• 2017-08-29, 20:37
  • 212

Idag skulle Annica kommit hem till mig för att få hjälp med sitt hår. Det är oerhört viktigt att ha en plan när man får veta att allt hår kommer att falla av. Jag har hjälpt många kunder som fått ta starka cellgifter, det går inte sätta sig in i den känslan för oss som står bredvid. För den som är drabbad är det förstås kaos. Man vill förstås överleva. Då är lite hår egentligen ingenting, mot att få en chans att överleva. 

Men nu blev det ingen hjälp. Det blev bara mer kaos. Snälla ni, skänk nu Annica alla varma kärleksfulla tankar ni bara kan!

Sätt er in i den situationen att håret kommer att falla av snart. Det är som att bli av med hela sin personlighet. 

Jag har stått och rakat av håret på flera kunder, då tar man kommandot och bestämmer själv. När håret börjar lossna vill man inte vakna varje morgon av att det ligger stora tussar på kudden. Då är det bättre att man bestämmer själv än att cancern ska göra det. 

Vi hade en noggrann plan för Annica nu, första steget för att göra henne pangsnygg. Jag föreslog att vi färgar och fixar det i veckan, vad spelar det för roll att hon ska tappa det sen? Det är så viktigt att få känna sig fin ändå och hon har varit glad för detta, att vi hade en plan. 

Sedan skulle vi klippa en ny frisyr och sista steget ville inte Annica ens tänka på. Men då sa jag att vi tar en dag i taget och det tar vi då. Man måste inte bestämma något alls, men en plan är oerhört viktigt och jag finns här varje dag för henne, så fort hon orkar så hjälper jag henne med håret. Det är bara att hon inte orkar alls nu.

Hon mår väldigt dåligt just nu. Hon har det tufft med smärtor, kräks hela tiden och idag gjorde hon den stora röntgen som är viktigt för att se hur det ser ut i magen där den har växt igen. 

Jag har smsat med henne precis och hon hälsar till er. 

Jag ber er snälla, skicka all er kärlek och alla tankar ni har till henne. Ni som tror, be gärna för Annica. Jag vet att hon kommer läsa alla era hälsningar när hon orkar.  

  • 2017-01-29, 21:15
  • 219

Jag trodde att det inte kunde bli värre än den hemska människan som skrev till Annica att hon borde vara med sina barn i stället för att blogga. Men jag hade fel. Nu har jag raderat den vidrigaste kommentaren jag någonsin sett på min blogg. Och den var riktad mot Annica igen.

Så snälla ni, fortsätt att stötta Annica och skicka kärlek till henne. Berätta för henne hur mycket det betyder att hon orkar dela med sig av sitt liv och sin kamp. Det behöver hon få höra nu.

Du är verkligen lättlurad. Annica är inte sjuk. Jag jobbar som sjuksköterska (onkologen). Finns ingen cancer sjuk som ser så frisk ut och som orkar göra så mycket som hon gör. Har gått igenom hennes fb och det finns inte en enda bild där hon får cellgifter och håret ser perfekt ut. Bluff och vi kommer gå vidare med detta. Bluff och bedrägeri 

 

Jag blir så otroligt arg att jag inte vet var jag ska börja. Kanske med att en sjuksköterska på onkologen borde kunna stava till ”cancersjuk”. Eller med att en riktigt sköterska aldrig skulle kunna vara så otroligt elak mot en sjuk människa. Hoppas jag åtminstone. Eller med att berätta precis hur hemskt Annica har haft det och förklara hur hårt hon kämpar varje dag för att få ett bra liv för sig själv och sin familj.

 

Jag vet att många tycker att jag inte ska ta upp de här sakerna, att det är bättre att tiga ihjäl och inte ge dårar någon uppmärksamhet. Men det tycker inte jag. Annica själv vill veta, vill inte att jag ska dölja saker för henne. Själv tycker jag att det är bättre att lyfta fram problem som näthat, för det här är verkligen näthat, och göra något åt det i stället för att låtsas att det inte finns. Ingenting har någonsin blivit bättre genom att låta galningar hållas. När ljuset faller på trollen så förvandlas de till sten.

Viktigast av allt är att visa att vi som stöttar Annica och följer hennes kamp är så många fler och så mycket starkare än ett par ynkryggar som sitter vid sin dator och tänker att de ska ställa till det för någon. Jag förstår verkligen inte varför. Känner de sig mäktiga om de får Annica att må ännu sämre? Det är inte särskilt svårt att få någon att må riktigt dåligt, det är mycket svårare och viktigare att få någon att må lite bättre.

 

Jag vill också berätta för att alla ni som följer Annica och mig ska veta vad som pågår, för det påverkar förstås. Om ni tycker att någon av oss verkar ovanligt känslig just nu så är det här varför. det bubblar en ilska i mig som kan bryta ut när som helst för att jag tycker att den här människan är så fruktansvärd. Då är det bättre att ni vet varför jag kan vara lättirriterad.

Inte minst vill jag berätta för att även om jag inte har en aning om vad hon menar med att gå vidare med detta så kommer jag och Annica att gå vidare med detta. Vi ska ta reda på vem det är som skickat in hemskheten och polisanmäla den personen. För det här måste verkligen kunna klassas som förtal, eller hur?

Visa nu Annica att ni står på hennes sida mot trollen och skicka kärlek till henne!

