• 2018-12-17, 13:41
  • 2

Innehåller reklam för min bok 

Nu är det bråttom! I morgon, tisdag, är sista dagen som du kan köpa signerade exemplar av min bok ”30 om dagen – En livsresa” till rabatterat pris och vara säker på att få den till jul. Jag är så lycklig över alla reaktioner jag fått, tack alla som läst min bok! Idag bjuder jag på hela första kapitlet så ni som tvekar får se vad det är jag vill berätta. I slutet har du även mina favoritrecept som många bloggläsare önskat ha med i boken.

Skriv rabattkod johannatoftby vid kassan så köper du boken för endast 149kr! HÄR.

30 om dagen

Den värsta stunden hos doktorn är när han är tyst. Jag har suttit här i minst en halvtimma och berättat hur dåligt jag mår. Hur jag är så orkeslös att jag inte ens kan ta mig upp ur sängen på morgonen. Hur världen vänds upp och ned när panikångesten slår till och jag faller handlöst ned i ett djupt hål utan att någonsin slå i marken. Hur mitt hjärta skenar och känns som att det ska sprängas. Han har lyssnat, tittat på mig allvarsamt och nickat, gjort små uppmuntrande ljud och ställt lite frågor. Jag har inte riktigt noterat dem utan bara pratat vidare.  Att bara få prata om hur jag mår känns som en lättnad, att få säga att jag håller på att slitas i stycken. Jag snubblar över orden för att det är så mycket som vill komma ut på en gång, samtidigt stannar jag upp och tvekar. Jag skäms. Såhär ska man ju inte må. Då och då kommer jag på mig själv med att börja fnissa av den absurda situationen som plötsligt känns komisk bara för att nästa sekund snyfta. Det är så många känslor som väller upp inom mig och jag inte vet vilken som ska ta över nästa ögonblick.

Nu är det över, allt har kommit ur mig och jag känner mig bara tom inombords, som att det inte finns några ord kvar. I stället infinner sig den hemska väntan på att få höra vad han har att säga. Han är tyst. Jag är tyst. Men jag kan inte sitta stilla. Mitt ena ben vibrerar på egen hand, det stampar takten till någon låt som bara benet kan höra.

Han sträcker över ett recept till mig. Först känns det bra, att det bara är att ta några tabletter så börjar jag må bra igen. Men sedan läser jag och ser siffran 30. 30 om dagen…

30 om dagen! Ska jag äta 30 tabletter om dagen? Jag som har svårt nog att svälja en enda tablett till vardags, min mun blir torr bara jag tänker på det. Tydligen ska jag behöva få panikångest över hur jag ska kunna ta min medicin mot panikångest.

Hur ska jag klara 30 om dagen har han tänkt sig?

Nästan alla gånger jag suttit hos doktorn så har jag varit där för att veta vad som är fel på mig. Inte den här gången. Jag visste precis vad som var fel och varför, jag hade bara inte en aning om vad jag skulle göra åt det.

Den 27 oktober 1996 föddes en liten kille på förlossningen i Skövde. Min son Louis, född nästan tre månader för tidigt. Bara en dryg timma senare var Louis borta igen för att aldrig komma tillbaka. Jag fick hålla om honom och han var varm, men han levde inte. Han lämnade ett hål i mitt hjärta och i min själ som aldrig kommer att läka. Jag fick aldrig se honom växa upp, ändå finns han alltid med mig.

Värkarna hade börjat redan i vecka 26. Eftersom jag samtidigt fått en infektion på grund av en för tidig vattenavgång gick det inte att hindra dem. Jag fick ligga på BB vecka efter vecka och bara vänta. Vänta på att smärtan skulle gå över, vänta på att Louis äntligen skulle få komma till världen. Jag var samtidigt så rädd och så förväntansfull. Varje gång jag pratade med läkarna kom de med hopp och berättade att all kan gå bra. Samtidigt såg jag på deras ögon att det inte alls var vad de trodde. De ville inte möta min blick, den flackade bort som om de skämdes för någonting. Som om de var rädda för att säga sanningen.

