• 2014-05-08, 10:01
  • 15

Nu är min krönika ute i GT och ni kan läsa den HÄR. Idag skriver jag om när jag drabbades av panikångest och hur motion hjälpte mig tillbaka.

20140508-095625.jpg

Ni känner säkert någon som har varit eller är drabbad av den helvetessjukdomen, det är vanligare än vad man tror men det går att komma tillbaka. <3

KRAM från mig

20140508-193315.jpg

 

 

 

 

 

2014-05-08 Krönikor

Kommentarer

Anna 5 år sen

Fina Johanna! Du träffar mig mitt i prick. Första gången jag var på vårdcentralen och de kopplade på ett ekg, hjärtat skenade och levde sitt egna liv. Fick ha ena dygnet en ekg-mätare på mitt och nästa en blodtrycksmätare. Blev skickad på fyslab och trodde att allt var kört. De sa att jag skulle se över mitt liv, lägga in pauser, äta bra och motionera. Mitt fortsatte med sömnlösa nätter och mkt orostankar. Medicin ville jag helst inte ha. Till slut sökte jag Kbt och fick hjälp att lägga om mina negativa tankemönster, sakta men säkert fick jag tillbaka mitt liv. Under hela denna jäkla resa tog jag mig ut på promenader, vissa kommer jag inte ens ihåg, men ute var jag. Promenader är min dagliga medicin och att finna glädje i de val jag gör! Tack för att du delar med dig, för mig är du en sann förebild och en stor inspiration <3

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 5 år sen

ÅH…. styrkekramar till dig. Känner igen mig… men sakta går det framåt och ge inte upp!
Promenader och motion är ren och skär medicin.

Heja dig!!!
kramar Johanna

Ramona 5 år sen

Skrev det på facebook med , älskar denna krönikan. Grymt bra skrivet och det var nästan jobbigt att läsa ett tag då jag så väl kände igen mig för ett tag sedan….men jobbigt på ett positivt sätt :)
Du ska ha en guldstjärna eller fler för du valde att skriva om detta tycker jag, hjälper säkert många där ute som är i sitsen nu.
Man kan bli bättre <3
Kram fina du och ha en strålande fredag

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 5 år sen

Tack snälla <3

kram!

Morsan 5 år sen

Johanna, du skriver så bra, äkta och ärliga krönikor. Du har så mycket vettigt att förmedla med så stort värde för dina läsare. En fin människa, det är vad du är. Önskar dig all välförtjänt framgång. Kram från en trogen följare. PS Jag respekterar och tycker om dig mer och mer.

Jeanette Johansson 5 år sen

Finaste Johanna! Du fick mig nästan att gråta när jag läste krönikan idag. Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Jag fick epilepsi när jag var tio år gammal och många år så förhöll jag mig bra till den. När jag sedan kom upp i 20-årsåldern så började jag oroa mig för den. Jag fick inte anfall så ofta så jag glömde varje gång hur det kändes vilket fick mig att bli rädd och oroa mig för när jag skulle få anfall nästa gång. Det tog ett bra tag innan jag förstod att det var rädsla för att tappa kontrollen som ställde till det för mig. Ishockey och Frölunda har varit ett stort intresse och jag har gått på deras matcher under många år. När panikångesten var som värst slutade jag med det intresset och höll mig hemma. Trots att jag skulle vara bland tusentals människor där det med all sannolikhet fanns människor som hade medicinsk kunskap så vågade jag helt enkelt inte gå. Tre år lät jag bli att ägna mig åt mitt främsta intresse på plats där jag alltid har mått så himla bra. Till slut så var det något som fick mig att fundera på vad jag egentligen sysslade med. Jag lät panikångesten ta över mitt liv och det ville jag ju inte. Min räddning har alltid varit att skriva, precis som din var motionen. Varje gång som jag kände att panikångesten satte in så tog jag min skrivbok och skrev, skrev och skrev.
Den dagen som jag kom hem med ett seriebiljettshäfte var en otrolig seger för mig själv. Och när jag började gå på hockeyn igen så var skrivboken med. Den har fått följa med många gånger efter det också men numera behöver jag den väldigt väldigt sällan. Det känns bra att veta att det går att komma tillbaka från något sådant och ha styrkan.
Kram på dig!