 

  • 2017-01-19, 21:00
  • 75

Ni är många som undrar hur det går för vår älskade Annica och hur hon mår. Just nu väntar hon på svar på sin röntgen förra veckan så hon ska få veta om tumörerna växer igen eller inte. Dessutom har hon en tuff match inta bara mot cancern utan för att få sin ekonomi att gå ihop också. Med tre barn och ingen som kan jobba heltid på grund av sjukdomen är det inte så enkelt.

Men jag vet att Annica alltid läser era hälsningar och att de betyder så mycket för henne, så fortsätt att skicka henne den kärlek och styrka som hon behöver! Nu låter jag henne berätta själv.

Hur mår ni där ute i vårt avlånga land? Så många brukar fråga mig hur jag mår just nu. Det är svårt att svara på för jag är verkligen toksplittrad, om jag ska vara ärlig. I morgon får jag svar på röntgen. Jag väntar på ett ganska avgörande besked på om det sker någon förändring där inne i min kropp, om immunterapin fungerar eller inte.

Mina smärtor har varit hemska och det har skrämt mig jättemycket. Men nu så har smärtorna försvunnit, så jag vet inte längre hur jag ska tänka. Jag försöker tänka positivt, men det är svårt.

Under tiden jag väntar försöker jag fördriva tiden med annat. Jag städar, fixar och donar. Nu har jag precis tokrensat bland barnens gamla kläder. Så skönt att rensa bort och sälja det vi inte längre använder. Vilken skön känsla! Idag har jag gjort varm O´boy till mellanpojken Gabriel och hjälpt honom komma iväg på sin friluftsdag, han skulle åka slalom. Så rolig dag för honom! Och vädret är som tur är toppen för slalom här i Skövde. Nu har jag lagt mig i soffan och pausat, för idag rensar jag min egna garderob. Jag har gått ner så mycket i vikt så allt passar inte längre. Ni vet hur garderober blir, lite huller om buller. Så skönt att städa undan lite.

Häromdagen gav jag en tiggare utanför Ica några säckar med kläder och skor och dessutom en chokladask, ett stort hjärta med massa goda chokladbitar i. Lite kärlek liksom. Jag har inga pengar att ge, men jag gav henne mina kläder i stället. Den lyckan var obeskrivlig. Det kändes gott i hela hjärtat.

Nej, nu ska här rensas vidare, och imorgon kommer telefonen ringa. Å vad jag hoppas på ett ruskigt bra besked!

Snälla ni, be och tänk på mig. Jag behöver det extra mycket just nu.

Stor kram
Annica

Ord kan inte beskriva hur jag lider med Annica, jag känner ingen som har kämpat så mycket med smärta som hon.

Och så är det pengarna som bekymrar också. Förlåt, Annica, jag vet att du inte vill prata om det, men det är ju sant. När hon blev sämre så fick maken Krille ta allt mer ledigt från jobbet och vara hemma för att ta hand om hushållet, barnen och fixa allt som man behöver fixa i en familj. Han får ta på sina pappadagar för det är tydligen för krångligt med sjukskrivning, då kan man inte jobba hur man vill och det går inte att tajma med när han behöver vara hemma och när han behöver vara på jobbet.

Med Annicas låga lön från början sänkt ännu mer för att hon är sjukskriven och Krille på pappaledighet… Vem som helst förstår att de har det tufft. Just nu har Annica blivit lite bättre och har inte lika svåra smärtor, så den här veckan rensar hon för fullt hemma och säljer en massa begagnat som hon lägger ut i sina sociala kanaler. Allt från gamla bebiskläder till sånt där som man har i skåpen och inte använder. Jag tycker det är fantastiskt att hon orkar detta, men det blir lite som terapi samtidigt, tror jag.

Så titta gärna på det Annica säljer på hennes instagram eller Facebook, det är fina saker och ni vet att pengarna behövs!

 

  • 2016-09-26, 21:20
  • 71

I två år har vi kunnat följa min tappra vän Annicas liv och kamp mot cancern här på bloggen. Sista veckorna blev hon sämre, men hur nära det var förstod ingen av oss riktigt. Inte jag heller och inte Annica själv. Läs här hennes egen berättelse om hur nära det kan bli. Kampen om att aldrig ge upp har nu fått ännu större betydelse. 

IMG_5602.JPG

Jag har försökt skriva detta inlägg säkert tusen gånger i huvudet. För hur ska man kunna berätta om någon som bokstavligt talat räddat mitt liv?

Att så nära få lämna jordelivet bakom sig, se sin kropp förändras på bara något dygn? Att se kroppen i stort sett förändras från Annica till både utseende och känsla? Där smärtorna totalt tog över hela min existens, där vi istället fick byta ut de fruktansvärda smärtorna mot starkt morfin. Att få förbereda för de närmaste att inte sörja, att inte hålla en för dyr begravning, att ha en fin ljus begravning med vit kista, att jag vill kremeras… Hur ska jag kunna berätta?

Tårarna totalt rinner nu från mina ögon. Jag har så mycket att bearbeta, för jag, Annica, höll på dö på Sahlgrenska för bara nån vecka sen… Jag är fortfarande rädd för allt jag upplevt, detta var en sann mardröm. Hjärtat dunkar när jag skriver allt detta.

Allt gick så fort. Min kropp var stark. Men bröts ner oerhört snabbt på bara några dagar och gjorde den istället så otäckt svag.

Jag har gått igenom så mycket dessa tre år som cancersjuk. Många tuffa behandlingar, men aldrig att det varit ett hot att kroppen snart lägger av, att jag rent kroppsligt inte fungerar längre. Mitt psyke har burit mig, min tro på det vackraste jag har, livet efter detta. Gud som har vakat över mig. Den tron har burit mig genom allt. Denna gång var allt på väg att bli väldigt fel.

