• 2018-05-03, 19:41
  • 160

Mitt älskade barn. Jag bar henne inom mig, under mitt hjärta, jag jublade över att få bli hennes mamma. Annica var för mig en gudagåva. Hennes fyra bröder hade väntat på henne, vår egen prinsessa.

Hon blev allas vår glädje, vårt eget solsken, men redan som unga flickan engagerade hon sig också för andra, för dem som hade det svårt. Sådan var vår älskade Annica genom hela sitt intensiva liv. Hon hade en viljestyrka som kunde utmana vem som helst, ett stort mod när hon ville hjälpa andra, ett hjärta som präglats av kärlek.

Som ni, alla hennes följare, vet så har Annica lämnat oss. Hennes djupa, trygga Gudstro bar henne även när sjukdomen härjade i hennes kropp, bar henne, omslöt henne också genom hennes sista stund här på jorden.

Annica kämpade en kamp för att få leva, kämpade för att få vara med sin älskade familj.
Men efter alla tuffa behandlingar i 4,5 års tid orkade hennes kropp inte längre.
Hon kämpade inte bara för sin egen del, hennes vänner som bar på samma sjukdom var många. För dem alla ville hon se hur en ökad forskning ska kunna rädda fler liv från denna djävulska sjukdom.

Hon stred för lika vård oavsett var i landet, i vilket landsting man bor.
Cancervänner, som inte fått den vård som hade kunnat ges, för flera kämpade hon så de fick vård/bedömning på annat håll.
Hon var den mesta kämpe jag mött i hela mitt liv.
Jag imponerades av hennes styrka i allt. Styrkan att också våga vara så öppen, att blotta sina tankar, sina önskningar, sin oro. Hon nådde genom sitt sätt att vara rakt in i människors hjärtan, hon berörde.

Många av er följare har hört av sig till oss. Jag har som mamma läst alla kommentarer, kännt en enorm tacksamhet till er alla för det stöd ni på alla vis utgjorde för Annica. Jag tror att ingen kan ana vad detta betytt för henne i hennes kamp. Hon har fått känna stöd och närvaro vid hennes sida genom er alla. Så många har vittnat om vad hennes öppenhet inneburit, hennes positiva livssyn, hennes styrka i sin tro. Annica ville dela med sig, få oss att vara tacksamma i vår vardag, lära oss att leva i Nuet.

Guds paradis välkomnade henne, där finns ingen sjukdom mera och där väntade hennes pappa och två bröder på henne. Kvar är vi med en obeskrivlig tomhet och en djupaste saknad. Hon fattas. Hon gjorde skillnad.
Som hennes mamma, som också då och då, mött er i Annicas gästblogg hos vännen Johannas blogg, så vill jag rikta ett innerligt tack för allt fint ni betytt för Annica.

Tack för allt ni gjort för henne! Ord räcker inte till för att kunna beskriva vad jag känner. Många har nu skrivit personligen till mig och för detta riktar jag ett särskilt tack. Jag känner glädje och stolthet av att läsa era personliga skildringar kring vad Annica kommit att betyda.

Ett hjärtevarmt tack går till Johanna Toftby som varit ett stort stöd som vän till Annica. Johanna har ett stort hjärta och har följt Annicas kamp.

Annicas barn o make måste nu skapa en ny vardag där Annica inte är med, men där hennes älskade person alltid kommer att vara levande i deras minne. Nu behöver de lugn och ro för att hämta nya krafter. Barnen har en helt fantastisk pappa som tar hand om dem och gör allt för dem.

Annica saknas oss. Annica gjorde skillnad.

kram till er alla,
mamma Anitha

 

 

2018-05-03 Gästblogg

  • 2018-04-18, 19:53
  • 58

Nu har jag sagt farväl till allas vår älskade Annica och mina tårar vill aldrig ta slut. Min älskade vän, solen skiner idag precis som du lyste upp livet för så många som hade det jobbigt oavsett hur mycket värre du själv hade det. Det har varit en vacker dag. Och en otroligt tung dag.

Jag, Janne och tjejerna gjorde sällskap till att vinka adjö till Annica på hennes sista resa. Annica berörde så otroligt många. Alla ni där ute, alla ni tusentals som följde henne, hämtade styrka från henne och gav henne kärlek tillbaka. Hon gjorde så otroligt mycket gott när hon själv mådde så dåligt.

