• 2017-03-21, 23:14
  • 107
 

Äntligen får vi en rapport från Annica! Stackaren är helt slut efter sin krävande behandling, men ska verkligen försöka komma på bloppisen. Inte så mycket för den i sig som för att få vara med på eventet med tävlingar och mingel och framför allt få träffa er allihop, som gör så mycket för att hjälpa henne. Jag hoppas så att hon ska orka, all omväxling från de otäcka cellgifterna måste vara underbart.

Jag låter Annica berätta själv, glöm inte att skicka all kärlek till henne!

Oj oj vilken pärs. Jag är helt slut sen förra omgångens cellgifter. Min kropp var inte beredd på detta utan det blev ett krig efter cellgifterna på sjukhuset som jag bara fick försöka att klara av. Jag har varit så matt att det är svårt att beskriva med några ord. Jag har inte ens orkat svara på sms när mina fina vänner har undrat hur jag mått.

Men jag antar och hoppas att jag svarar på cellgifterna. Det brukar faktiskt vara ett fenomen att ju sämre man mår, desto större chans att man svarar på behandlingen.

Just nu befinner jag mig på Sahlgrenska och får blod medan jag skriver till er. Mitt blodvärde hade sjunkit till 82 och det ska vara en bit över 100. Inte konstigt att jag mått och mår som jag gör. Jag hoppas så innerligt att blodet ska göra mig piggare. Jag orkar inte må så här längre. Inte ens lite smink kan kamouflera hur jag mår.

 Jag har så många planer med mitt liv, vanliga vardagsplaner som att i alla fall orka sätta på en tvättmaskin och sedan hänga en tvätt. Inte ens det har jag orkat. Så jag kan lova er att det är berg med tvätt där hemma nu. Vi har världens minsta tvättstuga och vi är fem personer med sport som största fritidsintresse. Det blir megamycket tvätt.

 Jag har en dröm nu som vi ska försöka förverkliga. Vi ska flytta vår lilla tvättstuga in i förrådet så det blir en större tvättstuga, men det kräver tid och ork för att färdigställa ett sånt projekt. Sedan ska jag orka tvätta upp mina berg. Tänk att såna saker som vardagssysslor som tvätt, åka och handla mat etcetera är som den största utmaningen efter en sån här pärs. Man blir lycklig för minsta lilla aktivitet som man klarar av.

Ni kan förstå hur det känns nä man får negativa kommentarer på Facebook och Instagram, där det ifrågasätts hur jag ena dagen orkar göra det ena och andra när jag är totalt klubbad en annan dag. Det blir som värsta boxningsslaget i magen. Hur kan man ens ifrågasätta nåt så dumt?

Jag minns speciellt en kommentar på Instagram, som faktiskt denna person valde själv att ta bort sen. Det var när jag fick mina cellgifter och vi blev bjudna på en kväll med show, glitter och glamour. God mat och bara glädje. Vi blev bjudna på en show jag varmt rekommenderar som heter ”Rock of 80’s” och är på Trädgår’n i Göteborg.

Mitt i allt lockades jag såklart av att gå dit tillsammans med min man. Det var en match att ta sig dit. Jag somnade på sjukhuset när jag fick mina cellgifter. Jag sov när vi kom till hotellet innan showen. Jag tog megamycket morfin för att klara kvällen. Och vi fick en kväll att minnas mitt i allt det jobbiga.

Ändå ifrågasattes det hur min man kunde spela luftgitarr på scenen dit han blev uppdragen och så kul det var. Han bjöd på sig själv, min Krille. Jag filmade, jag skrattade, jag njöt trots att jag var i dimman av morfin för att klara kvällen. Men sen att behöva svara på frågor varför vi ena dan mådde så dåligt och andra dagen kunde gå ut en kväll.

Å jag skulle önska att ni såg helheten. Självklart lägger inte jag ut bilder på Instagram på mig när jag mår katastrof eller spyr av mina cellgifter. Jag lägger inte ut bilder när jag gråter och våndas inför nästa omgång av cellgifter. Jag har mitt liv utanför Instagram och Facebook. Jag väljer att leva så gott jag kan när jag kan. Vi fick den kvällen tack vare en god vän som gjorde det möjligt att skratta tillsammans och för en liten stund glömma cancern.

Nu ska vi ut och resa förhoppningsvis i maj och åh, jag är så tacksam för det. Det får mig att kämpa ännu hårdare, jag har nåt extra kul att kämpa för. Barnen längtar som bara den. Till alla er som gjorde det möjligt, ni är UNDERBARA! Tack älskade ni!

Nu börjar planeringen av vart vi ska åka. Det är mycket att planera. Vi ska se över försäkringar, medicinlistor som måste göras etcetera. Som sagt, massor att planera. Men snart ska jag doppa tårna i havet och se vem som hoppar högst i vågorna. Det kommer att bli magiskt kan jag lova. 

Jag hoppas jag får träffa er alla på Johannas bloppis. Jag tror att jag kommer att må bra när jag fått blod. Då kommer jag att bli piggare och bli Annica igen. 

 Stor kram till er alla från Sahlgrenska 

 Å, jag hoppas så att den där resan som alla ni underbara läsare har samlats ihop till blir alldeles underbar. Det behöver verkligen Annica och hennes fina familj efter alla motgångar och prövningar. Än mer hoppas jag, av hela mitt hjärta, att den hemska cellgiftbehandlingen hjälper nu så att cancern äntligen får stryk.

 Låt nu Annica veta hur mycket vi alla tänker på henne!

2017-03-21 Gästblogg

Relaterade inlägg

Mitt älskade barn. Jag bar henne inom mig, under mitt hjärta, jag jublade över att få bli hennes mamma. Annica var för mig en gudagåva. Hennes fyra bröder hade väntat på henne,…

Nu har jag sagt farväl till allas vår älskade Annica och mina tårar vill aldrig ta slut. Min älskade vän, solen skiner idag precis som du lyste upp livet för så många…