Att leva bredvid cancer! Annicas man berättar.

 

bild kopia

Sist Annica skrev här inne fick hon väldigt mycket fina kommentarer och hälsningar. Hon fick också flera mail från anhöriga. Hur är det egentligen att leva nära någon som har cancer? Annicas man Kristian har jag träffat några gånger nu och förstår vilket otroligt stöd han är för Annica. Han är fantastisk, jag tror mycket på teamwork även när man drabbas av en svår sjukdom. Man stöttar varandra, tröstar varandra och man kämpar tillsammans. Men det är också en tuff resa för den som står nära någon som blir sjuk.

Vill ni läsa alla Annicas inlägg kollar ni in kategorin Gästblogg längst upp. 

När hon var hos mig förra veckan fick hon även blommor  från en utav mina trognaste bloggläsare. Tusen tack snälla Barbro. Annica blev så glad och tackar från sitt hjärta! (Jag hade fått pengar skickat att gå och köpa blommor till Annica nästa gång jag träffade henne och nu fick hon buketten.)

DSC_0037-8

DSC_0055-8

Annica har också en liten hälsning till er och TACK Kristian för ditt fina inlägg.

Först och främst vill jag av hela hjärtat tacka er för allt ert pepp ni ger mig efter mitt förra inlägg. Det var jobbigt att skriva om men samtidigt skönt om det kan ge stöd och uppmuntran till andra. Vi fixar detta tillsammans! Många har även hört av sig till mig om hur det var för mina anhöriga och hur man ska vara mot någon som har cancer. Någon som verkligen kan svara på detta är min man. Jag visste inte om han orkade att skriva om detta, men han tyckte det kändes bra så igår fick jag läsa hans blogginlägg. Och det berörde mig, då jag inte kan sätta mig in i hans situation förrän nu när jag läser det. Jag var så under isen just då och märkte inte allt omkring mig. Tack älskade kristian för att du ville dela med dig av detta . Tack för allt stöd du ger mig. Du är mitt allt! Älskar dig!

Att leva bredvid cancer

Jag heter Kristian, är en 36-årig trebarnsfar och jag har INTE cancer, men jag lever med sjukdomen.
Min fru Annica som ni kunnat följa här på Johannas blogg har cancer och vi som familj lever tillsammans med sjukdomen. Efter Annicas senaste inlägg var det flera som hörde av sig till henne om inte någon kunde skriva om hur det är att vara anhörig och mina erfarenheter som närstående. Så här kommer mina tankar och funderingar om att stå bredvid.

Det var en ganska lång resa innan cancerbeskedet, med undersökningar oro och väntan på nya besked. Jag försökte hela tiden övertyga Annica att det läkarna sa var sant, att det inte var någon fara. Allt skulle ju bli bra. Det blev en enorm smäll när beskedet kom, det var inte så här det skulle bli. Det värsta tänkbara var helt plötsligt verklighet. Såg min fru bryta ihop i otröstlig gråt, ångest. Såg min yngste son, då endast ett halvår gammal, helt ovetande om vad som hände. Är det slut nu? Ska mina barn få växa upp utan sin mamma?

Ska min fru nu tas ifrån mig? Många tankar på få sekunder. Tömde alla mina frågor på läkaren och försökte förstå vad som var nästa steg. Men hur skulle jag kunna ta in att min fru, min bästa vän, mitt hjärta om några år skulle tas ifrån mig. Det gick inte, så jag bestämde mig där och då, FUCK IT! Jag bryr mig inte om vad läkarna säger, det här ska vi fixa! Vi ska ta oss igenom det här. Om läkarna ger henne 5 år, så siktar vi på 15 år till att börja med. Vi köper oss tid, det kommer nya läkemedel. Det går att bromsa, vi köper oss mer tid och längre fram kommer det finnas ett botemedel. Klyschan ”ingenting är omöjligt” passar in bra, vissa saker tar bara lite längre tid att ta sig igenom.

När vi medverkade på Cancergalan 2014.

När vi medverkade på Cancergalan 2014.

Jag gick in i ett praktiskt läge, jag måste vara ett stöd för Annica tjugofyrasju, barnen måste göra sina läxor, måste laga mat, barnens träningar, disken. Det var på något vis skönt att slå bort sina egna tankar ett tag och bara finnas där för familjen. Påminna sig själv att det här fixar vi. Min smärta, mina känslor, det kan jag ta sen. Men jag hade en oro som gnagde, det jag var mest rädd för. Kommer jag någonsin få tillbaka MIN Annica. Hon var helt förstörd, otröstlig, svår att nå. Svårt att sätta ord på hur nere hon var, hon var inte samma Annica som innan beskedet. Hon fick lugnande preparat för att klara sig igenom dagarna och kunde inte sluta gråta. Jag kände mig hjälplös och otillräcklig. Kommer min Annica någonsin tillbaka, eller är det så här det kommer att vara nu.

