Jag blir alltid lika glad att höra från Annica, jag vill ju alltid veta hur det går för henne och hur hon mår just nu. Samtidigt är det alltid med lite darrande händer som jag klickar upp ett mail. Det kan ju vara dåliga nyheter lika väl som goda, lycka som sorg. Ofta blir jag så ledsen när jag läser hennes mail, men samtidigt så glad att hon finns i mitt liv och ger mig förtroendet att dela med sig av sitt eget.
Nu låter jag Annica berätta själv för er alla hur hon har det, en hälsning från en sorgsen och orolig natt. Låt henne veta att ni tänker på henne också! Det betyder så mycket.
Sitter här i min säng. Klockan har slagit ett på natten, barnen sover så gott och jag är full av tankar, rädsla och skräck. Kristian, min man, har semester, barnen har sommarlov och jag borde vara glad i hjärtat. Men allt jag känner just nu är att jag är ledsen, ledsen, ledsen. Varför fortsätter mardrömmen? Varför kan inte eländet vara slut nu efter snart fyra års kamp?
Jag går nu igenom strålning och i helgen är det paus, på måndag är vi igång igen. Båda brösten strålas för båda är fulla av metastaser. Små och stora, men alla metastaser gör jätteont och sitter tokigt till. Nu får jag ju hjälp med dem och hoppas innerligt att all canceraktivitet dör i brösten. Samtidigt växer det nu nya metastaser i nacken och igår hittade jag en till på halsen.
Detta vet inte sjukhuset om, det är lördag natt och jag ska kontakta dem direkt på måndag morgon. (Läs idag) Jag förstår inte varför cancern väljer att fortsätta, jag går ju på cellgifter. Hjälper de inte längre? Nej, jag är livrädd!
Jag måste vädja till på sjukhuset om en akut röntgentid. Bamsemetastasen i magen får INTE växa! Den sitter farligt till så just den går inte stråla utan det är cellgifter eller operation som gäller. Jag ber för att cellgifterna fungerar och att vi kan ta de andra canceridioterna med strålning också, alltså den på halsen och den som sitter på nacken.
Om inte cellgifterna fungerar blir det starkare cellgifter och jag vill inte på det. Nej, jag vill verkligen inte det. Som sagt, den här lilla kroppen är livrädd och jag har mycket att tänka på samtidigt som barnens sommarlov tickar iväg. Vi har inte råd att hitta på saker som många andra. Vi försöker hitta på något i närheten för de stora killarna, men allt kostar.
Nu blev det fruktansvärt dyrt att bekosta vår trasiga värmepump mitt i allt. Den gick bara pang sönder och värme och värme till vattnet behöver vi. Många, många, många tusenlappar gick åt på grund av det haveriet. Det var pengar som var vår trygghet, men även planer för barnen som försvann. Inte minst pengar som vi fått av er underbara människor där ute för att göra något roligt för.
Vi fick en fantastisk resa till Rhodos tack vare er, det kommer jag alltid att vara så oerhört tacksam för. Nu skulle vi campa med goda vänner, men den drömmen gick sönder tillsammans med värmepumpen. Utan er hjälp hade vi aldrig kunnat lösa det här, tack, tack, tack snälla ni!
Våra älskade barn ska inte behöva varken gå igenom massa skräck som de får från mig. Eller sorgen över ett tomt sparkonto. Jag berättar såklart om hur jag mår, där är jag jätteärlig. Det är allra viktigast att barnen alltid får veta först hur jag mår, men jag väljer orden väl eftersom våra stora barn redan gråter var och varannan kväll över att mamma är sjuk.
De säger att de vill ha ett normalt liv där mamma inte har cancer, att livet ska vara som det var förut. Inte konstigt att de tänker så när mamma spenderar så mycket tid på sjukhuset.
Tårarna rinner samtidigt nedför deras kinder och allt jag kan ge dem är en kram. En varm kram från deras sjuka mamma. Det är inte synd om mig, men å, vad synd det är om barnen! Mina tårar rinner i stället när de sover. Jag har dåligt samvete för att jag fått cancer och blivit den tråkiga mamman. Jag gråter precis som de gör över det normala livet som har försvunnit från oss. Jag gråter med dem, men helst inte synligt, de blir ännu mer rädda när jag gråter med dem.
Klart vi gråter tillsammans också. Det är aldrig fel men tryggheten från mig och trösten från mig måste få komma i första hand. Ibland kommer tårarna från mig med, det är svårt att se sina barn gråta så, speciellt när det handlar om just cancern.
De ska inte behöva gå igenom allt detta mörka. Jag väljer mina ord efter kramen, men hur länge cancern är kvar i min kropp, det har jag ingen aning om. När vi är mitt i en behandling går det hela tiden framåt ett steg och sedan kommer ett bakslag. En rejäl käftsmäll och länge sedan tryggheten att medicinerna ska fungera fanns i min kropp.
Nu finns det snart inte fler behandlingar att ta till mer än hårdare cellgifter och operation. Som sagt, jag är livrädd.
Mitt i allt detta kom glädjen och hälsade på i vår familj i form av Skara Sommarland. Åh vilken total glädje,
fem säsongskort som räddar sommaren! Visst, vår budget och trygghetskontot räddar de inte, men de ger oss glädje en hel sommar.
De stora killarna ska inviga dem på måndag när mamma och pappa är på strålning. De ska åka dit med sina kusiner och ni kan tänka vad roligt för dem att tänka på lite annat än cancer. Vad man än tror så tänker deras hjärnor för fullt på just cancer, men på måndag och många andra dagar i sommar ska vi alla leka av oss på Skara Sommarland. Tack älskade ni!
Jag blir så ledsen av dumma kommentarer här inne, men ni är många fler som peppar mig och skriver så fint. Konstigt att man ändå blir så ledsen av arga och missunnsamma människor. Tro mig, jag skulle hellre välja ett cancerfritt liv där jag kan jobba som vanliga människor och själv ha råd att göra saker med min familj.
Men cancer är inget man väljer. Den drabbade mig, den drabbade min mamma, den drabbade min pappa, vi har alla tre fått cancer. Och såklart drabbade den resten av min familj, som inte heller kan välja bort cancern från sina anhöriga. Min man har en sjuk fru, mina barn har en sjuk mamma. Valet hade varit enkelt!
Tack till er andra som stöttar mig. Det betyder oerhört mycket!
Kram från en vaken, rädd och ledsen mamma
//
Alla kramar till dig Annica! Jag kan inte föreställa mig hur en sådan natt är med alla hemska tankar i huvudet, ensam i tankarna trots att familjen är så nära. Men du är aldrig någonsin ensam, vi är med dig allihop!