• 2018-07-04, 21:07
  • 24

Nu har jag en alldeles särskild hälsning till er allihop! Jag träffade Anitha, Annicas mamma, och hon hälsar till er alla och tackar igen för allt ni gjorde för Annica. Ni samlade in pengar, muntrade upp henne och inte minst gav henne styrka att fortsätta kämpa. Det betydde så mycket och Annica älskade er verkligen!

Vi träffades i Borås där Anitha bor nu och tog en lunch. Jag älskar att träffa min tantkompis, som hon kallar sig själv, och prata om allting, men vi pratar också förstås mycket om Annica. Anitha får fortfarande mycket minneshälsningar på Facebook, Annica engagerade och inspirerade så många trots att hon egentligen behövde all styrka för sig själv. 

Att Anitha kan stå på benen och fortsätta vara glad och positiv är så imponerande. Det är lätt att förstå var Annica fick sin inställning till livet och sina medmänniskor, Anitha bryr sig också så mycket om andra och har ett glatt humör som smittar och jag älskar att fika eller sitta och prata med henne.  

Anitha tycker det är fint att många av bloggläsarna inte glömt Annica utan minns den person hon var. Vad hon gjorde, saker hon sa, bara roliga saker. Hon lever kvar hos oss i vardagen och så länge hon gör det är hon egentligen inte borta.

 

 

 

 

 

2018-07-04 Johanna Toftby

  • 2018-03-24, 11:59
  • 665

Vår älskade, modiga, starka Annica finns inte hos oss längre. Efter allt hon kämpat har hon fått somna in med sin fina familj hos sig. Tack för allt du gjort för oss, Annica, tack för alla du orkat stötta när du själv haft det som jobbigast.

Jag tänder ett ljus på andra sidan jorden och är tacksam för att jag fått lära känna dig. Jag tänker på dina närmaste, dina tre barn som inte längre har sin älskade mamma, Krille som förlorat sin livskamrat och bästa vän och Anitha som varit tvungen att säga adjö till sin dotter.

Men mest tänker jag ändå på dig. På allt du gav oss, på hur många du på något oförståeligt sätt kunde ge styrka till trots att du knappt hade någon åt dig själv ens. Du gjorde skillnad för tusentals människor som följde din kamp och som fick kraft av dig för att själva orka kämpa vidare, leva i nuet och inte ge upp.

Vi har hörts av nästan varje dag i fyra år nu. Du har suttit och smsat till mig på kvällar och nätter när familjen sovit och du varit ledsen men inte velat störa dem. Vi pratade mycket om döden, om att du ville att jag skulle fortsätta att skriva om dig när du inte finns längre och berätta för alla att de ska leva i nuet för att det är det enda vi kan göra, vi vet aldrig vad som händer i morgon.

Att du ville att jag inte skulle vara ledsen för att vi ses snart igen. Fast där sviker jag dig. Jag är ledsen, så otroligt ledsen och allting känns så tomt.

Det är bara ett par dagar sedan vi sågs, jag tittade förbi hemma hos dig innan jag åkte till flygplatsen. Vi fick en fin stund i din soffa och jag fick chansen att säga hur många du hjälpt, hur mycket ljus du spridit och hur många du skänkt hopp genom att visa att du orkat kämpa trots allt.

Du bara log och sa att det var fint sagt. Det var du som tröstade mig när jag höll på att bryta ihop när vi kramades och du önskade mig trevlig resa. Det gjorde så ont och kändes så bra samtidigt.

Farväl älskade Annica. Och tack. Det är DU som är helt amazing!

 

2018-03-24 Johanna Toftby
  • 2018-03-20, 12:19
  • 218

Inte, inte, inte…

Min röst ropar NEEEEJ!!!

Jag kan inte fatta,  inte ta till mig det som min älskade Annica berättar. Jag vägrar tro att det är sant…

Att doktorn sagt att de har gjort allt vad som står i deras makt…men att det inte räckt till. Mitt hjärta säger nej, min hjärna likadant. Inte min älskade Annica, inte min dotter, min finaste, närmaste vän. Hon, den tappraste kämpe som jag mött i hela mitt långa liv, hon är den tappraste nu också, när hon ska berätta om detta svåra. Med henne som förebild, försöker jag att vara tapper och leva, som hon lärt mig, i nuet.

Att läkarna och alla sköterskor, verkligen gjort vad de kunnat, det är jag förvissad om. Under Annicas hela sjukdomstid, under dessa år har också ni alla som följer henne, kommit att betyda väldigt mycket. Alla goa hälsningar, alla hjärtan, hållna tummar och tår, alla böner för henne, tack ni alla.