Det gick några veckor och helt plötsligt en dag tittade hon mig i ögonen och sa, nu känner jag det. Vi kommer att fixa det här, vi tar oss igenom det här. Där var hon, min Annica. Hon var tillbaka, den känslan går inte att beskriva. Mitt i allt kunde jag slappna av lite grann, för familjens stöttepelare var tillbaka. Jag tillät mig själv att bryta ihop, jag satt apatisk i två dagar och gjorde ingenting. Sedan var jag tillbaka med full styrka. Jag tror inte det går att vara stark hela tiden. Man måste nog tillåta sig själv att bryta ihop emellanåt för att komma tillbaka med ny styrka. Vi har och har hela tiden haft familj och vänner runt oss som stöttat och funnits där. Jag hade aldrig fixat det annars. Det har varit viktig för mig att ventilera min oro och mina tankar och frustration med mina närmaste vänner och familj. Det var och är viktigt för mig att få vara ett stöd för Annica och inte lägga mina jobbigaste tankar på henne.

bild-2

Jag vet inte om jag skulle kunna ge några bra råd om hur man ska vara när man är den som står bredvid. Alla människor är olika och vi reagerar på olika sätt. Men jag tror att det viktigaste är att finnas där, att lyssna. Man vet inte alltid vad man ska säga, man har inte alla svar, men ibland räcker det med att bara hålla om.
Som person är jag väl lite av en pajas och jag gillar att skratta och att inte ta allt så himla seriöst jämt. Men ja, jag har även en seriös sida. Men i de jobbigaste och mörkaste stunderna tar jag det ofta på mig att få folk omkring mig att skratta. Som jag ser det, att få skratta tillsammans tar ofta udden av det jobbigaste och mest smärtsamma.

bild

För att sammanfatta det hela, hur jag har tagit mig igenom det här och hur jag fortsatt tar mig igenom det här, med hjälp av familj och vänner så klart. Så är det ganska enkelt, när Annica mår bra så mår jag bra. Mår Annica och våra söner bra så mår jag bra. Jag behöver inget annat. Så mitt bästa råd blir att skratta tillsammans och kramas, så tar ni er igenom allt. Tillsammans!

Kristian Thimberg

bild kopia 2

Följ Annicas inspirerande resa genom klicka på Gästblogg. Hon berör och inspirerar tusentals!

  1. Ååååååå, tack Kristian Thimberg för att även du lägger in på Johannas blogg. Vilken styrka du har, och vilket stöd för Annica och familjen. Vill även säga, glöm inte bort dig själv.
    Att leva med cancer, och att vara den som lever bredvid är ett sånt h-vete som man inte vill att någon ska behöva gå igenom.
    Att ”slängas” runt i sjukvården, besked hit och dit, och sen den väntan som man måste utstå, det är inte humant.
    Önskar er en skön vår och hoppas du skriver här igen.

    Barbro, så fint av dig med blommorna till Annica….
    Johanna, tack för att du lånar ut din blogg…
    Bamsekramar till er alla

  2. Oj, vilken start på dagen. Tårarna rinner samtidigt som jag är alldeles varm i hjärtat. Tack Kristian för ditt inlägg, så mycket kärlek och värme. Tack Annica och Kristian för att ni delar med er❤️

  3. Fint skrivet Kristian, verkligen från hjärtat! Tack för att du
    delar med dig. Jag skickar energi, glädje och kärlek till er båda genom dessa rader!
    Kram

  4. Hej Kristian!
    Så fint skrivet av dig, gick rakt in i mitt hjärta.
    Annica är en mycket lycklig människa som har en man som dig, du är hennes stora stöd och trygghet som hon kan luta sig mot när det är som svårast och jobbigast. <3
    Tillsammans är ni starka, du, Annica och era 3 fina pojkar. <3
    Kram <3

  5. Hej Krille…Tack för att du delar med dig om er vardag.Jag känner mycket för er som du vet,förstår hur tufft det är för dig många gånger när man inte vet hur man skall ta sig an problemen.All respekt till dig,och du,jag hoppas vi ses den 1/5.
    Kram från Kenta

  6. Bra skrivet kristian, känner allt lite gråt som hade vart sjukt pinsamt att låta falla nu på jobbet, du berörde mig !
    Jag har alltid sett dig som en stark familjefar, skön, alltid trevlig med mkt skratt när vi träffas även fall de inte är så ofta.
    Och den styrka som du nyss beskrev kan ju alla som står brevid någon med en sjukdom oavsett va de är ta till sig, jag vet att detta inlägg kommer hjälpa mig i olika frågor i livet.

