• 2016-02-10, 22:58
  • 20
Cancerbesked med några år kvar att leva.

Du har några år kvar. Hur hanterar man ett sådant besked? Kan man ens ta in?

Jag läser ofta kommentarer på min och Annicas instagram om hur hon klarade av livet efter sitt cancerbesked. Några känner igen sig, kanske precis fått ett besked och undrar hur man klarar av att gå vidare. Annica inspirerar för att hon vågar lyfta fram sjukdomen, hon sprider hopp till andra, både sjuka och friska. Hon berättar öppet om sin resa som tusentals läsare följer här inne. Hon kämpar för att en dag bli frisk, det finns inget annat. Trots hennes besked, men den mentala biten är ju så oerhört viktig.

Förra veckan tittade jag på Malou Efter 10 och temat var Cancer. Jag smsade Annica direkt, fantastiska Pamela var dagens gäst och vi fick lyssna på när hon berättade om hur hon hanterade sitt cancerbesked. Om hur läkarna är förvånade över hur stark hon är, hur hon kämpat sig genom sjukdomen med tuff träning trots den stora tumören i hjärnan som nu är ”vilande”.

Pamela är helt hundra på att det är bland annat hennes träning som hjälpt henne och vinner över cancern. Har ni inte läst hennes starka bok ”Jag ska inte dö idag” måste ni genast läsa den.

IMG_3078.JPG

En läkare sa också i programmet att vi behöver lyfta fram Cancer ännu mer, ju fler som berättar om sjukdomen ju bättre kan vi behandla och hjälpa.

Därför frågade jag Annica om detta var något hon kunde tänka sig att skriva om. Jag vet nämligen hur fruktansvärt det var när hon fick beskedet. Sedan finns det inget bra sätt att berätta det på, men är det någon gång man behöver akut kuratorshjälp så är det nog då.

Läs gärna Annicas berättelse, den är gripande och stark om tiden efter beskedet men också helt fantastisk!

Kram Johanna

//

Skönt att efter en veckas cellgiftsbehandling komma in i min normala vardag igen, med allt vad det innebär. Tvätt, städ, läxor, blöjbyten, och alla aktiviteter kring barnen. För om det är något som en cancersjuk tänker på och längtar till är det just en ”vanlig normal vardag igen”. Det går egentligen nog inte en endaste dag utan att jag tänker tillbaka på hur livet var innan jag blev obotligt cancersjuk. Vilket lätt liv jag hade. Det tänkte jag inte på då. Då var en magsjuka på barnen det värsta som kunde drabba oss, eller problemen hur vi skulle få ihop barnens tider. Det jag lärt mig dessa två åren som sjuk är att just den vardagen skulle jag kunna göra vad som helst för att få tillbaka.

IMG_3981.JPG

MEN jag njuter ändå till fullo av detta livet. Jag har det bra, mitt i allt kämpande, så är den vardagen jag har nu det som räknas, för jag lever och det är just det som räknas!

I några dagar nu så har jag haft på TV4 morgon i bakgrunden när jag ätit frukost. Malou efter tio, har haft så otroligt intressanta gäster som pratat just om cancerbesked. Om hur livets totalt vänts upp och ner och hur man som cancersjuk ska orka igenom, vad allt som det verkligen innebär. Det får mig att tänka tillbaka på just det jag själv gott igenom. Den där FRUKTANSVÄRDA SKIT fredagen då mitt liv las upp på ett fat och en kirurg tog bort silverlocket och serverade beskedet obotlig cancer… Med några år kvar att leva som fortsättning på det hutlöst fruktansvärda beskedet han tvingades ge mig.

Beskedet

Jag har aldrig för mitt liv trott att man kan ge en människa ett sånt besked på det vidriga sättet. Frågan är vilket sätt som hade varit bra. Hade det funnits något bra sätt att ge ett sånt besked på?

-Du har några år kvar. 

Han var en ”vanlig stackars kirurg”. Ingen utbildning till att ge besked och definitivt inget cancerbesked där, det var några år kvar att leva, bland formuleringen. Varken kurator, onkolog eller sköterska var med i beskedet. Hela levern full med metastaser.