Snälla läs hela min berättelse. Den är ganska lång, men den är sann och viktig, för kanske kan den rädda någon därute!

IMG_5598.JPG

Det hände för bara 1,5 vecka sen på Sahlgrenska och detta blogginlägg påverkar många fler än mig. Aldrig ska man ge upp. Oavsett hur kört allting ser ut, jag är ett livs levande bevis på det.

Jag hade djuriska smärtor. Smärtor som inte går förklara som gjorde att hela jag höll på att gå sönder inuti. Det började i somras. Jag fick en natt akut ont långt upp, mitt i magen. Som den svåraste magkatarr jag någonsin känt. Vet att jag satt vaken och försökte få timmarna gå. Till slut eskalerade det, jag spydde och fick åka in akut. På sjukhuset hittade vi en öm punkt, men inget annat. Magen var mjuk och fin. Men jag kunde med mina fingrar visa doktorn exakt vart jag hade ont. Jag känner min kropp väldigt väl så det där kände jag.

Man la in en extra röntgen med tanke på min spridda cancer som jag har i bagaget.

IMG_5608.JPG

Jag kom hem, blev bra. Åkte efter någon vecka på mitt livs första husvagnssemester med min lilla familj. Jättemysigt med riktigt goda vänner, men där och då vändes mardrömmen åter igen. Smärtorna i magen kom tillbaka, fast ännu värre. Fruktansvärda smärtor. Som om jag skulle föda barn, fast smärtorna satt i hela tiden. Jag har fött barn förut, tre gånger, så det är absolut jämförelsebara smärtor. Magen blev uppblåst och jättesvullen och värken höll i sig några dagar. Inget vidare roligt resesällskap var jag precis… Jag försökte bara bita ihop de dagarna och ha det så roligt jag kunde, för barnens skull, trots en mage som gjorde allt mot att samarbeta med mig och min familjs semesterplaner.

IMG_5607.JPG

När vi kom hem från campingen tyckte jag att mina röntgensvar dröjt alldeles för länge, så jag ringde Skövde och frågade efter dem. Tyvärr hade mina svar legat klart alla dessa 10 dagar utan jag hört något. Miss från läkaren i Skövde… Ingen tid att vänta. Sahlgrenska kopplades in, de satte genast in en ny cancermedicin.

Tyvärr fortsatte besten i magen att växa. Och det väldigt snabbt. Från att inte ens känt den med fingrarna så kunde jag känna det tidigt inuti. Och växte det varje dag. Man kunde se på utsidan hur det växte från dag till dag. Man kunde känna den utanpå. Det går inte återberätta allt, men sista två veckorna så växte den till en fotbollsstor tumör så inte konstigt att min mage såg ut som jag var gravid i åttonde månaden. Jag kom in på fredagen för kontroll, åkte hem samma dag med planer att på måndagen komma tillbaka och de skulle försöka dränera tumören för att tömma den på vätska.

Tyvärr blev jag genast sämre från fredagen till måndagen. Jag hade ett stort mål för mig själv, och jag hade dessutom lovat. Och det man har lovat det håller man. Jag skulle vara med på söndagen den 4 september och manifestera för en bättre vård på torget i Skövde. Självklart! För att hjälpa våra underbara ”syrror” och läkare där ute. För en bättre vård. Där min story kan leda till att förhoppningsvis färre drabbas av felaktiga diagnoser som kan som i mitt fall kosta mig mitt liv, då gör jag det med hela hjärtat! Ingen mer ska behöva genomgå denna mardröm som jag. Här handlar det om att rädda liv!

IMG_5612.JPG

Men just den dagen, den söndagen låg jag hemma med kramper i magen och spydde. Jag mådde skit, men aldrig trodde jag det var så farligt med mig… Jag tog mig ändå upp på benen den dagen, trots jag mådde mer än hemskt. Kan knappt förstå det efteråt att jag gjorde det. Vet Kristian försökte många gånger att bromsa mig när han visste hur dåligt jag mådde. Men jag hade bestämt mig. Min story kunde bara jag berätta och den är hemsk, den måste ut så andra kan räddas. Det handlade inte om att spela hjälte. Utan att jag aldrig vill någon ska behöva uppleva detta jag gör. Det är långt ifrån en drömresa jag gör!

Jag klarade det talet, trots att min röst knappt bar mig då jag dessutom hade fått en rejäl halsinfektion på köpet.

IMG_5602.JPG

På måndagen fick jag ligga i baksätet på bilen för att kunna ta mig till Göteborg och sen där och då fick jag stanna. Jag hade inga saker eller hade förberett mig på att stanna, men efter att de sett mig, hur dålig jag snabbt blivit, så behöll Sahlgrenska mig där. Tiden där har gått snabbt, jag har många luckor. Men allt jag minns är mest jobbigt. Jag måste på något sätt bearbeta då jag har mycket att komma i kapp med. Många mardrömsscenarion och rädslan på att det ska hända så igen. Allt vände på ett ögonblick. Magen svullnade mer varje dag. Och från haft några bra planer kvar i behandlingsstrategi för cancern vändes det till att ha ingenting kvar.

När operation var det enda som eventuellt kunde rädda mig/köpa mig mer tid skulle kirurgen Roger… Å Roger… Kan inte ens skriva hans namn här förrän jag börjar gråta.

