Annica är tillbaka på sjukhuset

Stackars Annica hann inte ens berätta för er alla att hon äntligen fått komma hem från Sahlgrenska innan det vad dags att åka till sjukhuset igen. Mitt hjärta blöder för henne och för hennes fina killar som knappt hann krama mamma. Hennes infektionsvärden var höga så förmodligen var det en lunginflammation som gjorde att hon nästan bara fick komma hem och sedan åka ut till sjukhuset i Skövde i stället. Men hon är äntligen pigg nog att skriva till oss allihop!

Tveka inte att skriva några rader tillbaka, hon läser allt hon kan och orkar och lite extra kärlek betyder så mycket.

//

Det är så svårt att sitta här i min sjukhussäng och försöka hitta de rätta orden. Ni är så fantastiska att orden inte räcker till.

Jag är så innerligt tacksam över att ha er kring mig i detta när ni peppar mig, och hjälper mig att hålla tummarna, när ni tänker på mig och när ni ber för mig. Det är stort, väldigt stort! Jag och min familj vill tacka från hela våra hjärtan.

Jag kommer att skriva ett litet längre blogginlägg när jag orkar, denna resa har varit väldigt tumultartad. Jag har fått komma hem, men hemvistelsen blev inte lång eftersom jag antagligen åkt på en lunginflammation (med höga infektionsvärden) eller nåt annat konstigt, det gör väldigt ont när jag andas in djupa andetag. Så in på sjukhus igen, fast i Skövde istället.

Det lustiga och tokiga i allt med Skövdefärden är att min mamma Anitha också opererat sig igen och ligger här på sjukhuset. Vi hamnar på samma avdelning, till och med i samma rum med sängarna bredvid varandra. Så nu delar vi två dubbelrum. Mysigt att ha mamma här även om jag önskar att både hon och jag var friska så att vi båda fick komma hem och leva som vanligt i stället för att göra varandra sällskap på sjukhuset.

Nu får jag antibiotika och hoppas innerligt på att det viktiga infektionsvärdet har gått ned i morgon så jag får medicin med mig hem i stället och får pussa på mina barn. I början nu när jag kommer hem avvaktar vi med massa besök från vänner, familj etcetera. Vi är helt slut och behöver bara få vara med våra barn. Dessutom är jag livrädd för att få hem massa bakterier då jag nästa vecka förhoppningsvis får starta behandlingen med cellgifter igen. Men en dag i taget.

En jättemassa kramar till er alla från mamma och mig som har pyjamasparty på kirurgavdelningen. Vilken ära att få dela rum med denna förtjusande dam! Det blir en bra kväll.

Kram Annica

//

Jag vet att många av er vill få komma och hälsa på henne. Det vill jag också, mer än något annat, och äntligen få krama om henne igen. Men hon är hemskt trött och infektionsrisken är jättestor nu när hon är så medtagen. Vi får ge oss till tåls ett tag till och låta henne bygga upp styrka och motståndskraft.

Nu är det nästan besöksförbud för henne, viktigast är att hon har sin familj nära igen.

LOADING..