Det enda jag kunde göra var att kämpa mig igenom minut efter minut, timma efter timma och dag efter dag. Varje minut var en liten seger. Den enda minuten extra betydde att Louis lungor hann utvecklas lite, lite till så han fick lite, lite större chans att klara sig. Ju längre jag kunde hålla honom kvar i min mage, desto bättre. Hur ont jag än hade. Jag rörde mig knappt alls under de veckorna. Jag bara låg i sängen och kämpade. Louis sprattlade i magen men själv tog jag mig bara till och från toaletten när jag verkligen var tvungen.

Till den 27 oktober 1996. Dagen jag aldrig kommer att glömma. Louis pappa Lasse var inte där så min bästa vän Jeanette fick bära hela bördan av att ta hand om mig när jag inte var till nytta för någon, allra minst för mig själv. Lasse hade suttit vid min sida varje kväll, men just den här helgen var han i Norge för att spela, musiker som han var. På morgonen hade jag mått mycket bättre, så det var klart att han skulle få sköta sitt jobb.

Det gick bara några timmar utan Lasse innan sammandragningarna startade. Jag hade feber och blev bara varmare och varmare. Att ge mig ännu mer medicin för att stoppa värkarna skulle vara livsfarligt för både mig och Louis med en infektion i kroppen.

Louis skulle komma ut trots att han var för liten för att klara sig själv. Det vi kämpat så hårt för att undvika var på väg.

Det enda jag hade i huvudet när jag kördes ned till förlossningen var om Louis i min mage skulle klara sig. Han måste klara sig! Hur hemska smärtorna än var så måste han klara sig.

Ultraljudet visade en sprattlande liten kille som låg med huvudet nedåt och ville ut. Han kämpade så jag måste kämpa också. Att tänka att ett nytt barn är på väg att komma till världen ska vara en så härlig känsla trots att förlossningen är så tuff och smärtsam. Men för mig och Louis fanns det inget härligt, bara en ändlös kamp som lustgasen inte gjorde någonting för att lindra.

Louis skrek när han föddes, han fanns hos oss på riktigt! Han levde! Men nästa sekund skrek barnmorskan också, hon skrek till undersköterskan att ringa barnläkaren på en gång. Sedan sprang hon ut med Louis och tiden stannade. Jag låg kvar i förlossningsrummets mörker som i ett vakuum. Jeanette satt vid mitt huvud medan jag väntade och väntade. Mina tankar pendlade mellan hopp, tröst, förtvivlan och allting däremellan.

När läkaren äntligen kom tillbaka bad jag Jeanette att hålla för mina öron. Jag ville inte veta vad jag skulle få höra.

Jag fick hålla Louis men han var redan borta. Det där skriket var det enda jag fick höra från honom medan han levde. Hans små lungor orkade inte. Infektionen som både han och jag fick eftersom vattnet hade gått för tidigt hade vunnit.

Den som fick mest tid med Louis i det korta lilla liv han fick var inte jag, det var inte hans mamma. Det var barnläkaren som kämpade för att rädda honom utan att lyckas.

Timmarna därefter har jag inget minne av. De var ett virrvarr av ångest, rädsla, frustration och ilska. Min kropp och mitt psyke skyddar mig nog från de minnena. Blodförlusten, chocken och sorgen gjorde mig så matt och för mig slutade dagen med en operation för att ta bort moderkakan som inte ville lossna efter förlossningen.Jag hade mer tur än Louis, jag är här och kan skriva om det idag. Men jag hade förlorat väldigt mycket blod och var otroligt svag.

Veckorna som följde minns jag desto mer. Inte just att det var veckor, utan att tiden fortfarande stod stilla. Jag fanns inte längre. Varje gång jag gick ut fick jag det bekräftat, eftersom människor inte hälsade på mig längre. En del tittade åt ett annat håll, andra bytte till och med sida på gatan för att slippa säga hej och fråga hur jag mådde. Samtidigt kom det massor av brev, blombud och presenter hem, men människorna som skickat de tankarna såg mig inte längre.

