• 2018-12-17, 13:41
  • 2

Innehåller reklam för min bok 

Nu är det bråttom! I morgon, tisdag, är sista dagen som du kan köpa signerade exemplar av min bok ”30 om dagen – En livsresa” till rabatterat pris och vara säker på att få den till jul. Jag är så lycklig över alla reaktioner jag fått, tack alla som läst min bok! Idag bjuder jag på hela första kapitlet så ni som tvekar får se vad det är jag vill berätta. I slutet har du även mina favoritrecept som många bloggläsare önskat ha med i boken.

Skriv rabattkod johannatoftby vid kassan så köper du boken för endast 149kr! HÄR.

30 om dagen

Den värsta stunden hos doktorn är när han är tyst. Jag har suttit här i minst en halvtimma och berättat hur dåligt jag mår. Hur jag är så orkeslös att jag inte ens kan ta mig upp ur sängen på morgonen. Hur världen vänds upp och ned när panikångesten slår till och jag faller handlöst ned i ett djupt hål utan att någonsin slå i marken. Hur mitt hjärta skenar och känns som att det ska sprängas. Han har lyssnat, tittat på mig allvarsamt och nickat, gjort små uppmuntrande ljud och ställt lite frågor. Jag har inte riktigt noterat dem utan bara pratat vidare.  Att bara få prata om hur jag mår känns som en lättnad, att få säga att jag håller på att slitas i stycken. Jag snubblar över orden för att det är så mycket som vill komma ut på en gång, samtidigt stannar jag upp och tvekar. Jag skäms. Såhär ska man ju inte må. Då och då kommer jag på mig själv med att börja fnissa av den absurda situationen som plötsligt känns komisk bara för att nästa sekund snyfta. Det är så många känslor som väller upp inom mig och jag inte vet vilken som ska ta över nästa ögonblick.

Nu är det över, allt har kommit ur mig och jag känner mig bara tom inombords, som att det inte finns några ord kvar. I stället infinner sig den hemska väntan på att få höra vad han har att säga. Han är tyst. Jag är tyst. Men jag kan inte sitta stilla. Mitt ena ben vibrerar på egen hand, det stampar takten till någon låt som bara benet kan höra.

Han sträcker över ett recept till mig. Först känns det bra, att det bara är att ta några tabletter så börjar jag må bra igen. Men sedan läser jag och ser siffran 30. 30 om dagen…

30 om dagen! Ska jag äta 30 tabletter om dagen? Jag som har svårt nog att svälja en enda tablett till vardags, min mun blir torr bara jag tänker på det. Tydligen ska jag behöva få panikångest över hur jag ska kunna ta min medicin mot panikångest.

Hur ska jag klara 30 om dagen har han tänkt sig?

Nästan alla gånger jag suttit hos doktorn så har jag varit där för att veta vad som är fel på mig. Inte den här gången. Jag visste precis vad som var fel och varför, jag hade bara inte en aning om vad jag skulle göra åt det.

Den 27 oktober 1996 föddes en liten kille på förlossningen i Skövde. Min son Louis, född nästan tre månader för tidigt. Bara en dryg timma senare var Louis borta igen för att aldrig komma tillbaka. Jag fick hålla om honom och han var varm, men han levde inte. Han lämnade ett hål i mitt hjärta och i min själ som aldrig kommer att läka. Jag fick aldrig se honom växa upp, ändå finns han alltid med mig.

Värkarna hade börjat redan i vecka 26. Eftersom jag samtidigt fått en infektion på grund av en för tidig vattenavgång gick det inte att hindra dem. Jag fick ligga på BB vecka efter vecka och bara vänta. Vänta på att smärtan skulle gå över, vänta på att Louis äntligen skulle få komma till världen. Jag var samtidigt så rädd och så förväntansfull. Varje gång jag pratade med läkarna kom de med hopp och berättade att all kan gå bra. Samtidigt såg jag på deras ögon att det inte alls var vad de trodde. De ville inte möta min blick, den flackade bort som om de skämdes för någonting. Som om de var rädda för att säga sanningen.