Det rör fortfarande runt massor av olika känslor inom mig. Sorg och saknad, men också en hel del stolthet över att ha fått känna Annica och få dela en liten del av hennes resa. Hon var så modig och blev en förebild för så många andra som också är ledsna idag.

Farväl älskade vän, vi ses igen.

 

 

2018-04-18 Gästblogg

  • 2018-04-17, 13:30
  • 88

I morgon säger jag farväl när vår älskade Annica ger sig ut på sin sista resa. Det blir en tung dag och jag har redan en stor klump i magen. Att ta farväl och skicka en sista hälsning är så smärtsamt och svårt, men samtidigt så ljust och fint. Det jag mest tänker på nu är hur jag ska kunna ge så mycket styrka som bara är möjligt till Annicas underbara familj.

Alla ni underbara läsare som vill skicka blommor, gör samma sak ni med! Det är vad familjen vill. Cancerfonden har postgiro 901986-0 och du kan även ge pengar direkt på nätet på www.cancerfonden.se

Tack av hela mitt hjärta till alla er vänner där ute. Ni är underbara och jag vet hur mycket Annica älskade att få alla era härliga hälsningar. De betydde så mycket för henne, precis som ni alla gjorde.

Jag har pratat med familjen om hur många av er som hört av er om att skicka blommor. Deras och Annicas önskan är att inte skicka några alls utan i stället hjälpa andra genom att ge pengarna till Cancerfonden.

Det var ju så Annica var, någon som alltid tänkte på andra först oavsett hur svårt hon själv hade det. Kommer ni ihåg när hon sprang löpartävlingen Spring för livet på Billingen för att samla in pengar till cancerforskningen?

Hon hade massor av olika startnummer så hon kunde springa åt alla som inte kunde göra det själva och samla in mer pengar.

Idag knäpper jag mina händer och tänder ett ljus. För Annica, för hennes familj och för alla andra som kämpar.

 

 

2018-04-17 Gästblogg, Mitt liv

  • 2018-04-11, 17:20
  • 23

 

Jag tände ett ljus för Annica i kyrkan i Key West. Det är svårt att förstå, att hon inte finns hos oss längre.

Vi hördes varje dag, jag kommer på mig själv att ta upp telefonen för att skriva något till henne. Hur mår du idag?

Hon var den modigaste, starkaste människan jag känt.

Hon var så kär i livet och hade sin starka tro och sin älskade familj. Det bar henne längre än vad vi kan förstå.

Hon gav så mycket till oss andra, spred ljus och kärlek trots sin svåra sjukdom. Fick oss andra att få perspektiv, att inse vi lever här och nu.

Oavsett vilka besked vi får, vi lever här och nu.

Jag försöker att ta in att hon är borta och jag vet att hon har det bra. Men vi kommer alltid att minnas Annica.

Alla mina tankar går oavbrutet till hennes familj i deras stora sorg.

 

2018-04-11 Gästblogg, Johanna Toftby

  • 2018-03-31, 01:46
  • 59

Bästa platsen på hela skeppet är på akterdäck. Här sitter vi varje kväll och vi får nästan vara helt själva, inte många som förstått hur bra det är. Segla ut från öarna och se propellerskummet färgas turkost. Jag njuter av vår efterlängtade resa med mina älskade.

Jag har däremot fått några kommentarer om att jag redan efter några dagar ”repat mig”, slutat sörja, låtsas som inget och hur kan jag vara iväg på semester efter allt som har hänt.

Helt otroligt.

Vet ni vad. Det sista Annica talade om för mig när vi kramades och sa hej då var att ha det så kul på resan nu och njut. Det var sista gången vi sågs.

Tre dagar senare somnar Annica in och finns inte längre kvar hos oss. Ni kan inte förstå den smärtan och sorgen. Att dessutom sitta på andra sidan jorden, allt blev kaos.

Men jag har lovat henne att leva i nuet och det tänker jag göra. Vi måste sluta slänga ut vidriga kommentarer efter någon gått bort. Det är ofattbart.

Jag kämpar för att inte gråta hela tiden, men Annicas mamma har skrivit till mig att vi ska ha kul på resan för det hade Annica velat. Jag har en fantastisk resa, men jag har ett stort hål i mitt hjärta.