Och snälla, fortsätt gärna med det. Annica är väldigt trött och orkar själv inte nu vara så aktiv, hon behöver vila och ro med sin familj.

Men som mamma lovar jag att läsa era hälsningar och förmedla till henne. Igår var det 868 inlägg som jag läst, och fler har kommit idag. Jag berättar för Annica och tillsammans känner vi den kärlek som omsluter henne och hennes make och barn.

Som mamma är jag rörd in i mitt hjärtedjup över all denna värme och omtanke som Annica möter. Av hela mitt hjärta önskar jag att ett Guds mirakel må ske så Annica får bli helt frisk. Det är mitt enda hopp.

Annicas mamma Anitha

2018-03-20 Gästblogg
  • 2018-03-19, 13:07
  • 66

Massor av er underbara läsare har hört av er och undrat om ni kan hjälpa Annica och hennes fina familj sedan hon skrev sitt senaste blogginlägg. HÄR. Därför kommer maken Krilles Swish och kontonummer här:

Kristian Thimberg, 070-334 89 75 och 8299-0, 403 533 206-5.

Tack alla ni härliga läsare som gör så mycket för dem!

Många undrar förstås också hur det är med Annica och tyvärr måste jag säga att det inte är bra alls. Jag pratade precis med Krilles mamma Rakel som är hos dem nu. 

Annica själv behöver också mycket hjälp och stöd, så familjen kan inte svara alla oroliga och hjälpsamma som hör av sig till dem. De måste ta hand om varandra och sig själva nu.

Jag och Rakel håller kontakten så jag har fått lov av familjen att lägga ut kontonumren igen. Alla godhjärtade människor som hör av sig och kommer med tips eller vill bjuda ut dem, ni är fantastiska, men nu behöver de ägna all sin tid och energi till att vara tillsammans.

Snälla ni, respektera det.
Kram Johanna

2018-03-19 Gästblogg
  • 2018-03-16, 12:20
  • 67

Mina läsare och kompisar, jag måste tacka er från djupet av mitt hjärta för allt ni gjort och gör för vår älskade Annica! Nu har hon det jobbigare än någonsin, som hon själv skrev om här. Och jag vet att hon är lika tacksam som jag över hur ni tänker på henne, ber för henne och gör allt ni kan för henne och hennes fina familj nu när det är som svårast.

Genom åren som Annica har skrivit här på bloggen har hon fått så mycket kärlek. Ni har dessutom själva tagit initiativet till att samla in pengar så att hon, Krille och killarna kunnat få en lite bättre tillvaro, kosta på sig lite extra och pigga upp en vardag som annars bestått av så mycket oro. Det är dyrt att vara sjuk, inkomsterna blev snabbt lidande när Krille inte heller kunde jobba heltid. Och då fanns ni där!

Annica är en stor inspiratör och förebild för många och hon har lärt oss så mycket. Vi lever här och nu, en dag i taget. Jag vet att hon stöttat så många som är sjuka, hon ger så mycket av sig själv, hon är den modigaste jag känner.

 

Jag vet inte när Annica, hennes mamma Anitha eller Krille kan skriva till er härnäst, nu är det familjen som gäller för dem. Men jag ska se till att alla era hjärtliga hälsningar når fram och att ni får veta vad som händer. Livet är inte bara den stora dramatiken, det är också de små stunderna i vardagen. Dem har ni gjort så mycket bättre genom att vara så underbart givmilda och omtänksamma.

Som Annica brukar säga: ni är helt amazing! 

2018-03-16 Gästblogg
  • 2018-03-14, 23:52
  • 892

Jag vill inte skriva det här. Jag vill istället skrika rakt ut. Igår förmiddags ringde vår älskade Annica efter sitt läkarbesök och storgrät. Sedan dess har vi haft en natt med massor av sms tillsammans medan hennes familj lyckades somna men hon själv inte kunde för att ångesten tagit över. Det har varit ett fruktansvärt dygn med mycket tårar och väldigt lite sömn. 

Ändå är det ingenting mot vad Annica och hennes familj har fått uppleva- Många av er har frågat hur det är med henne och tyvärr är det inte bra alls nu. Det är så illa det kan bli. Men stark som hon är till och med nu så ville hon få berätta själv för er vad som har hänt.