Varför?

Varför kunde inte en kurator följa med vid hans sida? De visste ju vilket besked de levererade till en nybliven trebarns mamma på 32år som trodde hon hade hela livet framför sig. Varför kunde inte annars en läkare som kunde berätta om cancer eller i alla fall en sköterska, en onkolog vara med? Vart var min kurator då? Då när jag behövde det som mest? Då min stackars mamma och min stackars älskade Krille behövde det som mest? Jag kan liksom inte förstå att INGEN med den utbildningen eller erfarenheten inte var med. DÅ hade jag behövt den hjälpen, inte NU.

Jag trodde aldrig jag skulle berätta detta för någon och då sitter jag nu på Johannas blogg, där så många läser. Men jag känner att det BEHÖVER komma fram, för det måste lyftas. INGEN ska behöva ta emot besked så på det sättet. Min mamma berättade för mig att när jag fick beskedet hade jag ställt mig vid fönstret och sagt ”jag hoppar. Krille ska inte behöva leva med en cancersjuk kvinna. Det är lättare jag hoppar…”. Fasansfullt att jag ens tänkt tanken. Jag kan inte komma ihåg jag sagt så, men mamma berättat i efterhand. Tänk om jag hade gjort det? Något som jag VERKLIGEN aldrig skulle ens tänka göra! Jag var i chock. Jag behövde hjälp. Men istället för den hjälpen fick jag efter min mamma bett om det, 2 lugnande tabletter. Innan jag skulle hem och vara stark nog att berätta för mina barn.

Veckorna hemma låg jag i sängen, iklädd i samma rosa plysch pyjamas. Jag gick upp för att gå på toaletten. Jag varken åt, eller pratade. Och när jag pratade, då grät jag. På nätterna när barnen och krille sov, låg jag och skrek i panik och grät. När det var tyst hörde jag tankarna extra högt. Allt var ett kaos de första veckorna. Jag var i dimman av alla starka tabletter, som jag tvingades använda för att skjuta på den jobbiga verkligheten. Bönerna jag brukade be, gick inte längre be. Jag klarade inte ens det. Mitt liv hade gått sönder. Jag var inte Annica längre. Tills den dagen kom och jag bestämde mig… FIGHT CANCER, Nu kör vi. Då när jag sa till krille att nu var jag beredd att kämpa, då var det hans tur. Det var hans tur att falla. Han som hade i flera veckor försökt ta hand om familjen. När jag var ett ”psykfall” fick han försöka ta hand om våra älskade gossar. Nu andades han ut. Nu var det hans tur att falla.

IMG_3982.JPG

De första månaderna, klarade vi tack vare varandra, vår kärlek till varandra. Vår tro på Gud , vår familj och alla vänner omkring oss. Jag är glad att jag sitter här nu, och kan prata om den tiden. Jag mår dåligt när jag tänker på det. Och mycket har jag förträngt. Men jag tror det är så viktigt att man tar emot ALL hjälp man kan få. För att orka igenom allt det som förväntas av en som cancersjuk, är det väldigt viktigt att inse att man behöver den hjälpen. Men det viktigaste är att man FÅR den hjälpen. Jag fick aldrig den. Jag hade behövt det verkligen, där och då den fredagen. Men den samtalshjälpen har jag fått erbjudande om när vi kom inom vården till Sahlgrenska. Men då var det lite ”för sent”. Nu känner jag mig stark(are). Och jag kämpar varje gång med mig själv i samband med nya besked. Men jag har lärt mig nu hur jag fungerar. Det är okej att falla så länge man reser sig igen. Jag har många fler bättre dagar än sämre och så länge det är så, då är det rätt…

Nu har jag tack Gode Gud tagit mig längre. Inte med hjälp av mediciner eller proffsig samtalshjälp, utan tack vare mina vänner. Vänner som orkat och vågat vara sig själva, orkat låta mig gråta ut när jag som mest behövt det.