Det enda jag kunde göra var att kämpa mig igenom minut efter minut, timma efter timma och dag efter dag. Varje minut var en liten seger. Den enda minuten extra betydde att Louis lungor hann utvecklas lite, lite till så han fick lite, lite större chans att klara sig. Ju längre jag kunde hålla honom kvar i min mage, desto bättre. Hur ont jag än hade. Jag rörde mig knappt alls under de veckorna. Jag bara låg i sängen och kämpade. Louis sprattlade i magen men själv tog jag mig bara till och från toaletten när jag verkligen var tvungen.

Till den 27 oktober 1996. Dagen jag aldrig kommer att glömma. Louis pappa Lasse var inte där så min bästa vän Jeanette fick bära hela bördan av att ta hand om mig när jag inte var till nytta för någon, allra minst för mig själv. Lasse hade suttit vid min sida varje kväll, men just den här helgen var han i Norge för att spela, musiker som han var. På morgonen hade jag mått mycket bättre, så det var klart att han skulle få sköta sitt jobb.

Det gick bara några timmar utan Lasse innan sammandragningarna startade. Jag hade feber och blev bara varmare och varmare. Att ge mig ännu mer medicin för att stoppa värkarna skulle vara livsfarligt för både mig och Louis med en infektion i kroppen.

Louis skulle komma ut trots att han var för liten för att klara sig själv. Det vi kämpat så hårt för att undvika var på väg.

Det enda jag hade i huvudet när jag kördes ned till förlossningen var om Louis i min mage skulle klara sig. Han måste klara sig! Hur hemska smärtorna än var så måste han klara sig.

Ultraljudet visade en sprattlande liten kille som låg med huvudet nedåt och ville ut. Han kämpade så jag måste kämpa också. Att tänka att ett nytt barn är på väg att komma till världen ska vara en så härlig känsla trots att förlossningen är så tuff och smärtsam. Men för mig och Louis fanns det inget härligt, bara en ändlös kamp som lustgasen inte gjorde någonting för att lindra.

Louis skrek när han föddes, han fanns hos oss på riktigt! Han levde! Men nästa sekund skrek barnmorskan också, hon skrek till undersköterskan att ringa barnläkaren på en gång. Sedan sprang hon ut med Louis och tiden stannade. Jag låg kvar i förlossningsrummets mörker som i ett vakuum. Jeanette satt vid mitt huvud medan jag väntade och väntade. Mina tankar pendlade mellan hopp, tröst, förtvivlan och allting däremellan.

När läkaren äntligen kom tillbaka bad jag Jeanette att hålla för mina öron. Jag ville inte veta vad jag skulle få höra.

Jag fick hålla Louis men han var redan borta. Det där skriket var det enda jag fick höra från honom medan han levde. Hans små lungor orkade inte. Infektionen som både han och jag fick eftersom vattnet hade gått för tidigt hade vunnit.

Den som fick mest tid med Louis i det korta lilla liv han fick var inte jag, det var inte hans mamma. Det var barnläkaren som kämpade för att rädda honom utan att lyckas.

Timmarna därefter har jag inget minne av. De var ett virrvarr av ångest, rädsla, frustration och ilska. Min kropp och mitt psyke skyddar mig nog från de minnena. Blodförlusten, chocken och sorgen gjorde mig så matt och för mig slutade dagen med en operation för att ta bort moderkakan som inte ville lossna efter förlossningen.Jag hade mer tur än Louis, jag är här och kan skriva om det idag. Men jag hade förlorat väldigt mycket blod och var otroligt svag.

Veckorna som följde minns jag desto mer. Inte just att det var veckor, utan att tiden fortfarande stod stilla. Jag fanns inte längre. Varje gång jag gick ut fick jag det bekräftat, eftersom människor inte hälsade på mig längre. En del tittade åt ett annat håll, andra bytte till och med sida på gatan för att slippa säga hej och fråga hur jag mådde. Samtidigt kom det massor av brev, blombud och presenter hem, men människorna som skickat de tankarna såg mig inte längre.