Bland det jobbigaste en människa kan uppleva…

Jag vet inte hur jag ska forma orden. Vet inte alls vad jag ska skriva till er mer än jag och min familj är i chock. Jag skulle skriva till er om min underbara resa till mellon, som jag fick i julklapp av Krille min älskade man. Men fokus har flyttat till ren panik.

Igår var jag hos doktorn. Hade gjort en extra insatt röntgen, då jag själv kände på mig att något var tokigt ville jag ha snabba svar, men aldrig kunde jag ens föreställa mig svaren vi skulle få av min läkare. Nu har cancern tagit över min kropp så det finns inte så mycket mer att göra.

Detta blir ett kortare blogginlägg än jag brukar skriva men det är för att jag är så svag rent psykiskt.

Doktorn visade oss bilderna och berättade vidare att mina röntgensvar ser inte längre så kul ut.

Och så menade hon på att jag inte har så lång tid kvar. Jag är så ledsen att min värld blir helt upp och ner. Sitter och skriver till er nu när alla barnen sover. Vill inte ta någon som helst tid ifrån dem. Nu är det verkligen hundra procent fokus på dem!!!

Jag frågade läkaren hur länge, då svarar hon några månader….

Vilken fruktansvärd panik att hinna leva. Jag vet faktiskt inte längre hur jag ska göra med något. Igår när alla sov fick jag ren tokpanik och ringde nattjouren så kom de hit och hjälpte mig att lugna min kropp!

Och att sitta och berätta för barnen att deras mamma snart kommer lämna dem. Mina stora killar totalt bröt totalt ihop och vår lilla son som snart fyller fem år skrek och sa ”mamma får inte dö” och sen säger han lite senare ”mamma, när du dör så ska jag vakta dina saker”, detta är så makabert.

Jag är ledsen om jag inte längre är lika mottaglig. Jag är så himla rädd, aldrig förr mött sån rädsla. För varje dag som går är steget närmare det fruktansvärda. MEN jag tror tror TROR på under och det kommer jag aldrig sluta tro på. Nu imorgon ska jag få cellgifter och så länge det fungerar lite grann så kommer jag aldrig sluta TRO på MIRAKEL! Allt som hänt hittills är mirakel.

Två gånger har de lyckats operera mig fast ingen trodde det skulle gå. snälla ni som vill TRO OCH BE för mig/oss. Kärlek från oss alla  5: Annica, Krille, Elias, Gabriel och Samuel.

//

Älskade Annica, tack för att du varit och är så otroligt stark och har orkat dela med dig om din kamp. Du har hjälpt så många andra och givit dem kraft att fortsätta kämpa. Vi är med dig allihop.

Snälla ni som läser, skicka alla tankar, böner och kärlek till Annica nu. Jag lovar att framför allt till henne.

 

 

2018-03-14 Gästblogg
  • 2018-03-07, 20:24
  • 136

Att leva med en svår sjukdom ger ett konstigt sätt att se på tiden. Man vill så gärna bli frisk och längtar efter den dagen, samtidigt är man så rädd för framtiden ifall den innehåller nya bakslag i stället. När man inte helt säkert vågar tro på att något ska gå över blir varje dag så viktig, trots att den kan vara full av rädsla och smärta. Annica har levt med det i över fyra år nu. Varje dag har varit en kamp.

Ni kan hjälpa henne med den kampen genom att fortsätta skicka era fina hälsningar till henne här!

 

Att ta en månad, en vecka, en dag i taget har jag lärt mig. Men man lär sig aldrig hur ett bakslag känns. Jag är så himla rädd just nu. För bara några veckor sedan jag var hos min läkare och fick en sån där ok-stämpel i rumpan. Allt såg bra ut. Medicinen som jag fått återigen har lyckats trolla bort alla ytliga metastaser utom en rackare som sitter i huden och som däremot vill växa.

Men att de tagit alla andra är helt fantastiskt. Och det ännu mer fantastiska var att magen min var mjuk, helt mjuk! Den farliga tumören som opererats två gånger kunde inte kännas, trots att det finns farliga rester kvar som alltid tidigare märkts.

Vågade vi tro på ett under? Var den borta?

Glada gick vi därifrån och läkaren fick en extra go kram för sån glädje kunde jag känna.

Nu några veckor senare är magen stenhård. Jag är helt övertygad om att det satt fart att växa igen. Och jag känner min kropp väl vid det har laget, men hoppas innerligt på att det inte växer så snabbt denna gången.