All ära till mediciner som kan hjälpa en när man som mest behöver det, men SAMTALSHJÄLP är det absolut viktigaste så man lär sig hitta verktygen. För att leva med cancer, då räcker det inte med ett verktyg, då behöver man ha en hel verktygslåda…

Kram Annica

Annica hos mig på salongen idag! <3

Annica hos mig på salongen idag! <3

 

Kommentarer

Nadja 2 år sen

Hej. Läste ditt inlägg om detta och håller med dig och dem som skrivit ovan att det är vansinnigt hur man kan leverera ett sådant besked.
Fick själv ett iförrgår och ligger här och orkar inget just nu.
Skall minnas dig i bönerna. Inget är omöjligt. Gud kan göra dig frisk eller/och ge dig styrka!
Styrke kramar till dig och din familj// Nadja

Marie Hennerstedt 2 år sen

Jag fick en kallelse till kirurgen. INGENTING om att jag borde ha någon anhörig med mig. Tack gode Gud så var min dotter med, hon krävde att få följa med. Väl där så dumpade kirurgen i knät på mig att jag har obotlig cancer. Spridd malignt melanom. Dom visste inte hur mycket den spridit sig än. Men att den var obotlig sa dom flera gånger. Efter det sa dom åt mig att åka hem och vänta på kallelse från röntgen. Tack och hej så gick dom, sköterskan och läkaren. Där satt vi i chocktillstånd.

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 2 år sen

Men Herregud jag tror inte det är sant!!!!! :(
Vad är det för hemsk sjukvård!!
Tur att din dotter var med och hoppas du sedan fick bra hjälp.

Stor kram på dig <3

Kristina Eriksson 2 år sen

Hej!

Gud vilket dåligt sätt att få det beskedet på!

Själv fick jag mitt levererat på ett proffsigt sätt med både kirurg och sköterska närvarande. Efteråt var det en sköterska som gick igenom behandlingen och svarade på alla frågor. Jag fick med en pärm hem, med alla papper och tider och info, eftersom man sällan kommer ihåg allt vid ett sådant samtal.

Jag fick också reda på att det troligen skulle räcka med operation, men ändå! För mig blev det en jättegrej! Det var som att krocka med ett tåg i 200 kilometer i timmen! Tiden stod stilla och jag grät hela dagarna. Usch, det var hemskt och hade jag hamnat i din situation så vet jag inte vad jag hade gjort.

Jag tycker att det borde vara obligatoriskt med kurator direkt i anslutning till beskedet och även veckorna innan behandlingen. Tiderna borde vara bokade innan redan, eftersom jag vet att det är svårt, att själv ta sig för att göra något alls.

Styrkekramar!

Kristina Eriksson 2 år sen

Hej,

Åh, herregud vilket sätt det beskedet levererades på! Så hemskt!

Jag fick mitt besked levererat proffsigt av kirurgen och en sköterska var närvarande. De förklarade allt och man fick med sig en pärm med papper hem så man kunde läsa hemma. Det var viktigt för vid ett sådant besked klarar man inte att ta in all information eftersom man är i chock. Jag hade ändå en ”lätt” cancer och fick reda på direkt att det troligen skulle räcka med att operera bort bröstet. Men ändå! Det var som att krocka med ett tåg i 200 km i timmen! Livet stannade och jag kunde knappt fungera och grät hela dagarna.

Det jag håller med dig till 3000% är att det borde vara obligatoriskt med kurator direkt efter sitt besked och även veckorna efter när man kommit hem och väntar på behandling, för det är SÅ mycket man brottas med!

Kram på dig

Susanne 2 år sen

Du är helt fantastisk Annica❤️
Tänker mycket på dig o din fina familj❤️
Kram ❤️❤️❤️

Jenny 2 år sen

Åh fy.. Tårarna rinner <3 Jag fick också mitt cancerbesked på helt fel sätt.. Ensam med en okunnig läkare. Mitt besked var inte i närheten av ditt i allvarhetsgrad, men just där och då kändes det som mitt liv var slut. Jag känner din ångest i texten, och jag håller med dig till 100%. Klart att man behöver stöd i den stunden! Från kunnig och utbildad personal! Anhörig ska inte lastas med all den bördan, han eller hon sörjer ju också!!
All styrka till dig!!
Kramar

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 2 år sen

ÅH vad jobbigt. Hemskt när dom inte har med sig någon sköterska eller någon kunnig som kan svara på frågor eller ta hand om när man får en sån svår chock. Att få ett tungt besked är svårt oavsett men att få beskedet, obotlig cancer och några år kvar att leva går inte ta in. Så fruktansvärt.