IMG_5611.JPG

Kirurgen Roger skulle prata med tre andra kirurger som han önskade vara med på operationen, då de var just experter på just denna tumör, där den satt. När han kom in till oss och skulle meddela oss operationen. Om den ens blev av. Det var bland det tuffaste och svåraste jag någonsin upplevt. Vi kastades mellan hopp och förtvivlan på bara några sekunder. Utan operation – då dör jag vilken dag som helst! Det visste vi alla som var där och såg mig, det visste läkarna. Ja så illa var det. Jag har inte förut berättat om detta, då det var så allvarligt och vi var tvungna berätta för våra älskade barn först. Vi var tvungna att landa inför barnen innan vi kunde berätta om hur illa allt varit. Johanna min vän har vetat hela tiden…

Aldrig förr har jag varit så rädd och känt mig så maktlös som jag var då.

Alla tre kirurger hade sagt nej till operation efter de sett mina röntgenplåtar och sagt ”det är kört”! ”Vi kan inte hjälpa henne!”

Jag skulle dö!

IMG_5609.JPG

Det kändes som en evighet när Roger berättat att de inte tänkte göra någon operation förrän hans mening fortsatte.

Då säger Roger ”de tre kirurgerna är inte med, men… då gör jag det själv”! Sen gick vi igenom alla risker. Den största risken som vi trodde mest på är att han skulle få öppna, titta och sen stänga igen. Att det inte fanns något man kunde göra. Men då har man iallafall försökt. Eller så skulle han öppna, försöka ta bort det han kunde, kunde bli väldigt lite han fick bort, och dessutom få sätta stomier på magen. Jag var beredd. Vi hade inget val till något. Jag ville försöka, om han var med mig på att försöka så var allt värt det. Utan operation hade jag ju inte klarat mer än möjligen några dagar innan alla organ la av. Man griper halmstrån in i det sista. Tro mig, jag har varit där…

Operationen skedde samma dag, det var bråttom.

//

I morgon fortsätter Annicas dramatiska berättelse om operationen. Den texten behöver nämligen ett eget inlägg och ni kommer förstå varför. <3
Varm kram Johanna, tack för att ni finns.

  • 2016-06-29, 19:28
  • 36

Annica har skrivit till er. Jag fick läsa det två gånger för även om jag visste vad som hade hänt behövde jag läsa igen. Hon har fått beskedet ingen vill höra. Något har växt.

Jag läser hennes meddelande i telefonen,  mitt i allt elände skriver hon glada smileys och hjärtan. Hon skriver ett blogginlägg i bilen för hon vill sammanfatta och berätta för alla som undrar hur det går. Tänker alltid på andra först. Tänker på alla som har frågor. Hon tycker det är lättare att sammanfatta allting i ett enda inlägg.

Inga småsaker betyder något längre, Annica inspirerar andra till ett bättre liv. Hon lever med sin obotliga cancer, men ger så mycket hopp, kärlek och framtid så man kan nästan inte förstå. Hon borde bli föreläsare. Jag är helt hundra på att hon skulle inspirera med sin livsglädje trots det svåra hon går igenom. Man får ett helt annat perspektiv på saker. Jag vill lyfta fram hennes styrka som kanske kan peppa fler. För det är många som kämpar med cancer men också många som kan få hjälp som inte är sjuka. Här kommer hennes gästinlägg från idag och hoppas vi kämpar tillsammans med henne nu.

//

IMG_7679.JPG

Sitter nu i bilen påvägen hem efter ännu en behandling på Sahlgrenska. Försöker tänka och vända och vrida på orden för det är så svårt att sammanfatta detta med några rader.På väg till sahlgrenska idag satt jag och älsklingen i bilen och pratade röntgenbeskeden, oro, läkarbesöket, och om det som är kanske det svåraste… Jo nämligen FRAMTIDEN!

IMG_7678.JPG

Då precis då väljs låten ”allting ordnar sig” på shuffle. Vilket underbart tecken.

Idag gick behandlingen snabbt och jag fick svar på många frågor av mina underbara sköterskor. Jag vet helt ärligt inte vad jag skulle gjort utan dem. Några av de vackraste änglarna på jorden jobbar nämligen där. Vi har i särklass världen bästa team omkring oss och jag känner mig SÅ trygg med dem, även fast de kanske snart tröttnar på mina miljoner frågor och funderingar och egna analyser. Jag kan verkligen inte ”ta det lugnt” om jag har hjärtat fullt av oro och frågor. Men när jag får svar, då vet jag. Och så orkar tom jag släppa cancern för en stund. Just nu har min fantastiska sköterska Elwira semester, och det såklart är hon supervärd även fast hon är saknad av oss där livet med cancern går vidare trots semester. Så många omkring oss som faktiskt undrar det om ” vi ändå trots semester måste åka på behandling”. Ja så är det. Tyvärr.. Cancern tar inte semester trots vi såklart skulle tycka den borde det!

Bilden nedan: Två av mina hjältinnor på Sahlgrenska Ann-Sofie och Pilar. <3

IMG_7682.JPG

Men när vår stjärna Elwira är på semester så har vi fått underbaraste Pilar som tagit så bra hand om oss, och gett mig den medicin och tryggheten jag behöver och dessutom svarat på alla mina jobbiga frågor. Så härligt de försöker göra så att man får samma sköterska hela tiden, för det betyder oerhört mycket för oss som patienter. Och vi har turen att bara träffat riktiga änglar på sjukhuset, Ann-Sofie är också en av dem. Hon brukar ringa mig när jag söker sahlgrenska för jag är orolig för nåt. Det är ett sånt oerhört viktigt jobb de gör. Trodde aldrig jag skulle behöva komma i kontakt med detta i livet, men när det väl blev så är jag oerhört tacksam att det finns människor som finns där. Finns där PÅ RIKTIGT. Där för mig, för min Kristian och våra barn. Alla Goa peppsamtal är helt enormt och idag behövdes det!