I efterhand kan jag förstå att människor blev rädda. Vad säger man till en mamma som förlorat sitt barn efter en timma, bara fått höra ett enda skrik från sin son innan han tystnade för alltid? Men det gjorde så ont att ingen ville eller vågade prata med mig. Jag ville ju skrika ut till hela världen, skrika vad som helst bara någon hörde mig och visade att jag fortfarande fanns.

Jag varken såg eller hörde mig själv heller. Den lilla bit längst inne som fortfarande var Johanna vågade inte visa sig längre. Jag kände att jag hade svikit Louis och mig själv, att allting som återstod bara var ett fiasko. Skuldkänslorna och skammen gnagde på mig, åt upp mig inifrån medan jag själv knappt åt alls. Jag fick tvinga i mig något som inte smakade ett smack och som växte i munnen medan jag tuggade tills jag höll på att kvävas på det.

Mjölkstockningen när jag kom hem var det allra värsta. Jag fick inte med mig någon bebis, men jag hade bröst som var sprängfyllda med mjölk till ingen nytta. De rödsprängda brösten värkte ikapp med det brustna hjärtat när jag fick stoppa fetvadd i min BH för att det skulle göra mindre ont.

In i det längsta drog jag mig för att söka hjälp eftersom det skulle betyda att återvända till den plats i hela världen som gjorde allra mest ont: förlossningsavdelningen på sjukhuset. Men till sist gick det inte längre, jag hade fått hög feber igen och var tvungen att åka in akut.

Jag fördes blixtsnabbt in i ett eget rum för att slippa se alla glada mammor med stora magar och en bebis på väg. En spruta i rumpan skulle stoppa mjölkproduktionen men inom mig skrek jag att det var fel. Louis skulle ju ha mjölken, han behövde den! Men Louis fanns inte längre.

Hur länge jag höll på så vet jag egentligen inte. Jag kan läsa mig till det i min dagbok, men inte relatera till hur lång tiden egentligen var. Hur lång är en evighet? Det tog tre veckor innan jag ens kunde gå utanför dörren eller ta på mig kläder. Jag satt på golvet i vardagsrummet, spelade Ulf Lundells ”Öppna landskap” gång på gång och bara grät och grät. Tårarna tog aldrig slut.

När jag väl kom utanför dörren, och märkte att folk gick över gatan när jag kom, så gick jag till biblioteket. Jag lånade massor av böcker med hemska berättelser om föräldrar som förlorat sina barn. Jag fullständigt frossade i de berättelserna för att inte känna mig ensam, få sällskap av andra som mått lika dåligt som jag själv gjorde. Det blev rena beroendet, att vältra mig i andras sorg för att få minsta aning om hur jag ens skulle överleva.

Jag hatade allt och alla. Så fort jag såg en gravidmage blev jag rasande. Hur kunde de gå omkring och vara så lyckliga när jag var så olyckligt? Visste de inte att min Louis var död, att världen aldrig skulle bli en härlig plats igen? Deras lycka var en förolämpning mot både mig och Louis.

När jag sitter med receptet i handen och inte förstår hur jag ska få i mig 30 tabletter om dagen, så börjar mitt nya liv utan att jag vet om det. Jag har tvingat mig hit, blivit sparkad hit av mina nära och kära som fått nog av att se mig göra mig själv illa. Men nu är allting upp till mig, läkaren har gjort sitt också med receptet. Jag skriker rakt ut åt honom och undrar hur han tänkt sig att jag ska få i mig 30 tabletter om dagen, jag som knappt kan äta en bit ost utan att storkna.

Han ler överseende mot mig och jag blir ännu argare. Tycker han att det här är roligt? Men med lugn och vänlig röst uppmanar han mig att läsa en gång till.

Det är inte 30 tabletter om dagen som jag blivit ordinerad. Det är 30 minuter motion om dagen.

På något vis känns det ännu värre.

 

Relaterade inlägg

Reklam för min bok  Väntar du på bokrean? Jag tänkte smygstarta den här på shoppen – med min egen bok ”30 om dagen – En livsresa” förstås. Nu säljer jag ut de…

Har ni blekt tänderna någon gång? Anna på Göteborgs tandblekning ger er rabatt på presentkort som ni kan boka online. Presentkort på en proffsig tandblekning brukar vara en uppskattad julklapp, eller till er…