Barnen ber för Annica

Här har vi en ny text från Annica. Hon har haft en riktigt tuff period nu, med så mycket smärta och illamående från cellgifterna. Dessutom har läkarna hittat en ny tumör, den här gången bakom ena ögat. Usch, det är så otäckt att jag inte vågar tänka på det! Men nu har hon äntligen en bättre dag och vi får höra från henne.

Nu låter vi alla henne veta att vi alltid tänker på henne och stöttar henne, eller hur?

Nu var det länge sen jag skrev här på bloggen. Förlåt för det, men jag har mått så dåligt. Både psykiskt och fysiskt. Röntgen som ska genomföras och sedan invänta besked. Det är som terror varje gång. Jag har haft så ont i huvudet och även i ett öga som jag haft svårt att se med i vissa vinklar. Så rädslan över att cancern även hittat till skallen var stor. Men vet ni? Ingen cancer i huvudet, tack gode Gud!

Däremot fanns det en liten metastas (tumör) bakom ena ögat som antagligen gjort att jag sett lite sämre i vissa vinklar på det ögat. Men behandlingen ska även bita på den tumören.

Dessutom har jag mått så illa efter mina behandlingar. Fruktansvärt illa, bara försökt somnat ifrån det. Och sen hinner jag knappt må bra förrän jag ska göra nästa omgång cellgifter. Jag gör cellgifter en gång i veckan nu. Hur länge vet vi inte, men antagligen tills det inte funkar längre… Men nu känns det värt det för vi har fått veta att cellgifterna verkar fungera.

Tumörerna på ryggen har blivit färre. Det är häftigt att se hur tumörerna på kroppen minskar. Samtidigt en rädsla, när kommer de öka igen? Man lever i ständig oro hela tiden. Men jag har bestämt mig nu att jag måste njuta så länge det fungerar.

Julen är den bästa tiden på hela året tycker jag. Och jag måste njuta fullt ut. Så länge jag får vara kvar här bland de jag älskar så ska jag njuta. Värdena, Alltså, mina cancervärden har också gått ner vilket är jättebra! Två positiva saker som jag ska hålla fast vid.

Däremot kom svaren på lungröntgen och där hade alla tumörer i stort sett ökat, men det var innan vi började med denna nya behandlingen. Så det svaret hade min läkare förberett mig på.

Jag måste våga kasta mig in i tryggheten nu. Grejen är att jag vet knappt hur man gör. Det var så länge sen vi fick positiva besked så jag är livrädd att knäckas snabbt igen.

Nu sitter jag här hemma och ser på alla mina fina stjärnor och tänker satsa på en storstädning. Varje förmiddag när alla barn är i skolan och på dagis så är det den tiden jag ligger och vilar för tröttheten efter allt detta är enorm. Den kallas för fatigue och den tröttheten går inte beskriva. Men jag har ett schysst upplägg nu för då är jag den glada mamman när de kommer hem, då jag fått sova hela förmiddagen.

Å mina älskade barn. De funderar så mycket nu. Många frågor om sjukdomen och om den nya behandlingen fungerar. Varje kväll knäpper de sina händer och ber att deras mamma ska bli helt frisk. Och jag tror nog att Gud hör barnens bön lite extra.

Nu är jag iallafall på god väg att må bättre och då kommer jag skriva lite tätare här inne, för jag vet många undrar hur det är. Och det vill jag tacka er alla för. Det värmer så att läsa alla era fina kommentarer här inne. Ni är helt underbara.

Vill önska er alla en glad andra advent. Själv ska jag kolla på en julkonsert som min mellanpojke medverkar i. Hemsjukvården ska hjälpa mig att ge mig lite extra förebyggande mediciner så vi kan försöka hålla borta illamåendet, jag vill så gärna se detta. Så fint kommer det bli. Att se sina barn gör att man vill kämpa ännu mer. Det är värt allt även all illamående.

Snart hörs vi igen. Stor kram från mig

 Annica

 

 

 

 

LOADING..