IMG_7675.JPG

Nya cancerprover då Skövde åter igen missat. Tog prover förra veckan så allt ska vara klart när vi kommer till min läkare på Sahlgrenska men här hade dom inte fått några. Smidigt att ta prover genom porten men jobbigt att vänta.

IMG_7677.JPG

IMG_7673.JPG

Varje gång sätts en nål i porten. Man kan ha nålen kvar om man ska får behandling många gånger nära varandra men jag vill inte ha  den kvar då jag har små barn som ”kan komma åt den”.

I väntan på sjätte behandlingen av immunterapi.

IMG_7681.JPG

Skiten i lungan har växt. Likaså har det tillkommit en i levern.

MEN.. Vi vet inte exakt vad än. Antingen har cancern växt eller så har immunterapi börjat fungera. Stor skillnad, jag vet. Men det är den verkligheten vi lever i nu, antingen eller… Vi väljer att TRO på det sista alternativet. För detta är lite typiskt att det kan bli så. Det kan börja växa och sprida sig innan det fungerar och om det fungerar. Eller så kan det vara de vita blodkropparna som nu ”anfaller” cancern, så det är därför det syns på röntgen. Så den i levern på 1 cm kan mycket väl ha varit där innan, men syns först nu då immunterapibehandling startat. Vi vet inte… Tre månader till innan vi vet mer. Då nya röntgenbilder ska tas! Lite terror men efter peppsamtal med Sahlgrenska och Krille så känns det okej! Det känns bra, trots lite halvdana besked. Jag hade så önskat att få cancervärdena som jag skulle fått idag, det hade knutit ihop min påse så jag blev lugn. För om de håller sig stabila, hade det varit ett gott tecken. Men tyvärr har det åter igen blivit fel från Skövde, nån miss som kostar mig mer oro! Tyvärr hänt lite för ofta!

Nu tog Pilar nya prover på sahlgrenska så Goa Ann-Sofie skulle ha koll!

Tack fina Mia som ringde mig om röntgenbeskeden och att du är så lugn i allt och inger trygghet. Tack fina Ann-Sofie och fina Pilar för idag. För en mysig stund med er. Och fina Elwira hoppas din semester är mer än GRYM! Vi ses om tre veckor då det är nästa omgång behandling då vi dessutom firar bröllopsdag! 14-årig bröllopsdag med min hjälte, mannen i mitt liv min alldeles egna kristian❤️.

IMG_7672.JPG

Nu på väg hem för att fira semester med mina tre superhjältar, våra underbara ungar och åter igen hålla telefonen i handen för KANSKE ringer sahlgrenska med nya cancervärden. Denna väntan. När, ja när ska denna ballongen kunna släppa lite luft? Känns som jag sprängs snart… En dag i taget, nu är det som räknas! Lev livet fullt ut, det gör sannerligen jag!

Kram från E20

  • 2016-01-11, 08:55
  • 13

Nej till cancer kl 20 på Tv4. Målet med galan är att är att få fler att bli månadsgivare och att samla in bidrag till svensk cancerforskning. För pengar behövs. Det räddar liv!

Annica är ett levande bevis för det. För drygt 2 år sedan fick hon mardrömsbeskedet, hela levern fullproppad med cancer. Dom kunde inte ens räkna antalet,  hon kunde få några år att leva.

Men hon fick nya mediciner och dom ha mosat sönder allt i levern! Tyvärr blev hon resistent i somras och den medicinen fungerar inte längre. Men som hon skriver själv, hon köpte sig lite mer tid.  Vad hade hänt tror ni om hon inte fått den viktiga medicinen?

Hon hade faktiskt inte levt idag. Man klarar sig inte utan lever och inget gick att operera bort.
Cancern har tyvärr satt sig på andra ställen i hennes kropp, nu tar hon cellgifter en vecka i månaden på obestämt tid, dom håller cancern nere och värdena har inte stigit än tack och lov. Men vad händer om inte cellgifterna fungerar?

Då måste hon ta till nästa alternativ- den nya medicinen PD1! Tack och lov är det en helt ny medicin som i somras blev godkända vid metastaser vid Malignt Melanom. Hennes läkare säger att det är den dom kommer ta till om cellgifterna inte fungerar. Annica kämpar för att överleva detta! Hon och många sjuka kan bli friska genom nya mediciner.

Så kallade PD1-hämmare är en ny lovande klass läkemedel som prövas mot spridda former av olika cancersjukdomar. Läkemedlen blockerar bromsar i immunförsvaret som gör att immuncellerna lättare angriper tumören.

Mirakelmedicin ger hopp mot hudcancer

– Behandlingen är avsevärt bättre och har helt ändrat utsikterna för patienterna, säger professor Johan Hansson, en av Sveriges främsta forskare på området.

Malignt melanom är den cancerform som ökar mest i Sverige. Varje år får uppåt 3 400 personer diagnosen, varav runt 500 dör.

Chansen att överleva är dock betydligt bättre i dag än för bara några år sedan, då det i princip bara fanns cellgifter att ta till om cancern spridit sig.

– De var ineffektiva och gav i princip ingen extra över­levnad på lång sikt. Färre än tio procent levde efter tre år, berättar Johan Hansson på Karolinska institutet i Stockholm.

