• 2018-03-14, 23:52
  • 892

Jag vill inte skriva det här. Jag vill istället skrika rakt ut. Igår förmiddags ringde vår älskade Annica efter sitt läkarbesök och storgrät. Sedan dess har vi haft en natt med massor av sms tillsammans medan hennes familj lyckades somna men hon själv inte kunde för att ångesten tagit över. Det har varit ett fruktansvärt dygn med mycket tårar och väldigt lite sömn. 

Ändå är det ingenting mot vad Annica och hennes familj har fått uppleva- Många av er har frågat hur det är med henne och tyvärr är det inte bra alls nu. Det är så illa det kan bli. Men stark som hon är till och med nu så ville hon få berätta själv för er vad som har hänt.

Bland det jobbigaste en människa kan uppleva…

Jag vet inte hur jag ska forma orden. Vet inte alls vad jag ska skriva till er mer än jag och min familj är i chock. Jag skulle skriva till er om min underbara resa till mellon, som jag fick i julklapp av Krille min älskade man. Men fokus har flyttat till ren panik.

Igår var jag hos doktorn. Hade gjort en extra insatt röntgen, då jag själv kände på mig att något var tokigt ville jag ha snabba svar, men aldrig kunde jag ens föreställa mig svaren vi skulle få av min läkare. Nu har cancern tagit över min kropp så det finns inte så mycket mer att göra.

Detta blir ett kortare blogginlägg än jag brukar skriva men det är för att jag är så svag rent psykiskt.

Doktorn visade oss bilderna och berättade vidare att mina röntgensvar ser inte längre så kul ut.

Och så menade hon på att jag inte har så lång tid kvar. Jag är så ledsen att min värld blir helt upp och ner. Sitter och skriver till er nu när alla barnen sover. Vill inte ta någon som helst tid ifrån dem. Nu är det verkligen hundra procent fokus på dem!!!

Jag frågade läkaren hur länge, då svarar hon några månader….

Vilken fruktansvärd panik att hinna leva. Jag vet faktiskt inte längre hur jag ska göra med något. Igår när alla sov fick jag ren tokpanik och ringde nattjouren så kom de hit och hjälpte mig att lugna min kropp!

Och att sitta och berätta för barnen att deras mamma snart kommer lämna dem. Mina stora killar totalt bröt totalt ihop och vår lilla son som snart fyller fem år skrek och sa ”mamma får inte dö” och sen säger han lite senare ”mamma, när du dör så ska jag vakta dina saker”, detta är så makabert.

Jag är ledsen om jag inte längre är lika mottaglig. Jag är så himla rädd, aldrig förr mött sån rädsla. För varje dag som går är steget närmare det fruktansvärda. MEN jag tror tror TROR på under och det kommer jag aldrig sluta tro på. Nu imorgon ska jag få cellgifter och så länge det fungerar lite grann så kommer jag aldrig sluta TRO på MIRAKEL! Allt som hänt hittills är mirakel.

Två gånger har de lyckats operera mig fast ingen trodde det skulle gå. snälla ni som vill TRO OCH BE för mig/oss. Kärlek från oss alla  5: Annica, Krille, Elias, Gabriel och Samuel.

//

Älskade Annica, tack för att du varit och är så otroligt stark och har orkat dela med dig om din kamp. Du har hjälpt så många andra och givit dem kraft att fortsätta kämpa. Vi är med dig allihop.

Snälla ni som läser, skicka alla tankar, böner och kärlek till Annica nu. Jag lovar att framför allt till henne.

 

 

2018-03-14 Gästblogg

Relaterade inlägg

Massor av er underbara läsare har hört av er och undrat om ni kan hjälpa Annica och hennes fina familj sedan hon skrev sitt senaste blogginlägg. HÄR. Därför kommer maken Krilles Swish och…

Innehåller annonslänkar Herregud vad många som hör av sig efter Trolljägarna igår. Tack alla! Linda är inte så tuff i verkligheten och vi får se vem som är tuffast efter detta. Jag…