    Tack så mkt o hälsa frugan !
    PS/ jag har förlåtit Annica för tatuerings incidenten 😉

    1. Tack Linus!
      Du är grym, en otroligt fin människa!
      Och kom ihåg:
      ”People with tattoos are way more fun to see naked”.

  7. Jag håller med dej TS vad du skriver.
    Tack snälla du Johanna för buketten du köpte till Annica precis min stil.Vad kul att hon gillade den.
    Ha en fortsatt bra dag .
    Kram

    1. ❤️️ Fina fina Barbro! Jag blev SÅÅ glad! Vilken överraskning! Tulpanerna står här nu och är fortfarande lika vackra, de påminner mig om att våren är här trots att idag är det tråkigt väder! Tack fina du! Många kramar fr mig

  8. Jag känner igen mig i mycket som du skriver min man har en cancerdiagnos sen 2003, den ger sig inte. Senast kom tumörerna kom tillbaka var i höstas. Han fick sin 4 behandling då. Just nu ser det bra ut, ovisheten är värst.

  9. hej christian tack för att du dela med dig detta till oss som läser johannas blogg å annica som gästbloggar här , vilken resa ni gör tillsammans hela familjen , dela med er av denna hemska äckliga sjudom. jag ha själv cancertumörer kvar i mitt huvud som ej kan tas bort , 2 hjärntumörsoperationer gjorde jag när va 3 år 1965 höll på å dö , blev nöddöpt å va hemskt mina föräldrar fick jag ej träffa på 1 år . låg sjlv i lund, å kusin dött ung i lekumi 24 år. å har vänner me cancer , mann tappar allt när man läser din å annicas liv här å tårar faller . men så stark du e å din fru annica, men viktigt å kämpa å ha kärlek omkring sig för orka, ,jobbar i vården å en mamma 54 år med cancer 3 små barn villle flyta in till vårt lilla äldreboende som hemmiljö å få dö . ville ek dö hemma eller på sjukhem elller sjukhuset, men det va hemskt å se å träffa hennes man barn å se dom lida , masor med kärlek å styrkekramar till dig annica era barn , ni e fantastiskt fina , kämpa

  10. Så fina starka ni är!! Har precis kommit hem efter att varit hos läkare med min äldre mamma. Hon har cancer hon bröt ihop hon blev 20 år äldre på en sekund…

    Hur man ska orka stå bredvid maktlös förstår jag inte just nu men eran sida värmde !! Tack

  11. Kristian, vad bra att du kan vara ett sådant stöd, jag vet själv hur det är att vara i din situation.
    Det är tufft att hålla masken och vara positiv inför sin fru och barnen, själv så satt jag och grät för mig själv i bilen på väg till sjukhuset eller jobbet.
    Men det är väldigt viktigt att vara positiv och peppa och vara klippan som den sjuka kan luta sig på.
    Tyvärr för min del så är min fru inte med oss idag, och jag hoppas verkligen att det går bättre för er.
    All lycka och välgång till er.

    Fuck Cancer

    Mvh
    Daniel

  12. Tung läsning. Min fru tog 2,5 år på sig att sakta dö. Till slut med beskedet ”saknar fullständigt leverfunktion” – då lever man i tre v.
    Tre v fyra dagar blev det, sista sju på Hospice. Hon dog, omgiven av folk som älskade henne den 7 okt, 2014.
    Men, livet går vidare, idag har jag träffat en ny kvinna. Jag lägger det gamla sakta bakom mig, omfamnar det nya.
    Aldrig förstod jag att döden skulle lära mig så mkt om livet.

  13. Hej! Vilken fin blogg och vad fint att du och din fru vill dela med er av er historia och stötta andra som går igenom samma sak. Jag håller på med ett gymnasiearbete där jag vill ta reda på hur anhöriga till cancerpatienter uppfattar den hjälp de får från sjukvården. Just nu håller jag på att leta efter respondenter som är villiga att ställa upp i en djupintervju och hjälpa mig att få all den information som kan behövas! undrar därför om du skulle vara villig att ställa upp på en sådan intervju?
    Kontakta i sådanafall mig på: moa.sumpan@hotmail.com

    Tack på förhand

    Moa Johansson

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..