Annicas sista strid mot cancern?

I två år har vi kunnat följa min tappra vän Annicas liv och kamp mot cancern här på bloggen. Sista veckorna blev hon sämre, men hur nära det var förstod ingen av oss riktigt. Inte jag heller och inte Annica själv. Läs här hennes egen berättelse om hur nära det kan bli. Kampen om att aldrig ge upp har nu fått ännu större betydelse. 

IMG_5599.JPG

IMG_5602.JPG

Jag har försökt skriva detta inlägg säkert tusen gånger i huvudet. För hur ska man kunna berätta om någon som bokstavligt talat räddat mitt liv?

Att så nära få lämna jordelivet bakom sig, se sin kropp förändras på bara något dygn? Att se kroppen i stort sett förändras från Annica till både utseende och känsla? Där smärtorna totalt tog över hela min existens, där vi istället fick byta ut de fruktansvärda smärtorna mot starkt morfin. Att få förbereda för de närmaste att inte sörja, att inte hålla en för dyr begravning, att ha en fin ljus begravning med vit kista, att jag vill kremeras… Hur ska jag kunna berätta?

Tårarna totalt rinner nu från mina ögon. Jag har så mycket att bearbeta, för jag, Annica, höll på dö på Sahlgrenska för bara nån vecka sen… Jag är fortfarande rädd för allt jag upplevt, detta var en sann mardröm. Hjärtat dunkar när jag skriver allt detta.

Allt gick så fort. Min kropp var stark. Men bröts ner oerhört snabbt på bara några dagar och gjorde den istället så otäckt svag.

Jag har gått igenom så mycket dessa tre år som cancersjuk. Många tuffa behandlingar, men aldrig att det varit ett hot att kroppen snart lägger av, att jag rent kroppsligt inte fungerar längre. Mitt psyke har burit mig, min tro på det vackraste jag har, livet efter detta. Gud som har vakat över mig. Den tron har burit mig genom allt. Denna gång var allt på väg att bli väldigt fel.

Snälla läs hela min berättelse. Den är ganska lång, men den är sann och viktig, för kanske kan den rädda någon därute!

IMG_5598.JPG

Det hände för bara 1,5 vecka sen på Sahlgrenska och detta blogginlägg påverkar många fler än mig. Aldrig ska man ge upp. Oavsett hur kört allting ser ut, jag är ett livs levande bevis på det.

Jag hade djuriska smärtor. Smärtor som inte går förklara som gjorde att hela jag höll på att gå sönder inuti. Det började i somras. Jag fick en natt akut ont långt upp, mitt i magen. Som den svåraste magkatarr jag någonsin känt. Vet att jag satt vaken och försökte få timmarna gå. Till slut eskalerade det, jag spydde och fick åka in akut. På sjukhuset hittade vi en öm punkt, men inget annat. Magen var mjuk och fin. Men jag kunde med mina fingrar visa doktorn exakt vart jag hade ont. Jag känner min kropp väldigt väl så det där kände jag.

Man la in en extra röntgen med tanke på min spridda cancer som jag har i bagaget.

IMG_5608.JPG

Jag kom hem, blev bra. Åkte efter någon vecka på mitt livs första husvagnssemester med min lilla familj. Jättemysigt med riktigt goda vänner, men där och då vändes mardrömmen åter igen. Smärtorna i magen kom tillbaka, fast ännu värre. Fruktansvärda smärtor. Som om jag skulle föda barn, fast smärtorna satt i hela tiden. Jag har fött barn förut, tre gånger, så det är absolut jämförelsebara smärtor. Magen blev uppblåst och jättesvullen och värken höll i sig några dagar. Inget vidare roligt resesällskap var jag precis… Jag försökte bara bita ihop de dagarna och ha det så roligt jag kunde, för barnens skull, trots en mage som gjorde allt mot att samarbeta med mig och min familjs semesterplaner.

IMG_5607.JPG

När vi kom hem från campingen tyckte jag att mina röntgensvar dröjt alldeles för länge, så jag ringde Skövde och frågade efter dem. Tyvärr hade mina svar legat klart alla dessa 10 dagar utan jag hört något. Miss från läkaren i Skövde… Ingen tid att vänta. Sahlgrenska kopplades in, de satte genast in en ny cancermedicin.

Tyvärr fortsatte besten i magen att växa. Och det väldigt snabbt. Från att inte ens känt den med fingrarna så kunde jag känna det tidigt inuti. Och växte det varje dag. Man kunde se på utsidan hur det växte från dag till dag. Man kunde känna den utanpå. Det går inte återberätta allt, men sista två veckorna så växte den till en fotbollsstor tumör så inte konstigt att min mage såg ut som jag var gravid i åttonde månaden. Jag kom in på fredagen för kontroll, åkte hem samma dag med planer att på måndagen komma tillbaka och de skulle försöka dränera tumören för att tömma den på vätska.

