Därför opererade jag bort livmodern
Den vanligaste frågan efter min hysterektomi är varför jag tog bort livmodern och vad jag hade för problem innan. Ni är många som tyvärr lider av samma problem och nu ska jag berätta för er.
Varför väntade jag så länge? Jo för att jag var livrädd för operationen och för att det kändes som en stor skam. Hur hemskt det än låter så ville jag bara köra ner huvudet i sanden.
De sista veckorna var det så illa med min kropp att jag nästan fick läggas in på grund av skyhögt blodtryck. Jag trodde jag skulle kollapsa när läkaren sa vad blodtrycket låg på. Jag blödde konstant. Livmodern tog över hela mitt liv. Till och med mitt blodtryck, livmodern tryckte mot aortan och mot den stora venen bredvid så jag som aldrig haft högt blodtryck fick en hemsk reaktion.
Det blev snabba ryck med blodtryckskontroller dygnet runt, mediciner och till slut operation.
Och även om hysterektomin har varit det värsta och tuffaste jag varit med om så är det ändå det bästa nu när det har gått ett tag.
Jag börjar få livet tillbaka. Det jag frågar mig själv nu är: varför gjorde jag det inte tidigare? Varför.
För två år sedan sökte jag upp en läkare för att se om man kunde göra något åt mina jobbiga hormoner, extraslag och mina blödningar. Hon var tuff och rak när hon berättade efter undersökningen att livmodern var full av stora myom, runt sju centimeter var.
Redan då sa hon att det enda raka var att ta bort livmodern, den hade blivit så stor att varken hormonbehandling eller att sätta in en spiral skulle hjälpa mot mina svåra blödningar.
Hon sa direkt att man heller inte kunde behandla med medicin för de var så stora. Hon visade på ett papper hur liten livmodern egentligen ska vara, som ett litet päron. 60 gram. Och redan för två år sedan var min livmoder enorm.
–Den här livmodern kan du inte gå med, sa hon. Och den kommer behövas opereras ut med en öppen bukoperation.
Jag fick panik. En chock. Jag kände en oerhörd skam, men vet inte varför. Jag är ju klar med barn, men jag blev ändå helt knäckt. Kände mig ensam och som en stor sorg.
Dels för att jag är livrädd för en så stor operation och sedan den där skammen. När jag kom hem till Janne kunde jag knappt berätta vad läkaren sa. Jag nämnde det bara i förbifarten. Jag berättade inte för någon. Därför kunde jag inte berätta det för er här inne heller.
Det blev min hemlighet för att jag var så rädd. Skulle jag bli stympad? Just där och då kändes det så. Så jag flyttade bara fram problemen, trots att jag gick på täta kontroller och bara såg myomen växa.
Hela förra året åt jag höga doser av järntabletter och medicin mot blödningarna. Men jag kämpade i motvind. Livmodern och myomen bara växte.
I februari i år tog en bestämd gynläkare på KSS i Skövde mig i hampan. Hon sa rakt ut att jag skulle få söka akut om jag inte gjorde något på en gång. Jag bar på ett par kilo i magen och kroppen skulle inte orka längre så livmodern måste ut. Nu. Jag trodde hon skulle säga att jag kommer att dö. Hon var så allvarlig.
Där förstod jag att det var dags. Jag blev mer och mer mentalt förberedd för att ta bort livmodern. Nu fick det vara nog.
Svåra blödningar, kissade varje timma, hemsk smärta, tryckkänslor, hjärtklappning och det sista- farligt högt blodtryck. Nu kunde jag inte längre kämpa emot.
En väninna uppe i Sälen är också min hjälte, hon var lika tuff och hård som läkaren. Hon skällde nästan på mig, då fattade jag hur illa allt var. Allt var som en mardröm, som nu blivit en sanndröm – operationen är gjord!
Den 14 april opererades jag.
Jag berättade detta för ett par vänner som blev chockade och direkt frågade varför. De menade inget illa, men det tog skruv. Där bestämde jag mig för att inte berätta för en enda person till. Jag klarade inte av det. För jag var så fruktansvärt rädd. Och skamsen. Som om jag gjorde något fel, men enligt läkaren hade jag inga alternativ.
Och vet ni. Det enda felet jag gjorde var att skämmas, att vara rädd och att skjuta upp detta alldeles för länge. Janne och barnen har förstås vetat allting, de har peppat mig och stöttat mig hela vägen. Jag vet inte vad jag hade gjort utan dem de här tuffa veckorna efter operationen.
Tiden efter operationen har varit som ett enda trauma. Ändå är jag lättad. På tisdag ska jag äntligen träffa Dr Eklind som opererade ut livmodern på 1,2 kg. Hon känns nästan som en gud för mig nu och jag har så många frågor och tankar. Håll tummarna att allt ser bra ut.
(Bilden här är från när satt upp första gången efter operationen på kvällen. Minns att den underbara sköterskan berömde mig som ett barn som klarade sitta någon minut.)
Vi måste prata öppet om våra sjukdomar och problem så vi kan sluta skämmas över att vi är människor. Jag tänker göra det lilla jag kan genom att berätta mer både om myom och blödningar, hjälp mig gärna att sprida och fylla på så vi får bort dessa hemska
skuldkänslor.
Gör inte misstaget jag gjorde. Sök hjälp om du har svåra blödningar, smärtor eller trängningar eller andra besvär. Operera dig när läkarna säger att du måste. Vänta inte. Även om detta är det värsta och tuffaste jag gjort så börjar jag känna att det är det bästa jag gjort! Livet börjar komma tillbaka.