Nu får vi helt enkelt ha koll på mitt mående. Det är det som bestämmer hur nästa steg ska tas. Men jag är i goda händer. Min tro är stark och jag tror att nån gång ska det där undret komma. Och jag vet att mina läkare/kirurger har kontroll.

Sen tror jag man måste tvinga sig själv till att ändå försöka leva. För livet är inte SEN om kanske jag blir frisk utan livet är faktiskt NU. Och just i helgen ska jag leva lite extra. Min älskade man Kristian har gett mig världens roligaste julklapp.

Vi ska åka till Stockholm, bo på hotell och gå på Melodifestivalen, själva finalen. WOW WOW WOOOOW! Mitt i allt kaos med spyor, utslag på hela kroppen som kliar vansinnigt att för jag inte riktigt tål medicinen och smärtor från operationen.

Mitt i allt detta kaos ska vi ha det jätte roligt. Bara han och jag. Älskade Krille vet hur han ska uppmuntra mig. Detta har jag verkligen längtat efter så mycket! Nedräkning från julafton då jag fick denna mysiga julklapp. Bara han och jag.

Operationen av den ytliga hudmetastasen är gjord. Den var inte så ytlig som vi trodde, den satt djupt, tom på muskeln. Så hjälp, har riktigt ont. Men det hinner nog försvinna innan lördag.

Sen på söndagen ska vi gå på Mall of Scandinavia. Vilken upplevelse. Aldrig förr varit där. Stockholm är inte ofta vi hälsar på annars, så detta kommer bli så mysigt. Tack min älskade Krille för världens bästa julklapp!

Nu är det onsdag morgon och jag sitter och väntar på hemsjukvården som ska koppla in näringsdroppet. Det behövs lite extra nu när jag har svårt att behålla all mat. Dessutom ska jag be om Primperan som tar bort mitt värsta illamående. Jag tror det är tumören i magen som påverkar allt det där. Så jag hoppas vi hittar någon bra lösning även på den, och inte bara på de ytliga metastaserna. Men inte dåligt att det fungerar  på dem, så många som de var från början!

Men jag är glad och peppad. Det sägs att man får inte mer skit än man klarar av. Ibland känner man sig som Superwoman men mest känner man sig som en liten flicka uppkrupen barfota i ett litet hörn och man vill fly, fast man kan inte. Man sitter fast mot sin vilja. Sanningen gör ont men ändå är jag så tacksam för livet idag. Mitt liv är helt fantastiskt. De dagar jag får leva.

Kram Annica

PS: Skriver till er efter Sthlms- resan. Den vill jag dela med mig av för så grym den kommer bli. Hoppas hoppas hoppas jag får må bättre då!

 

2018-03-07 Gästblogg
  • 2018-01-25, 15:28
  • 34

Helgerna blev både dramatiska och jobbiga för Annica som ni vet. Men en trygghet som hon ständigt kände känna kom från er, alla härliga läsare som stöttar henne både när det känns bättre och när allt rasar samman. Inte minst tog ni henne i försvar mot näthataren som kallade sig ”Anna” och som nu är polisens bekymmer. 

Annicas fina mamma Anitha vill få tacka er personligen och det får hon självklart göra så alla får veta hur oerhört mycket ni gör för Annica. Själv blir jag jättestolt när min blogg kan fungera på det här sättet. Wow! Annica ger andra styrka genom att orka berätta om sitt liv, sitt hopp och sin skräck. Ni ger henne kärlek och tröst med er omtanke och er hjälp, resan, julklappar och andra överraskningar. 

Och ni får kärlek tillbaka från Annica och hennes omgivning. Tillsammans kan vi göra så mycket för varandra!

Nu låter jag Anitha få ordet.
Johanna
// 

Ett nytt år, en ny kalender, oskrivna blad.

Varje årsskifte ger mig en hisnande känsla inför det nya året. Det gamla har passerat och satt sina spår, vi minns dagar av lycka och dagar vi kunde gärna varit förutan.

När jag tänker tillbaka på 2017, så går mina tankar till den mesta kämpe jag känner, min egen dotter Annica. För hennes skull, om jag hade kunnat, då hade jag förvandlat dagar präglade av smärta och ovisshet, förvandlat dem till dagar av glädje och hopp. Även om det känts hopplöst, svart, så har vi ändå fått se hur omöjliga situationer förvandlats till suveräna lösningar. Som mamma känner jag bara en enda stor tacksamhet!