I efterhand kan jag förstå att människor blev rädda. Vad säger man till en mamma som förlorat sitt barn efter en timma, bara fått höra ett enda skrik från sin son innan han tystnade för alltid? Men det gjorde så ont att ingen ville eller vågade prata med mig. Jag ville ju skrika ut till hela världen, skrika vad som helst bara någon hörde mig och visade att jag fortfarande fanns.

Jag varken såg eller hörde mig själv heller. Den lilla bit längst inne som fortfarande var Johanna vågade inte visa sig längre. Jag kände att jag hade svikit Louis och mig själv, att allting som återstod bara var ett fiasko. Skuldkänslorna och skammen gnagde på mig, åt upp mig inifrån medan jag själv knappt åt alls. Jag fick tvinga i mig något som inte smakade ett smack och som växte i munnen medan jag tuggade tills jag höll på att kvävas på det.

Mjölkstockningen när jag kom hem var det allra värsta. Jag fick inte med mig någon bebis, men jag hade bröst som var sprängfyllda med mjölk till ingen nytta. De rödsprängda brösten värkte ikapp med det brustna hjärtat när jag fick stoppa fetvadd i min BH för att det skulle göra mindre ont.

In i det längsta drog jag mig för att söka hjälp eftersom det skulle betyda att återvända till den plats i hela världen som gjorde allra mest ont: förlossningsavdelningen på sjukhuset. Men till sist gick det inte längre, jag hade fått hög feber igen och var tvungen att åka in akut.

Jag fördes blixtsnabbt in i ett eget rum för att slippa se alla glada mammor med stora magar och en bebis på väg. En spruta i rumpan skulle stoppa mjölkproduktionen men inom mig skrek jag att det var fel. Louis skulle ju ha mjölken, han behövde den! Men Louis fanns inte längre.

Hur länge jag höll på så vet jag egentligen inte. Jag kan läsa mig till det i min dagbok, men inte relatera till hur lång tiden egentligen var. Hur lång är en evighet? Det tog tre veckor innan jag ens kunde gå utanför dörren eller ta på mig kläder. Jag satt på golvet i vardagsrummet, spelade Ulf Lundells ”Öppna landskap” gång på gång och bara grät och grät. Tårarna tog aldrig slut.

När jag väl kom utanför dörren, och märkte att folk gick över gatan när jag kom, så gick jag till biblioteket. Jag lånade massor av böcker med hemska berättelser om föräldrar som förlorat sina barn. Jag fullständigt frossade i de berättelserna för att inte känna mig ensam, få sällskap av andra som mått lika dåligt som jag själv gjorde. Det blev rena beroendet, att vältra mig i andras sorg för att få minsta aning om hur jag ens skulle överleva.

Jag hatade allt och alla. Så fort jag såg en gravidmage blev jag rasande. Hur kunde de gå omkring och vara så lyckliga när jag var så olyckligt? Visste de inte att min Louis var död, att världen aldrig skulle bli en härlig plats igen? Deras lycka var en förolämpning mot både mig och Louis.

När jag sitter med receptet i handen och inte förstår hur jag ska få i mig 30 tabletter om dagen, så börjar mitt nya liv utan att jag vet om det. Jag har tvingat mig hit, blivit sparkad hit av mina nära och kära som fått nog av att se mig göra mig själv illa. Men nu är allting upp till mig, läkaren har gjort sitt också med receptet. Jag skriker rakt ut åt honom och undrar hur han tänkt sig att jag ska få i mig 30 tabletter om dagen, jag som knappt kan äta en bit ost utan att storkna.

Han ler överseende mot mig och jag blir ännu argare. Tycker han att det här är roligt? Men med lugn och vänlig röst uppmanar han mig att läsa en gång till.

Det är inte 30 tabletter om dagen som jag blivit ordinerad. Det är 30 minuter motion om dagen.

På något vis känns det ännu värre.

 

  • 2018-12-14, 15:47
  • 14

Reklam för min bok

Här på bloggen tänker jag vara ödmjuk och utse min bok ”30 om dagen – En livsresa” till årets julklapp. Första upplagan har sålt slut, men det finns fortfarande kvar lite av andraupplagan. Lagom till jul är det extrapris så att du kan få signerade exemplar för 149 kronor, skriv johannatoftby vid kassan HÄR

Det här året har varit helt fantastiskt för mig, inte nog med att jag äntligen fick ge ut min första bok, den sålde dessutom slut så fort. Tack alla ni som velat följa min resa och har hört av er, det värmer i hjärtat att min bok kan inspirera och hjälpa andra. 