Kram på dig

katja 2 år sen

Ja, verkligen hemskt få ett svårt besked på det sättet. Det är så i vården…..tyvärr! När jag jobbade på kirurgavdelning som sjuksköterska fick patienter som kommit in akut såna besked på ronden i flersal. Alltså med patienterna hör ju.. .Trivdes inte med det kan jag säga……

Carina 2 år sen

Håller så med dig om att kuratorn saknas vid cancerbeskedet! Jag var med när min bonuspappa fick sitt cancerbesked och de sa att han hade ca 6 månader kvar att leva. Och läkaren gick ut efter de orden och lämnade oss kvar i rummet med vår sorg och alla funderingar på vad som skulle hända nu. Man kan ju vara glad att min bonuspappa inte var ensam när han fick beskedet för hur hade han fixat det? Vi blev erbjudna att få en tid till en kurator men det är ju som du säger att det är ju just då man behöver en när man precis fått sitt besked.
Men du är stark Annika och en riktig kämpe så du kommer att klara det här! Fight cancer! Kram Carina

katja 2 år sen

Tack för att du delar med dig!
Styrke kram

Barbro 2 år sen

Varma kramar till dej Annica.Men du Johanna får också en kram.

Camilla 2 år sen

Du är verkligen stark Annica och kämpar.
Förlorade själv min mor i cancer för 3 veckor sedan, kämpade med sjukdomen i 4 år :(
Styrkekramar till dig <3

Cissi 2 år sen

❤️

Anette 2 år sen

Underbara Annica❤️ Läser dina inlägg hos Johanna som verkligen berör och ger hopp och styrka. Jag är inte själv drabbad av sjukdomen men några i min närhet. Jag är glad att du har lyckats få ihop en ” verktygslåda” och dessutom en av riktigt god kvalitet. Jag är ju själv en av alla dessa verktyg som försöker stötta och peppa. Kram och alla styrka till dig ❤️

Marita 2 år sen

Du är fantastisk Annica ,
som jag beundrar och ser upp
till dig du starka kvinna , WOW
alltså . Finner inga ord just nu. Jag kan knappt se vad jag skriver för alla tårar . Du är bara helt otroligt fantastisk ödmjuk och verkar vara en underbar Mamma för dina tre söta pojkar ❤️ Det är lätt och glömma allt man har och vara tacksam för . Stor kram till dig du fina ❤️

Hanna H 2 år sen

Du starka otroliga kvinna. Blir så rörd av det du skriver så tårarna rinner. Du är verkligen en riktig fighter.
Kram

Elin Vainio 2 år sen

vilken otroligt stark människa du är, blir helt rörd. Man ska ta vara på det man har och vara tacksam. Tusen kramar och lycka till!

Catarina 2 år sen

Fina, starka superkvinna! Du är så klok. Får mig att tänka en extra gång på vad som verkligen betyder något här i livet. Jag ber för dig varje dag, Kramar!

Elisabet Nordin 2 år sen

Styrkekramar till Dig finaste Annica!
Så vacker den svartvita bilden är!

Skriv en ny kommentarSvara på kommentaren

* Obligatorisk

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.

Relaterade inlägg

Vår älskade, modiga, starka Annica finns inte hos oss längre. Efter allt hon kämpat har hon fått somna in med sin fina familj hos sig. Tack för allt du gjort för oss,…

Här ska ni få se bilder från balen. Jag kunde inte sluta gråta när Marilyns kompis Philip kom hem för att hämta henne och så körde de iväg. Så vackra och fina.…

Dagen före midsommar! Och rea! Ni får förtur på stora rean på Blueco.se där ni kan fynda massor med fint. 40 % rabatt gör massor! Skriv koden JOHANNAVIP vid kassan så dras…