Med immunterapi och nya målsökande behandlingar som dykt upp de senaste åren har förutsättningarna förändrats radikalt. Numera klarar sig dubbelt så många förbi treårsgränsen.

nej-till-cancer-facebook-image

Snälla, titta på galan i kväll! Vi alla har någon som drabbats av cancer, genom att Annica bloggar här inne, berättar om sin resa får vi också reda på hur viktigt det är med forskningen.

Det är helt fantastiskt att hon fick den medicinen som gjorde att cancern i levern krympte, hon och många andra drabbade kan överleva detta! Vilket hon tydligen inte skulle gjort för bara två år sedan. Förstår ni hur viktigt det är att vi alla bidrar med något. För forskningen behöver mycket pengar. Nya mediciner kostar massor!!

IMG_4242-670x502

Sprid gärna länkar och dela gärna, har ni blogg eller FB? Skriv gärna mer fakta kring vad faktiskt forskningen kan göra. Räcker inte bara säga att cancer är skit. Det vet vi redan, jag tror istället mer på när drabbade människor berättar sin historia, öppnar sig och vill lyfta fram sjukdomen.

TACK underbara Annica för att DU vill skriva om detta här inne. För ju mer vi lyfter fram detta i ljuset, ju mer vi sprider det så fler kan bidra med pengar till forskning. Därför, missa inte titta på galan. Skänk gärna en slant, klicka på cancerfondens hemsida HÄR så ser du mer.  TV4 20.00

Bild lånad från Cancerfonden.se

Bild lånad från Cancerfonden.se

Annica kommer medverka i galan! Dom kommer ha med ett litet klipp från när hon och hennes familj var med i Rosa bandet galan 2014!

Här kommer hennes hälsning till er.

Kram Johanna

//

NEJ från hela hjärtat till cancer. JA till forskningen! Förut, innan jag blev sjuk i min såkallade kroniska cancer, kunde jag inte se cancergalan. Jag har alltid varit så galet rädd för cancer. Just ordet cancer gjorde att det svartnade för mina ögon. Att jag sen själv skulle bli drabbad, det trodde jag aldrig. Att jag själv skulle vara med och medverka på en cancergala, det fanns aldrig på min livskarta.

För snart två år sedan, våren 2014 ringde telefonen. Det var produktionen ”tillsammans mot cancer”, som ville göra ett reportage om mig och min familj. Jag kände först svaret ett blankt nej. Jag var rädd. Rädd för att medverka i en gala jag själv inte kunde titta på. Rädd att mina barn skulle få all information om hur läget med mig egentligen var, att läkaren gav mig domen… några år kvar att leva. Jag sa nej först.

IMG_6655-670x893

Sen ringde det igen och produktionen till galan berättade att de ville vinkla mig och min familj som ett hopp. För hopp i min sjukdom finns. Och det tack vare forskningen. Jag kände mig skyldig att berätta min historia. För tack vare forskningen fick jag licens att använda preparat i form av bromsmediciner från Amerika. Det fanns hopp i dessa bromsmediciner. Och självklart ville jag dela min historia, och peppa andra som är i liknande livskris som jag var/är i.

Jag ångrar inte en minut på min medverkan! Att ge andra hopp, ger mig energi. Och träffa alla dessa underbara människor i produktionen, andra medverkande. Det gav mig enorm styrka! Mina bromsmediciner tog bort all cancer ut levern. Vilka bra mediciner. Tyvärr blev jag resistent i somras. Men de medicinerna köpte mig tid. Köpte mig en frisk lever, vilket är en bra start/fortsättning i kriget mot cancern. Utan forskningen hade jag nu inte kunnat leva kvar som mamma åt mina barn. Fru åt min man. Annica till mina vänner.

IMG_6030

Jag hade inte kunnat sitta och skriva till er nu. Min familj har förlorat två bröder och min pappa. Det räcker nu. Jag vill kriga. Aldrig känt mig så peppad att vinna som nu över den där elaka skitcancern. Och de som känner mig, vet vilken fruktansvärt dålig förlorare jag är! I kväll är cancergalan.

Viktigare än viktigast är forskningen. Att de hittar vägar att gå. Nya vägar för mig och alla andra som krigar. Att vinna kriget över resistenten. För snart har jag även blivit resistent mot mina cellgifter. Då måste det finnas annat. Klockan tickar och det stressar livet på mig.

Därför är jag Så tacksam för Cancergalan och till alla som är med och bidrar för att jag och alla andra drabbade får rätt hjälp, innan cancern vinner. Cancergalan ringde häromdagen. De kommer ta med ett litet klipp från min medverkan 2014. Och undrade om det var okej. Svaret från mig var självklart JA! Om jag kan vara med och påverka gör jag det med hela hjärtat.

Jag säger NEJ till cancer! JA till livet! Hjälp mig och alla forskare att krossa cancern. Ingen mer ska behöva få ett cancerbesked och hur länge den har kvar att leva. Det räcker nu.

Jag tror vi är nära lösningen på besegra cancergåtan och då behöver forskningen ännu mer resurser för att komma dit. Stor kram Annica ❤️️

 

 

 

 

 

 

  • 2015-11-30, 22:47
  • 19

Nu tänkte jag fråga er om hjälp. Jag har med tillåtelse att skriva detta från Annica och Kristian, det är dock enbart mitt förslag och Annicas svärmor hjälper till också. Jag lovade Annica att förtydliga att detta är vårt initiativ så ni inte ska tro något annat.

Ni som har följt hennes gästblogg här inne under en längre tid vet också hennes kamp. I somras fick hon ett hårt bakslag och cancern hade spridit sig till fler ställen i kroppen som hon just nu går och får cellgifter mot. På ett ställe har dom tagit bort en bit som var spridd MM, en del ställen kan dom inte komma åt och hennes hopp är just nu att Cellgifterna funkar så länge som möjligt.

