Vi stöttar henne här inne och alla andra som kämpar!
Massa kramar Johanna
//
Nu närmar det sig nästa steg i min sjukdom. Ett jobbigt moment jag fasar för. Något jag är jätte rädd för. På fredag ska jag operera in en så kallad port-a-catch eller venport som det heter på svenska. Det är en dosa man opererar in vid bröstet som underlättar när man bla får cellgifter eller tar blodprover etc. Allt för att slippa ta cellgifterna genom de små kärlen i armarna. Jag vet jag är jätte löjlig när det gäller detta. Men att bli drabbad av cancer, att ens säga ”jag, Annica har cancer” var verkligen fruktansvärt.
Nästa steg var att tappa håret ytterligare ett jobbigt moment i min cancersjukdom. Sen nästa steg var cellgifter och nu det här! Allt påminner mig HELA TIDEN om att jag är sjuk sjuk sjuk. Det är liksom känslan som gör allt jobbigt! Att man aldrig kommer ifrån det. Jag känner mig så frisk och allt detta runt omkring påminner mig att så är inte fallet.
När jag fått cellgifterna genom armarna har det många gjort jätte ont. Så hastigheten på droppet på cellgifterna har de fått minska för att det ska göra mindre ont. Det har tagit längre tid. Jag har fått sitta med stora värmekuddar utanför kärlen allt för att göra det gör mindre ont.
Dessa cellgifter jag får är oerhört kärlretande så i längden är det inte bra att ta de i armarna. Dessutom kan kärlen gå sönder på långsikt. Och jag vet i mitt fall hoppas man ju på att jag kan ta cellgifter länge länge för just nu fungerar de så bra. Så det är ett nödvändigt ont. Men för mig är detta en skräck. Jag googlar, ser bilder, jag drömmer tom mardrömmar om det på nätterna.
Det finns även andra alternativ som cvk, men det är inget bra alternativ för mig som är småbarnsmamma. Då går det slangar utanför huden. Man kan lätt få infektioner i den och med små hoppande och klängande barn är det ett alternativ som jag absolut hoppar över.
Jag är en sån där tjej som om jag får tex en finne kan jag inte låta bli att pilla. Hur i all världen ska jag kunna låta bli att trycka på denna dosan som ska in i huden. Hur ska jag kunna sova när jag alltid sover på magen? Kommer den dära runda dosan hoppa fel då? Syns den jättemycket som på de bilderna jag sett? Känns den? Gör den ont? Tusen frågor… Och kanske är det många där ute som känner igen sig och sen insett att det var verkligen piece a cake?
(Bild lånad från google)
Snälla skriv här på kommentarer och peppa mig! Jag behöver all pepp jag kan få i det här! Har ni bilder på era som ni kan visa mig? Jag har ju varit med om såå mycket dessa 2 år som cancersjuk men detta känns ett bland de jobbigaste momenten (konstigt nog)! Från och med fredag börjar jag ta in hösten genom att ta fram mina halsdukar och sjalar. Allt för att inte visa min venport!
Vet jag klarar det, men har lite för många tokiga funderingar just nu. Dessutom har jag blivit vrålförkyld så har jag riktigt tur kanske de inte kan operera in en på fredag!Hjälp, vad knäpp jag är!
Kram från Annica