Jag är tacksam att få vara mamma till min underbara tös, hon som lär mig så mycket. Genom henne har jag upptäckt konsten att kunna leva i nuet. Det är en ovärderlig förmåga.

Tacksam över att vi möter en fantastisk sjukvård på Sahlgrenska. Behandlande läkare, opererande läkare som räddat hennes liv när cancern härjat som värst. Tacksam för att de vågat genomföra helt ”omöjliga” operationer, två år i rad. Tacksam att de inte gett upp utan gjort sitt yttersta för Annica. Den tacksamheten kan jag som mamma inte ens sätta ord på!

Tacksam till personalen på vårt hemsjukhus som får rycka in när det akut behövs någon speciell insats som ex blodöverföring, liksom till den fantastiska Hemsjukvården, vars insats underlättar Annicas vardagsliv. När smärtorna varit som värst, då har de funnits, bara ett telefonsamtal långt bort.

Jag känner en så’n obeskrivlig tacksamhet också till er alla som följer Annica, här hos Johanna på bloggen och i andra sammanhang.

När det är kämpigt då är det extra fint att få uppleva att människor beder, önskar oss allt väl och skickar goa hälsningar. I höst när Annica mått riktigt dåligt och inte alltid orkat skriva, då har hälsningarna här på nätet, eller med posten och så vidare, betytt väldigt, väldigt mycket för henne, för oss. Det ger styrka, när man inte behöver vara ensam.

Och tack alla goa ni för allt fint som överraskade Annica till jul!

Och tack, riktigt många tack, för att ni förstått hur svårt det kan bli, ja, rent av ofattbart hemskt när allt detta snälla vi möter, plötsligt  skyms av ondska, som när nättroll skriver horribla saker, fabricerar lögner , så onda att man knappt kan tro att någon ens i fantasin kan skriva så.

Jag kan bara tro att denna människa är riktigt svårt sjuk och behöver genomgripande vård så att hon aldrig någonsin gör så mot någon annan. Johanna har gjort en hjälteinsats för att hitta personen som önskat Annica så illa – och Johanna har lyckats hitta nättrollet! Nu är det polisens sak att göra resten.

2017 har varit en berg och dalbana på många vis. Men en övergripande känsla etsar sig kvar. Tacksamhet!

Att det goda vinner över det onda, att vi alla får vara med och lägga varandras livspussel. Vi är viktiga, var och en. Och vad vi gör för våra medmänniskor, den glädje vi delar med oss, den omtanke vi ger – ett är säkert, vi får mångfalt tillbaka.

Tack, av hela hjärtat, tack!
För att citera Annica: ni är amazing!!
Mamma Anitha

 

 

 

 

 

  • 2018-01-11, 20:12
  • 91

I veckan hade Annica ännu en träff med sina läkare för att få nya provsvar. Hon har varit väldigt dålig inför storhelgerna så det var en skräckfylld väntan på att få höra vad proverna skulle visa. Sent på kvällen inför det skrämmande och viktiga beskedet satte hon sig ned för att skriva åt oss alla. Jag upphör aldrig att imponeras av hennes styrka, att hon orkar tänka på sin omgivning när allting i hennes eget liv är upp och ned. Vi andra kunde fira jul och nyår med glädje och fest, hon var tvungen att kämpa med illamående och oro.

Hjälp mig nu i att önska Annica, Krille och deras fina grabbar ett riktigt gott nytt år med många goda besked!
Johanna
//

TACK till alla er vänliga själar som på olika sätt gjort vår jul så fin genom era julgåvor, presenter och swischade pengar. Ni är helt amazing!

I morgon är det dags igen. För nya provsvar och för ny läkarkontroll. Borde vara van efter fyra år men kampen och oron vänjer man sig nog aldrig vid. Speciellt inte efter sett ”Tillsammans mot cancer” och alla människoöden där. Jag kommer så väl ihåg hösten 2014 när jag och min familj medverkade på cancergalan. Hjälp vad mycket känslor. Samtidigt som produktionen bakom programmet imponerade stort. Vi fick efter programmet erbjudande om att få prata med psykologer och få hjälp att gå vidare, då det är en oerhörd tufft att medverka i ett så känslofyllt program med andra så svårt sjuka människor.

Nu ska jag försöka sova efter alla dessa intryck.

Kampen jag är inne i just nu är allt annat än lätt. Jag har mått och mår så jätteilla. Vi vet inte riktigt varför ,men läkarna tror att det är på grund av antibiotikan jag fått för min djupa svåra hosta. Jag åker på lunginflammation lätt, jag inser hur känslig jag är. Jag är som ett dasspapper som suger åt mig allt jag snuddar vid. Det är kämpigt. Att inte få behålla maten och samtidigt vara så galet hungrig, medan jag samtidigt mår väldigt illa.