(Klockan är halv åtta hos oss här men tidsomställningen gör att det blir postat mitt i natten hos er)

2018-03-31 Gästblogg, Johanna Toftby

  • 2018-03-20, 12:19
  • 218

Inte, inte, inte…

Min röst ropar NEEEEJ!!!

Jag kan inte fatta,  inte ta till mig det som min älskade Annica berättar. Jag vägrar tro att det är sant…

Att doktorn sagt att de har gjort allt vad som står i deras makt…men att det inte räckt till. Mitt hjärta säger nej, min hjärna likadant. Inte min älskade Annica, inte min dotter, min finaste, närmaste vän. Hon, den tappraste kämpe som jag mött i hela mitt långa liv, hon är den tappraste nu också, när hon ska berätta om detta svåra. Med henne som förebild, försöker jag att vara tapper och leva, som hon lärt mig, i nuet.

Att läkarna och alla sköterskor, verkligen gjort vad de kunnat, det är jag förvissad om. Under Annicas hela sjukdomstid, under dessa år har också ni alla som följer henne, kommit att betyda väldigt mycket. Alla goa hälsningar, alla hjärtan, hållna tummar och tår, alla böner för henne, tack ni alla.

Och snälla, fortsätt gärna med det. Annica är väldigt trött och orkar själv inte nu vara så aktiv, hon behöver vila och ro med sin familj.

Men som mamma lovar jag att läsa era hälsningar och förmedla till henne. Igår var det 868 inlägg som jag läst, och fler har kommit idag. Jag berättar för Annica och tillsammans känner vi den kärlek som omsluter henne och hennes make och barn.

Som mamma är jag rörd in i mitt hjärtedjup över all denna värme och omtanke som Annica möter. Av hela mitt hjärta önskar jag att ett Guds mirakel må ske så Annica får bli helt frisk. Det är mitt enda hopp.

Annicas mamma Anitha

2018-03-20 Gästblogg

  • 2018-03-19, 13:07
  • 66

Massor av er underbara läsare har hört av er och undrat om ni kan hjälpa Annica och hennes fina familj sedan hon skrev sitt senaste blogginlägg. HÄR. Därför kommer maken Krilles Swish och kontonummer här:

Kristian Thimberg, 070-334 89 75 och 8299-0, 403 533 206-5.

Tack alla ni härliga läsare som gör så mycket för dem!

Många undrar förstås också hur det är med Annica och tyvärr måste jag säga att det inte är bra alls. Jag pratade precis med Krilles mamma Rakel som är hos dem nu. 

Annica själv behöver också mycket hjälp och stöd, så familjen kan inte svara alla oroliga och hjälpsamma som hör av sig till dem. De måste ta hand om varandra och sig själva nu.

Jag och Rakel håller kontakten så jag har fått lov av familjen att lägga ut kontonumren igen. Alla godhjärtade människor som hör av sig och kommer med tips eller vill bjuda ut dem, ni är fantastiska, men nu behöver de ägna all sin tid och energi till att vara tillsammans.

Snälla ni, respektera det.
Kram Johanna

2018-03-19 Gästblogg

  • 2018-03-16, 12:20
  • 67

Mina läsare och kompisar, jag måste tacka er från djupet av mitt hjärta för allt ni gjort och gör för vår älskade Annica! Nu har hon det jobbigare än någonsin, som hon själv skrev om här. Och jag vet att hon är lika tacksam som jag över hur ni tänker på henne, ber för henne och gör allt ni kan för henne och hennes fina familj nu när det är som svårast.

Genom åren som Annica har skrivit här på bloggen har hon fått så mycket kärlek. Ni har dessutom själva tagit initiativet till att samla in pengar så att hon, Krille och killarna kunnat få en lite bättre tillvaro, kosta på sig lite extra och pigga upp en vardag som annars bestått av så mycket oro. Det är dyrt att vara sjuk, inkomsterna blev snabbt lidande när Krille inte heller kunde jobba heltid. Och då fanns ni där!

Annica är en stor inspiratör och förebild för många och hon har lärt oss så mycket. Vi lever här och nu, en dag i taget. Jag vet att hon stöttat så många som är sjuka, hon ger så mycket av sig själv, hon är den modigaste jag känner.