Tyvärr blev jag genast sämre från fredagen till måndagen. Jag hade ett stort mål för mig själv, och jag hade dessutom lovat. Och det man har lovat det håller man. Jag skulle vara med på söndagen den 4 september och manifestera för en bättre vård på torget i Skövde. Självklart! För att hjälpa våra underbara ”syrror” och läkare där ute. För en bättre vård. Där min story kan leda till att förhoppningsvis färre drabbas av felaktiga diagnoser som kan som i mitt fall kosta mig mitt liv, då gör jag det med hela hjärtat! Ingen mer ska behöva genomgå denna mardröm som jag. Här handlar det om att rädda liv!

IMG_5612.JPG

Men just den dagen, den söndagen låg jag hemma med kramper i magen och spydde. Jag mådde skit, men aldrig trodde jag det var så farligt med mig… Jag tog mig ändå upp på benen den dagen, trots jag mådde mer än hemskt. Kan knappt förstå det efteråt att jag gjorde det. Vet Kristian försökte många gånger att bromsa mig när han visste hur dåligt jag mådde. Men jag hade bestämt mig. Min story kunde bara jag berätta och den är hemsk, den måste ut så andra kan räddas. Det handlade inte om att spela hjälte. Utan att jag aldrig vill någon ska behöva uppleva detta jag gör. Det är långt ifrån en drömresa jag gör!

Jag klarade det talet, trots att min röst knappt bar mig då jag dessutom hade fått en rejäl halsinfektion på köpet.

IMG_5602.JPG

På måndagen fick jag ligga i baksätet på bilen för att kunna ta mig till Göteborg och sen där och då fick jag stanna. Jag hade inga saker eller hade förberett mig på att stanna, men efter att de sett mig, hur dålig jag snabbt blivit, så behöll Sahlgrenska mig där. Tiden där har gått snabbt, jag har många luckor. Men allt jag minns är mest jobbigt. Jag måste på något sätt bearbeta då jag har mycket att komma i kapp med. Många mardrömsscenarion och rädslan på att det ska hända så igen. Allt vände på ett ögonblick. Magen svullnade mer varje dag. Och från haft några bra planer kvar i behandlingsstrategi för cancern vändes det till att ha ingenting kvar.

När operation var det enda som eventuellt kunde rädda mig/köpa mig mer tid skulle kirurgen Roger… Å Roger… Kan inte ens skriva hans namn här förrän jag börjar gråta.

IMG_5611.JPG

Kirurgen Roger skulle prata med tre andra kirurger som han önskade vara med på operationen, då de var just experter på just denna tumör, där den satt. När han kom in till oss och skulle meddela oss operationen. Om den ens blev av. Det var bland det tuffaste och svåraste jag någonsin upplevt. Vi kastades mellan hopp och förtvivlan på bara några sekunder. Utan operation – då dör jag vilken dag som helst! Det visste vi alla som var där och såg mig, det visste läkarna. Ja så illa var det. Jag har inte förut berättat om detta, då det var så allvarligt och vi var tvungna berätta för våra älskade barn först. Vi var tvungna att landa inför barnen innan vi kunde berätta om hur illa allt varit. Johanna min vän har vetat hela tiden…

Aldrig förr har jag varit så rädd och känt mig så maktlös som jag var då.

Alla tre kirurger hade sagt nej till operation efter de sett mina röntgenplåtar och sagt ”det är kört”! ”Vi kan inte hjälpa henne!”

Jag skulle dö!

IMG_5609.JPG

Det kändes som en evighet när Roger berättat att de inte tänkte göra någon operation förrän hans mening fortsatte.

Då säger Roger ”de tre kirurgerna är inte med, men… då gör jag det själv”! Sen gick vi igenom alla risker. Den största risken som vi trodde mest på är att han skulle få öppna, titta och sen stänga igen. Att det inte fanns något man kunde göra. Men då har man iallafall försökt. Eller så skulle han öppna, försöka ta bort det han kunde, kunde bli väldigt lite han fick bort, och dessutom få sätta stomier på magen. Jag var beredd. Vi hade inget val till något. Jag ville försöka, om han var med mig på att försöka så var allt värt det. Utan operation hade jag ju inte klarat mer än möjligen några dagar innan alla organ la av. Man griper halmstrån in i det sista. Tro mig, jag har varit där…

Operationen skedde samma dag, det var bråttom.

//

I morgon fortsätter Annicas dramatiska berättelse om operationen. Den texten behöver nämligen ett eget inlägg och ni kommer förstå varför. <3
Varm kram Johanna, tack för att ni finns.

LOADING..