Hon har berättat för mig att oftast får man cellgifter under en period men inte i hennes fall. Dom har beslutat att köra på med cellgifter så länge dom fungerar. Men hennes rädsla är när och om dom slutar fungera. Vad händer då?

bild-66

Den oron går inte sätta sig in. Men hon är precis hur fantastisk som helst. För vet ni?!

Hon har bestämt sig för att leva dag för dag. Hon går under annars. Varje månad tar hon sina cancerprover för att se om dom stigit. Om cellgifterna funkar så värdena håller ”sig stabila” eller om dom skjutit i höjden som dom gjorde i somras.

Hon har nu fått 5 omgångar med cellgifter och nästa vecka som är inplanerad är nyårsveckan. Varje månad ska få detta i 5 dagar och hur länge vet dom inte. För man blir tydligen resistent. Kroppen tar dessutom även ganska mycket stryk och dom friska cellerna blir påverkade. Hon blir tröttare och mer påverkad för varje behandling.

Ni som läst hennes inlägg här inne kanske har läst om hennes lilla dröm. Deras efterlängtade badrum, som dom skulle ha nere i källaren för att mysa och ha ett eget ”hemmaSPA”.

Dom hade köpt ett bubbelbadkar och en del grejer när cancern tog över hennes liv. Livet blev istället en mardröm med operationer och behandlingar sedan en enda lång kamp. Som dom båda lever i.

Kristian behöver vara med henne under behandlingarna. Dels för att stötta henne men också för att lyssna på vad läkarna säger. Annica har berättat att hon är ganska blockerad när dom kommer in och talar om provsvar, framtid mm. Så han behöver vara med henne så mycket som möjligt.

annica

Sedan har dom tre barn som är hennes allt. Hon vill att dom är så mycket som möjligt med killarna, dels för att just nu är tiden och familjen viktigast. Hon tänker mycket på framtiden. Kommer hon få se dom växa upp? Kommer hon få se när dom börjar träffa tjejer och allt som hör tonåren till.
Vi pratade förra veckan om djupa saker, även om döden, om att man ska leva dag för dag. Att verkligen ta vara på här och nu.

IMG_3525

Även om det är materiella ting så frågade jag sedan om deras badrum.

Nej svarade hon. Dörren är stängd, badkaret är inplastat och allt ligger på golvet.

Jag känner helt enkelt att nu måste vi hjälpa dom med detta. Hon och Kristian skulle behöva få ordning på deras efterlängtade lilla hemmaSPA så hon kan få koppla av och njuta i deras mysiga lilla vrå. Jag tror det skulle vara skönt för dom att faktiskt få detta klart.

Rakel som är Annicas underbara svärmor kontaktade mig och frågade om vi skulle försöka hjälpa dom med detta och få fart på badrummet nu.

Dom har inte en chans att orka fixa det själva, sedan blir självklart ekonomin väldigt ansträngd när en är sjukskriven länge och Kristian behöver ta ledigt mycket för att kunna vara med henne på sjukhuset.

Det förstår vem som helst. Tre barn och ni vet vad allt kostar.

Jag påminner igen. Detta är mitt förslag men hon är oerhört tacksam ska ni veta när jag frågade om jag fick skriva detta.

Deras dröm är att få klart badrummet. En fantastisk kille som hade läst hennes inlägg här inne ringde faktiskt upp Annica för ett tag sedan och han ville gärna hjälpa dom. Han är elektriker! Så en del är avbockat på listan men det är ganska mycket kvar.

Förstår ni vilken ängel! Annica ringde och grät i telefonen så tacksam och glad hon blev.

annica

Hennes svärmor Rakel har därför öppnat ett konto som vi skrev i gruppen ”hjärtehjälparna” efter att flera frågat om vi inte kunde öppna ett konto till deras badrum.

Det som behövs är också hantverkare. Från mitt hjärta- Finns det någon häromkring Skövde som kanske skulle kunna bidra med någon hjälp? 

Snickare

Målare

Rörmokare

Det är inga stora arbeten men det är ändå viktigt det är riktiga hantverkare.

Sedan är det en del småsaker.

Lite snickarmaterial, hylla, stor spegel, fog och fix till kakel, rörmokeri mm, tätskikt, fönster.

Det som finns är: Bubbelpol, toalettstol, handfat, kakel, klinkers, handukstork mm. Så en hel del finns som dom köpte innan Annica blev sjuk för två år sedan.

Vill ni hjälpa dom med något? Maila mig eller skriv här i kommentarsfältet, glöm inte er mail. Ni kan nå mig på [email protected]

Detta är ett inlägg vi skrev i gruppen Hjärte-hjälparna på FB. 

hjärta

Det är helt fantastiskt att det är så många som bryr sig om Annica och hennes familj.

Vi har fått frågan från flera stycken som vill hjälpa till med deras badrum och undrar om det finns ett speciellt konto som bara är avsett till detta. Nu har vi fixat det så pengarna som kommer in på detta konto går enbart till badrummet. 
Kontonumret är 8299-0 904 238 523-8

De som vill använda swish 0708 11 74 40 skriv badrum på meddelande. 

De hantverkare som känner att de vill vara med och bidraga med sin hjälp kontakta Johanna eller Rakel

Jag vet att Annica och Kristian är så oerhört tacksamma för alla som tänker på dom och vill hjälpa till.

Jag, Rakel och deras familjer är tacksamma. Stort tack från vårt hjärta.