Hoppas ni vill låta andra läsa boken också nu till jul. Många har hört av sig och känt sig peppade av läsningen, även om det börjar tungt och mörkt. Det är precis den effekten jag var ute efter! Boken har även mycket humor och jag delar med mig öppet om känslorna kring panikångest, ormen och cirkusdirektören förstås som har huvudrollen i min bok. 

En bok för att komma vidare i livet.

 Glad läsning i jul!

  • 2018-11-15, 12:52
  • 9

Reklam för min bok 

Jag är helt omtumlad över mottagandet för min första bok, ”30 om dagen – En livsresa”. Jag har varit i tv och tidningar och överallt för att berätta om boken och historien bakom den, känns det som. Det har varit en intensiv höst, men allra mest chockad är jag över att höra att den sålt så bra att det redan trycks en andra upplaga. Det är fantastiskt! 

Vill du beställa en signerad bok, kanske ge bort den som julklapp kan du göra det HÄR. 

Tack, tack, tack alla ni som läst och kommenterat och tyckt till! Vilka fantastiska recensioner jag får varje dag. Det är tack vare er som jag känner att jag gjorde rätt som vågade berätta. Jag hoppas verkligen att jag kan peppa er. Hur mycket det än handlat om sorg och saknad i tv och tidningar så är det inte vad jag vill berätta egentligen.

Jag vill få andra att våga ta tag i sina liv, som jag till sist gjorde, och att våga ta steget att hjälpa andra som mår dåligt. Ingen klarar det ensam, men alla klarar att göra det lite bättre för varje dag.

Det är vad jag vill berätta och kan jag peppa en enda människa att ta tag i sin tillvaro så är jag nöjd. 

En peppbok helt enkelt!

  • 2018-11-01, 15:52
  • 14

Idag är dagen D! Nu finns min bok 30 om dagen även ute som ljudbok. Jag är så glad för det. Det är många som önskat den som ljudbok och är så tacksam att boken gått så bra att förlaget Saga ville ge ut ljudboken. Det var tuffare än jag kunde föreställa mig att läsa in en hel bok, men nu är den klar!

Boken är skriven av mig och inläst av mig. Så nu får ni inte såga mig, haha.

Ni kan lyssna på Nextory HÄR, Storytel HÄR Adlibris HÄR ‭Bookbeat kommer i morgon.

Den är tung i början, men inger hopp och pepp men både gråt och skratt. Röda tråden i min bok är att våga göra det du själv vill göra, det är ditt liv och ingen annan bestämmer. Jag skriver om sorgen och smärtan över förlusten av ett barn, hur man tar sig framåt. Boken är också en hjälp för de som står utanför den som mår dåligt. När jag ville gå min egna väg fick jag ta mycket skit. Vänner, icke vänner som skulle tala om för mig vad som var rätt eller fel. Jag gick min väg ändå och har blivit starkare än någonsin.

Jag hoppas boken kan ge dig tröst, pepp och inspiration. Och ett och annat skratt kanske.

 

 

 

 

 

  • 2018-10-31, 21:12
  • 1

Reklam för min bok

I morse gästade jag Aftonbladet Morgon som sändes på TV3, vi pratade om min bok ”30 om dagen – en livsresa” och vägen ur sorgen. Dessa dagar är alltid lika svåra. Årsdagen är tuff. Men pratar gärna öppet för jag vet att det är så många där ute går igenom samma sak. Vill ni se hela intervjun kan ni göra det HÄR. 

Det har varit väldigt stort intresse för boken i media och jag är så glad om den kan inspirera er där ute. Jag har flängt som en vante överallt, jag vet inte hur många intervjuer jag gjort, ändå är det lika svårt varje gång att öppna upp mitt innersta. 