 

Jag vet inte när Annica, hennes mamma Anitha eller Krille kan skriva till er härnäst, nu är det familjen som gäller för dem. Men jag ska se till att alla era hjärtliga hälsningar når fram och att ni får veta vad som händer. Livet är inte bara den stora dramatiken, det är också de små stunderna i vardagen. Dem har ni gjort så mycket bättre genom att vara så underbart givmilda och omtänksamma.

Som Annica brukar säga: ni är helt amazing! 

2018-03-16 Gästblogg

  • 2018-03-14, 23:52
  • 892

Jag vill inte skriva det här. Jag vill istället skrika rakt ut. Igår förmiddags ringde vår älskade Annica efter sitt läkarbesök och storgrät. Sedan dess har vi haft en natt med massor av sms tillsammans medan hennes familj lyckades somna men hon själv inte kunde för att ångesten tagit över. Det har varit ett fruktansvärt dygn med mycket tårar och väldigt lite sömn. 

Ändå är det ingenting mot vad Annica och hennes familj har fått uppleva- Många av er har frågat hur det är med henne och tyvärr är det inte bra alls nu. Det är så illa det kan bli. Men stark som hon är till och med nu så ville hon få berätta själv för er vad som har hänt.

Bland det jobbigaste en människa kan uppleva…

Jag vet inte hur jag ska forma orden. Vet inte alls vad jag ska skriva till er mer än jag och min familj är i chock. Jag skulle skriva till er om min underbara resa till mellon, som jag fick i julklapp av Krille min älskade man. Men fokus har flyttat till ren panik.

Igår var jag hos doktorn. Hade gjort en extra insatt röntgen, då jag själv kände på mig att något var tokigt ville jag ha snabba svar, men aldrig kunde jag ens föreställa mig svaren vi skulle få av min läkare. Nu har cancern tagit över min kropp så det finns inte så mycket mer att göra.

Detta blir ett kortare blogginlägg än jag brukar skriva men det är för att jag är så svag rent psykiskt.

Doktorn visade oss bilderna och berättade vidare att mina röntgensvar ser inte längre så kul ut.

Och så menade hon på att jag inte har så lång tid kvar. Jag är så ledsen att min värld blir helt upp och ner. Sitter och skriver till er nu när alla barnen sover. Vill inte ta någon som helst tid ifrån dem. Nu är det verkligen hundra procent fokus på dem!!!

Jag frågade läkaren hur länge, då svarar hon några månader….

Vilken fruktansvärd panik att hinna leva. Jag vet faktiskt inte längre hur jag ska göra med något. Igår när alla sov fick jag ren tokpanik och ringde nattjouren så kom de hit och hjälpte mig att lugna min kropp!

Och att sitta och berätta för barnen att deras mamma snart kommer lämna dem. Mina stora killar totalt bröt totalt ihop och vår lilla son som snart fyller fem år skrek och sa ”mamma får inte dö” och sen säger han lite senare ”mamma, när du dör så ska jag vakta dina saker”, detta är så makabert.

Jag är ledsen om jag inte längre är lika mottaglig. Jag är så himla rädd, aldrig förr mött sån rädsla. För varje dag som går är steget närmare det fruktansvärda. MEN jag tror tror TROR på under och det kommer jag aldrig sluta tro på. Nu imorgon ska jag få cellgifter och så länge det fungerar lite grann så kommer jag aldrig sluta TRO på MIRAKEL! Allt som hänt hittills är mirakel.

Två gånger har de lyckats operera mig fast ingen trodde det skulle gå. snälla ni som vill TRO OCH BE för mig/oss. Kärlek från oss alla  5: Annica, Krille, Elias, Gabriel och Samuel.

//

Älskade Annica, tack för att du varit och är så otroligt stark och har orkat dela med dig om din kamp. Du har hjälpt så många andra och givit dem kraft att fortsätta kämpa. Vi är med dig allihop.

Snälla ni som läser, skicka alla tankar, böner och kärlek till Annica nu. Jag lovar att framför allt till henne.