Kram Johanna

 

  • 2015-11-05, 00:09
  • 23

Tacksam och leva i nuet, det har Annica lärt oss. Ni är många som undrar hur det går för henne, därför har hon skrivit ett inlägg till er. Idag var hon inne på salongen en snabb sväng för att säga hej innan hon åkte hemåt och jag hann krama om henne. Starka finaste vännen!

Än en gång blir jag påmind över att småsaker inte betyder något alls. Än en gång tänker jag på vilken glädjespridare hon är, som stöttar, peppar både anhöriga och sjuka. Hon peppar sina vänner, alla läsare här inne, sprider alltid ljus och glädje omkring sig. Skriver alltid goa och glada statusar på facebook. Inga bittra negativa inlägg där inte. Trots sin kroniska sjukdom som hon kämpar med dygnet runt.

Fler skulle behöva få perspektiv på saker och ting, för ingenting hjälper att gnälla, att vara bitter eller arg… oavsett vad det är. Så jag är helt hundra, att vända något jobbigt, då måste man fokusera på det som varit bra, inte det som varit eller är dåligt. Blicka framåt.

Precis som Annica gör. Heja dig vännen!  

Kram Johanna

//

”Framåt framåt framåt framåt. Bakåt bakåt bakåt stop. Hit och dit och hit och dit och stopp. Upp och ner och upp och ner och stopp”… Så går en sång jag sjunger med mina fina barnmusikanter på mitt jobb. Den stämmer otroligt mycket in på mitt liv just nu.

Jag går omkring och försöker hålla en ganska låg profil, nästan lite knäpp men vill bara våga tro på livet igen. Försöka andas ut efter de sista röntgenbeskeden jag fått även fast det är lättare sagt än gjort.

IMG_3996.JPG
Fantastiskt, strålande, MAKALÖST skönt att vara hemma i min vardag igen. Även fast denna göteborgsresa med oktoberlov för barnen, Liseberg, tacos, hotell och universeum var bara helt underbar. Så mysigt att få umgås alla 5 trots cellgifter en hel vecka. Utan familjen skulle jag inte orka någonting. Jag ser mig själv som ett uppladdningsbart batteri. Och utan min laddare då har jag ingen kraft kvar. Och mina laddare det är såklart mina pojkar. Fantastiskt att få äran att vara deras mamma mitt i allt. De får mig att kämpa när allt annat är tungt. Likaså nu.

IMG_4001.JPG

Besked….
Ni är så fina. Jag är så tacksam över att många frågar hur jag mår. Det uppskattar jag verkligen. Den omtanken. Denna gång jag var på cellgifter har jag väntat på många olika besked. 3 olika röntgensvar. 2 svar fick jag förra veckan. Men det svaret som var mest avgörande fick jag i måndags. Tung väntan. En väntan som innebär mycket för mig. Lungorna är fina. Allt som hade kommit till när jag blev resistent i somras, det har försvunnit. Förutom en förändring i ena lungan. De är osäkra på vad det är dem ser… Den har varit oförändrad sen 2014! Den i bröstet är kvar men minskad… Och den värsta (min mening) är den på körteln. Den är oförändrad. Altså inte växt och inte heller minskat, vilket min läkare tycker är konstigt! Det är skrämmande.

För just den här elakingen SKULLE BEHÖVA FATTA att den ska försvinna på cellgifterna. Den sitter alldeles fel, den sitter alldeles dumt. På tok för nära alla mina vitala organ. Så om den börjar växa eller sprida sig vidare, ja det vill jag inte ens tänka på…

Även den följer mönstret på att de inte vet vad de ser. De vet inte om det är en elaking eller om den är god.

De tror att det är elakt men vi vet inte!

IMG_3997.JPG

För mig är det jobbigt att inte veta. Jag hör till de jobbiga patienterna som frågar om allt. Om jag får svar på mina frågor känner jag mig tryggare, mår bättre psykiskt och klarar detta cancerlivet SÅ mycket bättre! Det är ett speciellt liv jag tvingas in i och för mig gäller livet här och nu. Jag klarar det så länge jag själv har någorlunda koll. Jag har frågat om det kan ta bort den, om de annars kan göra biopsi så vi får veta. Men i dagsläget gäller det att ha tålamod. Att vänta ut cellgifterna och hoppas på det bästa… Tro på livet, tro på att en dag kommer då jag får ruskigt bra nyheter att jag får en ny chans till ett friskt liv.

IMG_3995.JPG

Tänk: ETT FRISKT LIV! Den tanken lockar enormt. Jag är bara så oändligt tacksam nu för att cellgifterna fungerar i dagsläget och önskar av hela min själ att de fungerar många omgångar till. För planen är att slå ihjäl den där eländiga skitcancern med cellgifter.

Jag fick även röntgenresultaten på hjärnan. 70% av spridd mm får det till hjärnan, men tack gode gud så är min hjärna inte än drabbad. Jag ber fortsatt om det beskyddet.

Så ja, jag är tacksam. Tacksam för att inget växt eller tillkommit. Även fast det kunde varit än lite bättre om inte den där farliga körteln ställde till det. En dag i taget!

Nu ligger jag i min säng, kommit hem efter jobbet. Man är mör efter en veckas cellgifter. Men det är grymt Nice att tillhöra en vardag igen. Att få tvätta, städa, snyta barn, laga mat och tjata på små minitonåringar att läxan faktiskt är viktig!

IMG_3994.JPG

Det är livet. Och jag Annica älskar livet!

Då är det extra värt att kämpa lite extra! Kram