Börjar det bli julklappsdags och du vill ge bort min bok eller köpa till dig själv? De sista signerade exemplaren kan du köpa HÄR. 

Jag blir så otroligt glad av alla era recensioner. Jag får någon kommentar varje dag. Tack från hjärtat allihop! Det betyder så mycket att någon vill lyssna på det jag har att berätta. Oavsett om ni känner igen er i de mörkaste stunderna eller om ni bara ville hitta något gott recept som ni sett på bloggen så gör det mig otroligt glad.

Den här kom igår och jag har förstås frågat om lov att lägga ut den. Stor kram till dig, Sara, för vad du gått igenom!

Hej Johanna! Känner bara att jag måste säga TACK till dig ! TACK för att du öppnar dig så i din bok jag precis läst ut!!! Jag är precis där du va…förlorade min son 07 ..då försvann egentligen den goa glada jag om man tänker efter! Ångest oro och tröstätande! Idag har jag det bra med friska barn och fin man. MEN nu är det min tur!!! Alltså du har lyckats sätta ord på känslor jag känner som jag inte själv lyckats med på många år!!!! Din bok har fått mig att inse att NU börjar mitt liv NU är det min tur!!!!! TACK!!!!!

2018-10-31 Johanna Toftby , ,
  • 2018-10-06, 19:32
  • 35

I morse var jag gäst i Nyhetsmorgon för att prata om min bok och vägen ur sorg och panikångest. Det blev en stark intervju, Jenny Alversjö är fantastisk på alla sätt, hon är varm och närvarande. Vi pratade om den svåra sorgen efter att jag förlorade mitt första barn, hur man kommer vidare och om ormen som lever i min kropp.

Panikångest är ett helvete och har man en gång varit med om det förstår man. Jag vet att många kämpar med detta, men det jag vill först och främst säga är att ångesten innebär att kroppen reagerar på något.

För mig var det sorg. 

Jag har skrivit mycket om detta i min bok ”30 om dagen – En livsresa”. Jag hoppas någon där ute kan bli hjälpt och känna sig mindre ensam av att höra vad jag kan berätta.

Du kan beställa min bok HÄR. Den är signerad! 

I slutet av intervjun började Jenny prata om att Lisa-Marie reser runt i Thailand och undrade vad jag skulle vilja säga Lisa-Marie om jag fick prata med henne. Jag började svara och plötsligt frågade hon om Lisa-Marie var med oss.

Jag ramlade nästan ihop! Jag har aldrig blivit så överrumplad och tagen, tårarna bara forsade. Jenny fick prata med Lisa-Marie som var med oss på Facetime på världens största storbild där vi satt. 

-Hej mamma! sa hon och då grät jag ännu mer. Det var känslor över hela mig, dels efter den starka intervjun, dels av att få ha med Lisa-Marie i en direktsändning i TV inför så mycket tittare!  

Jag var så omtumlad, så glad och det var faktiskt Jenny som hade kommit på den iden efter hon läst på min blogg att jag tyckte det var så jobbigt att Lisa-Marie skulle resa ut på äventyr. Tack älskade fina tjej för att du vågade vara med i direktsändning och allt. 

Se hela intervjun HÄR, Lisa-Maries överraskning i direktsändnining HÄR (Kortare klipp från intervjun) 

Tack TV4 Nyhetsmorgon för att ni ville ha mig som gäst en lördag när så många tittar!

Tack älskade Camilla som är mitt stora stöd och ansvarig för PR och lansering av min bok. Hjälper mig med allt. Från att hämta kaffe i sminket, till att peppa och se till så allt funkar och jag sköter mig. Hehe.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  • 2018-09-26, 22:45
  • 2

Nu börjar årets bokmässa! Det känns helt overkligt. Jag har varit på bokmässan så många gånger och tyckt det varit jättehäftigt att kunna träffa författarna. I år ska jag dit igen. Men nu är det jag som står där med min bok, pratar om den, träffar läsare och får signera böcker hos mitt förlag Bladh by Bladh. 

Torsdag är jag på mat-och livsstilsscenen 13-13.20
Fredag har jag boksignering i vår monter B04:21 15.30-16 Det är mässpriser så passa på att köpa boken pangbilligt samtidigt som du får den signerad.