Nu har vi testat de flesta medicinerna mot illamående på mig. Inget funkar helt. Illamåendet ligger där i bakgrunden mest hela tiden. Så nu efter alla kräkningar har jag gått ner i kilon och det är väldigt mycket.

Det är galet lätt att tappa kilon när man är sjuk som jag, men inte alls lika lätt att gå upp dem igen. Nu försöker jag äta. Lite och ofta. Försöker tänka ”rätt” när jag äter så jag får snabbt tillbaka min vikt igen. Jag får inte bli alltför klen nu när vi ska fighta cancern vidare. Jag måste liksom bli starkare än den.

Nu ska jag dra täcket över huvudet och hoppas att jag överhuvudtaget kan sova. Näringsdroppet är inkopplat och jag har lite svårt att sova då med det inkopplat på mig. Samtidigt som hjärnan arbetar med alla intryck från den mycket starka cancergalan. Såg ni den? Är ni månadsgivare? Så oerhört viktigt för utan forskningen hade jag inte suttit här idag.

Man tar åt sig som sjuk av andras cancerberättelser. Samtidigt som jag blir helt oändligt tacksam till livet, att jag får leva. Men jag blir också fruktansvärt rädd. Mina ”några år” som jag fick i besked av kirurgläkaren att jag hade kvar från början har gått nu. Fyra år med cancer. Och nu prövar vi mediciner jag haft förut. Som jag förut blev resistent mot. Vi prövar om de kanske fungerar igen. De bara MÅSTE fungera nu. Vågar inte tro nåt annat!

Ikväll lägger jag mig med ett ledsamt hjärta för jag känner mig en aning rädd och ensam. Jag VET att många finns med mig i detta. Men i sjukdomen, just denna kroppens sjukdom, är jag ensam med. Det är min kropp, min kamp jag måste ta mig igenom. Och bredvid mig har jag såklart min älskade dyrbara man, våra tre underbara barn, vår familj och alla våra vänner.

Men jag är ändå ensam med mina funderingar, mitt illamående, smärtan, kampen, oron. Jag orkar inte ligga här och fundera längre på oro kring nya provsvar. Så många år med så mycket oro kan ju inte vara bra. Inte för någon. Oron, rädslan, det är terror på riktigt.

Snälla gode Gud gör mig frisk NU!
Kram Annica
//

Nästa dag var det en trött och tagen men lättad Annica som hörde av sig. Provsvaren var bättre än hon vågat hoppas på. Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN ett litet positivt besked! Värdena hade gått ner från de skyhöga veckorna innan.

Nu behöver hon vila, men hon återkommer snart och berättar mycket mer om vad som trots allt blev en bra träff med läkarna.

Johanna

 

2018-01-11 Gästblogg
  • 2017-12-23, 13:29
  • 36

Igår var jag och hälsade på Annica och ville ge några julklappar, de var en underbar stund! Vi fikade och hennes mamma var också där. Annica får väldigt mycket morfin just nu för hon har väldigt ont av tumörer i magen och i levern. Hon kämpar ändå på för att klara av julen, hennes favorithögtid som hon älskar så mycket. Igår började hon med den nya behandlingen eftersom hennes cancervärden stigit i raketfart. Här kommer en julhälsning till er från Annica! (En kort film) 

Även om hon fick ett mardrömsbesked några dagar före jul ska hon njuta av julen. Hon har bestämt sig för det. 

Jag är så stolt över att ha Annica som vän, hon delar med sig öppenhjärtigt av sin tuffa resa och inspirerar så många. Vi får dagligen mail och hälsningar från andra som är svårt sjuka, eller har sjuka barn som får hopp och mer kraft att orka.

Jag tycker det är fantastiskt! Den mentala biten är så viktig och så länge man lever, ja då lever man. Hoppet är det sista som överger oss. 

Jag har fått massor med kommentarer och mail från er fina läsare som så gärna vill ge en julklapp eller julgåva till Annica. 

Ni bad mig lägga ut ett inlägg med deras swishnummer eller banknummer och det klart jag så gärna gör! Swish, Kristian Thimberg 070-334 89 75 Kontonummer: 82990-403 575 098-5

Tack från hjärtat till alla som stöttar och finns för Annica och alla andra som är sjuka.