Emelie 5 år sen

Hej fina du. Jag läste din krönika idag på jobbet och blev alldeles varm i hjärtat. Fina du som vågar skriva om det!! Det känns som all typ av ångest är något som ska tystas ned, som att man inte får lov att må dåligt. SÅ fint och starkt gjort av dig! Jag är 23 år och min pojkvän lider av panikångest, han är väldigt djupt nere i det just nu och att stå vid sidan om den man älskar och se honom må så dåligt.. Det känns som att jag ska gå sönder ibland! Jag klippte ur din krönika och ska ge den till honom ikväll, jag tror dina ord kan betyda väldigt mycket för honom. Jag ska försöka få med honom ut på en kvällspromenad redan ikväll. Och om det inte går, ska jag tjata, prata, lyssna och putta på honom tills han följer med mig ut. Jag kommer aldrig ge upp, dina ord, gav mig ny styrka att fortsätta stötta honom. TACK! Och snälla fina du, låt aldrig elaka kommentarer eller nättroll trycka ned dig, du är så fantastisk och så otroligt vacker, du verkar vara en så snäll och jordnära person. Jag beundrar dig! Stor kram ifrån Emelie.

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 5 år sen

Åh Emelie…. jag lider med dig och din pojkvän men det går över. Tillslut.
Han måste bara lära sig hantera attackerna, lära sig andas och att det är inte farligt.. Man dör inte men kroppen tror det varenda gång.

Det är jobbigt även för dom som är bredvid och man får kämpa tillsammans. Ge inte upp!
Tvinga med honom om så det bara är att ta sig ut ett par meter.
Avalappningsband, meditation, yoga, kanske något sånt? Så han kommer ner i varv ordentligt.
Äta nyttigt och näringsrik kost, kanske vitaminer, försöka komma ut i ljuset.

Till slut övervinner han och det är den bästa känslan man kan vara med om.

Jag tänker på er och fortsätt kämpa. Ni fixar det <3
STOR kram tillbaka <3

LottaF71 5 år sen

Hej Finaste :).

Jätte roligt att du skriver för GT nu :). Grattis till det! Känns som du har mycket att skriva om och du skriver bra :)!

Det är jätte peppande att läsa din blogg/insta/krönikor :). Enda problemet är att man ska lyfta sig själv i kragen när livet är tufft och kasta sig ut :(. Det funkar inte alltid som man tänkt sig.
Känner så väl igen mig i vad du skriver i din krönika. Det är bra mycket tryggare att krypa in i sin vrå och stanna där.

Hoppas du får en fin dag <3
Kram LottaF

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 5 år sen

Tusen tack Lotta! Glad jag blir om jag kan peppa och inspirera.

Stor kram tillbaka <3

Jessica 5 år sen

Känner igen det.. har jag varit sjukskriven missat mycket i mitt liv pga ångest och depression….Jobbat mycket med mig själv…men det jag fortf inte klarar av det är att ta tag i motionen…vilket jag vet jag kan må så mycket bättre av…Jag hoppas innerligt den dagen kommer…TACK för en fin blogg …du är mycket inspirerande!! Ha det gott!! / Jessica

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 5 år sen

Jag förstår det, när man är ”nere” är det tungt men om du orkar ge dig ut en kort sväng kommer det ge dig energi till att vilja gå ut igen.

TACK snälla för dina fina ord. <3

Kämpa! Kramar Johanna

kicki 5 år sen

Finast johanna jag har följt dig ända sedan ensam mamma och tycker att du är en helt underbar människa.är en kvinns på 46 år som lider av panikångest depression och social fobi.är nu lite bättre och klarar av att jobba.din blogg har gett mig så otroligt mycket hjälp..hoppas nån gång få träffa dig min dröm är att bli fixad i håret av dig.ha en bra dag/kicki

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 5 år sen

Åh det värmer ska du veta… <3 TACK.

Stor kämparkram till dig och hoppas du ändå mår ok. Klart att du ska komma och fixa håret någon dag!

KRAM Johanna

Skriv en ny kommentarSvara på kommentaren

* Obligatorisk

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.

Relaterade inlägg

Reklam för min bok  Jag är helt omtumlad över mottagandet för min första bok, ”30 om dagen – En livsresa”. Jag har varit i tv och tidningar och överallt för att berätta om…