Idag har jag även varit på Svenska mässan och pratat om min bok på Akademibokhandelns årliga bokdag. Nervöst men kul! Så mycket folk som satt och lyssnade, Amelia Adamo på första raden. Gjorde mig inte mindre nervös, haha. Men det gick jättebra. Kul att stå på scen och prata inför intresserade lyssnare.

Titta vilken fin monter de byggt idag! Åh vad glad jag är för mitt grymma förlag, Annika Bladh som är förläggare är helt fantastisk och gör så mycket för alla hennes författare. Kunde inte vara på bättre förlag. 

Jag kan en även avslöja att den första upplagan håller på att sälja slut, det hade jag aldrig kunnat tänka mig. Tack vare er alla som köpt min bok. Stort tack från hela mitt hjärta.  

Hoppas vi ses på bokmässan! Missa inte vår monter B04:21

Nu stupar jag i säng, har även gjort lång intervju för Topphälsa, efter en sån intervju är man ganska tömd. Sedan tre samarbeten som skulle fotas och läggas som utkast. Måste sova många timmar inatt för att orka hela dagen i morgon, vi hörs snart, kram på er alla.

 

 

  • 2018-09-24, 16:00
  • 3

Gillar ni smoothie? Jag älskar det! Tar det efter träning eller som mellanmål, känns uppiggande och fräscht. Älskar när det är ingefära i, tror det gör mycket gott för kroppen. Gör alltid en shot med citron och ingefära direkt på morgonen, blir pigg och det kickar igång kroppen.

Den här smoothien är enkel men jättegod. Jag brukar ta vad som finns hemma, har alltid blåbär och hallon i frysen, tar det istället för fikat om jag blir sugen på något sött.

Smoothie med blåbär och hallon: 2 port 

3 dl mjölk eller valfri vätska
1 dl turkisk yoghurt
1,5 dl hallon
1,5 dl blåbär
2 tsk riven ingefära

Mixa några minuter för att det ska bli riktigt krämigt.

Födelsedagsveckan har börjat, lördag smäller det! Jag är så taggad, om ni visste så mycket hemligheter ja håller på med, hehe.

Samtidigt har jag bokmässa, föreläsning, intervju Topphälsa och lovat färga Lisa-Maries hår ikväll. Min skrutt åker till Asien om en vecka med sin kompis, i TRE MÅNADER. Känn på den. Snyft.

Kluvna känslor, fy säger jag. Men hon har sparat massor med pengar för att kunna göra den här häftiga resan, kommer förstås bli fantastiskt. Ett minne för livet. Men fy säger jag så jobbigt när de börjar flyga ut. En jobbig men naturlig process.

 

 

 

2018-09-24 Johanna Toftby, Recept ,
  • 2018-09-05, 12:57
  • 11

Nu har jag goda nyheter för alla som frågat om ”30 om dagen – En livsresa” ska komma som ljudbok. Äntligen kan jag svara att jajamen, det ska den! Dessutom ska jag tala in boken själv, vilket tydligen är ovanligt. Och inte så lite skrämmande.

Min förläggare Annika Bladh på förlaget Bladh by Bladh hörde precis av sig och berättade att det är klart. Saga, ett av de största förlagen för ljudböcker i hela Norden, ska ge ut min bok som ljudbok. Det betyder att den kommer att gå att köpa och ladda ned på alla de största platserna för ljudböcker. 

Inte nog med det, de vill att jag ska tala in boken själv! Tydligen är det ovanligt, de flesta brukar ta in proffs, men de vill ha med min dialekt. Jag är inte helt säker på att jag vågar lyssna på den själv efter den kommentaren, men hoppas verkligen att ni vill det. Haha! 

Boken har sålt väldigt bra, första upplagan är på väg att ta slut men förlaget trycker mer, vi har även mer signeringar på gång! Så glad och tacksam för att ni är så många som gillar min lilla bok.