 

 

2018-03-14 Gästblogg

  • 2018-03-07, 20:24
  • 136

Att leva med en svår sjukdom ger ett konstigt sätt att se på tiden. Man vill så gärna bli frisk och längtar efter den dagen, samtidigt är man så rädd för framtiden ifall den innehåller nya bakslag i stället. När man inte helt säkert vågar tro på att något ska gå över blir varje dag så viktig, trots att den kan vara full av rädsla och smärta. Annica har levt med det i över fyra år nu. Varje dag har varit en kamp.

Ni kan hjälpa henne med den kampen genom att fortsätta skicka era fina hälsningar till henne här!

 

Att ta en månad, en vecka, en dag i taget har jag lärt mig. Men man lär sig aldrig hur ett bakslag känns. Jag är så himla rädd just nu. För bara några veckor sedan jag var hos min läkare och fick en sån där ok-stämpel i rumpan. Allt såg bra ut. Medicinen som jag fått återigen har lyckats trolla bort alla ytliga metastaser utom en rackare som sitter i huden och som däremot vill växa.

Men att de tagit alla andra är helt fantastiskt. Och det ännu mer fantastiska var att magen min var mjuk, helt mjuk! Den farliga tumören som opererats två gånger kunde inte kännas, trots att det finns farliga rester kvar som alltid tidigare märkts.

Vågade vi tro på ett under? Var den borta?

Glada gick vi därifrån och läkaren fick en extra go kram för sån glädje kunde jag känna.

Nu några veckor senare är magen stenhård. Jag är helt övertygad om att det satt fart att växa igen. Och jag känner min kropp väl vid det har laget, men hoppas innerligt på att det inte växer så snabbt denna gången.

Nu får vi helt enkelt ha koll på mitt mående. Det är det som bestämmer hur nästa steg ska tas. Men jag är i goda händer. Min tro är stark och jag tror att nån gång ska det där undret komma. Och jag vet att mina läkare/kirurger har kontroll.

Sen tror jag man måste tvinga sig själv till att ändå försöka leva. För livet är inte SEN om kanske jag blir frisk utan livet är faktiskt NU. Och just i helgen ska jag leva lite extra. Min älskade man Kristian har gett mig världens roligaste julklapp.

Vi ska åka till Stockholm, bo på hotell och gå på Melodifestivalen, själva finalen. WOW WOW WOOOOW! Mitt i allt kaos med spyor, utslag på hela kroppen som kliar vansinnigt att för jag inte riktigt tål medicinen och smärtor från operationen.

Mitt i allt detta kaos ska vi ha det jätte roligt. Bara han och jag. Älskade Krille vet hur han ska uppmuntra mig. Detta har jag verkligen längtat efter så mycket! Nedräkning från julafton då jag fick denna mysiga julklapp. Bara han och jag.

Operationen av den ytliga hudmetastasen är gjord. Den var inte så ytlig som vi trodde, den satt djupt, tom på muskeln. Så hjälp, har riktigt ont. Men det hinner nog försvinna innan lördag.

Sen på söndagen ska vi gå på Mall of Scandinavia. Vilken upplevelse. Aldrig förr varit där. Stockholm är inte ofta vi hälsar på annars, så detta kommer bli så mysigt. Tack min älskade Krille för världens bästa julklapp!

Nu är det onsdag morgon och jag sitter och väntar på hemsjukvården som ska koppla in näringsdroppet. Det behövs lite extra nu när jag har svårt att behålla all mat. Dessutom ska jag be om Primperan som tar bort mitt värsta illamående. Jag tror det är tumören i magen som påverkar allt det där. Så jag hoppas vi hittar någon bra lösning även på den, och inte bara på de ytliga metastaserna. Men inte dåligt att det fungerar  på dem, så många som de var från början!

Men jag är glad och peppad. Det sägs att man får inte mer skit än man klarar av. Ibland känner man sig som Superwoman men mest känner man sig som en liten flicka uppkrupen barfota i ett litet hörn och man vill fly, fast man kan inte. Man sitter fast mot sin vilja. Sanningen gör ont men ändå är jag så tacksam för livet idag. Mitt liv är helt fantastiskt. De dagar jag får leva.

Kram Annica

PS: Skriver till er efter Sthlms- resan. Den vill jag dela med mig av för så grym den kommer bli. Hoppas hoppas hoppas jag får må bättre då!

 

2018-03-07 Gästblogg