  • 2018-08-29, 22:57
  • 1

Innehåller annonslänkar 

Här kommer ett gäng bilder från vimlet på min release! Älskade vänner, tack för att ni kom! Missa inte gårdagens inlägg med ännu mer vimmelbilder på mina gäster.

Foto: Gabriel Henningsson

Mina girls! Min blå klänning är från Wakakuu och märket är FWSS, HÄR. Blev kär i den direkt, kändes helrätt med blått till min bokrelease. Skor och väska Valentiono.

Charlotte Bergman som var eventansvarig, Annika Bladh som min förläggare och ägare på Bladh by Bladh och Camilla Runberg som är ansvarig för all PR och lansering för min bok.

Vilka tre brudar. Tack för att ni finns!

Jag med gamla bästa vänner, Helené och Pontus.

Jennifer Reinhold som driver en stor härlig youtubekanal! Hon lärde mig hur jag ska redigera film, nu ska jag komma igång!

Glenn Hysen med sin Camilla.

Mina älskade tjejer.

Filip Rapp med Frida från Skövde. Filip är underbar, skriver alltid så fint, sätter Skövde på kartan.

Min kusin Tobbe med sin Ulrika.

Vickan och Micke, Vickan driver fina bloggen Matplatsen. 

Patrick Hellberg från Tredrag med sin sambo.

Jag med Jannes goa kusin Martina och hennes man Daniel.

Min syster Maria som är tvilling med Bittan som var på semester så kunde inta vara med tyvärr. Marias fina kompisar Ann-Marie och Natahlie.

Krilles fina föräldrar Rakel och Pelle Thimberg.

Frida Alexandersson som är gift med fotbollsspelaren Niclas Alexandersson. Charlotte Jardfors till vänster, (fint intagramkonto)

Supertränade Johan Strömmer med sin Petra. Janne har haft Johan som PT. Grym!

Våra vänner Magnus och Mats flög ner från Stockholm enbart för min release. Blir rörd för alla vänner som reste långt. Blir glad för alla förstås men ni förstår vad jag menar. Inte alltid lätt att få ihop det och långt att åka. Uppskattar det så mycket.

Min fina frisörkund Irene!

Janne med Mona som driver Monas Universum. Tack för dina fina ord på bloggen. Var en klippa under kvällen när hon hjälpte oss.

Konstnären och alltid lika glada Kattis Palmnäs med sin vännina.

Malin, Fnulan med sin vän Fridha. Fnulan har skrivit så fint om releasen HÄR.  

Fina Åse och Daniel! Älskade Åse skriver så fint om mitt arbete med boken och releasen HÄR. Tack snälla!

Elaine, Aldona, Helena, Siliva och Maria som alltid åker med på mina tjejresor. Kolla blommorna som låg i en bok, så vackert.

Jimmie med sin fru Krystyna. Jimmie bjuder ofta in på roliga event och är en fin kompis till oss.

Goa Micke och Malin Samuelsson.

Jag med Jannes yngsta dotter Amanda med sin kompis Johanna.

Jonas Ljungberg som startade Mikael Ljungbergs minnesfond.

Göteborgs stolthet- Arvingarna! Casper och Lasseman med sina fruar.

Stefan Lundström med vän, så roligt när långväga kommer.

Min svägerska Louise med Terese från Spar hotell.

Min duktiga författarkollega Helena Stommel Olsson som också är på Bladh by Bladh och som vann det stora ljudbokspriset! Hurra för dig och tack för dina vackra ord inför jag skulle upp på scenen och tala.

Pontus och Camilla Borg. Pontus är en grym artist och brukar underhålla mycket i Sälen, missa inte hans afterski.

Våra fina grannar i Göteborg!

Mer bilder från festen kommer i morgon. Kommer ta ett par dagar för att lägga upp allt, men vill så gärna tacka alla, länka till alla bloggar osv osv. Hoppas ni inte tröttnar. ;-)

Känner ni mig så förstår ni att jag är mer än tom efter en så här stor fest. 200 personer, har aldrig haft en sån stor fest, haha! Otroligt att så många ville komma.

Idag har det varit fullt med jobb till TV programmet, i morgon lika mycket jobb så nu måste jag sova.

Tack för att ni finns.

Love U