God morgon fredag! Vill ni ha ett smaskigt middagstips? Jag har lagt upp den här laxen här förut och igår åt vi den igen. Älskar den här rätten!
Färsk lax är absolut godast och man kan variera med tillbehör. Vill man ha kolhydrater är pressad potatis gott till men eftersom det är mycket grönsaker är det gott ändå.

Ni måste göra detta om ni äter fisk. Det är min kund Kristina jag fått receptet av och hon kommer alltid med så härliga recept. Man behöver inte äta tråkig mat för att må bra. Jag äter också med ögat och just den här rätten blir man extra glad av när den serveras. Färsk fisk äter vi minst en gång i veckan, fryst är något helt annat, mest vatten egentligen men bra att ha i frysen förstås.

Hel färsk laxfile med sweet chili och limesås. 
1 tsk salt
2 msk sweet chili
4 msk mandelspån
2 paprikor, röd och gul är fint även som dekorationen.
Fryst sparris
Ruccola
Lägg laxen i en form som du oljat eller smörat. Salta, peppra och pensla på sweet chilin. Strö över mandeln. Skär paprikorna i små bitar och strö över. Ugnsbaka laxen i 225 grader ca 20 minuter.
Efter du tagit ut den lägg på sparrisen som du kokat innan. Jag lade på den över hela, blev jättefint. Lägg sist på ruccola.
Limesås
2 1/2 dl vatten
1 fiskbuljong
2 dl creme fraiche
2 msk mjöl
Rivet skal av lime
1/2 msk pressad lime
1 tsp sweet chili (jag tog lite mer)
2 msk dill (fryst för dom är i små bitar)

Vispa ihop allt utom dill. Koka under omkörning och låt sjuda minst 5 minuter. Rör ner dill och salt.
Bon apetit!

Fredagar är jag alltid ledig från salongen, då gör jag allt annat kring blogg, samarbeten, event och möten mm. Idag är jag i Skövde, sitter hemma och jobbar och ska även hinna med en del ärenden. I morgon ska jag och tjejerna har en riktig hårdag då vi alla behöver bli fixade. Lika bra att avsätta en heldag för det lär ta sin tid med allt hår =)  Janne är i Sälen med sina säljare och har möten, konferens och njuter av all snö. Han bor på Bügelhof och har skickat fina bilder. <3 Där vi bodde när vi förlovade oss. <3
Jag ska precis äta frukost och ladda inför ett Body Pump pass kl 12. Lunchpass är perfekt! I kväll kommer en fin vän hit så jag ska åka och handla lite så vi har något gott att äta.

Kan knappt hålla mig att berätta om den roliga tävlingen som kommer lite senare. Tror ni kommer gilla den.
Kram så länge!

Halloj vänner!
Igår kväll var vi med på auktionsmiddagen för Ronald McDonalds hus i Göteborg. Tusen tack för en underbar kväll med mycket skratt, tårar men framförallt- Insamlingen. Sedan den 10 mars har det pågått nätauktion med unika objekt där pengarna som samlas in går oavkortat till ”13 nya rum” på huset. För det behövs fler rum och många familjer som inte får plats. Igår var avslutningseventet där Peder Lamm auktionerade ut ytterligare föremål. Det var vackra tavlor, upplevelser mm och det dyraste objektet gick för 140.000kr!!!
“Det finns idag drygt 340 Ronald McDonald Hus i fler än 50 länder. Husen gör det möjligt för familjer med svårt sjuka barn att få vara tillsammans i en trygg och hemlik miljö, där barnen behandlas på specialsjukhus. Vi tror att barn läker bättre med sin familj nära!”
Till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, remitteras sjuka barn från hela landet. I Ronald McDonald Hus, som ligger strax intill, kan de få bo tillsammans med sina familjer under påfrestande behandlingsperioder, oavsett om sjukhusvistelsen sträcker sig över ett par dagar, veckor, månader eller längre.

I Huset har familjerna möjlighet att sova i en skön säng, laga sin egen mat, tvätta sina kläder och kunna koppla av i en hemlik och trygg miljö. Att kunna samla kraft mellan de tuffa behandlingstillfällena på sjukhuset är viktigt för både föräldrar och barn. I Huset träffar man också andra familjer i liknande situation och därmed ges möjlighet att dela erfarenheter och finna nya vänner  för både föräldrar och syskon.
Nilfisk var en utav sponsorerna och jag och Janne var med under middagen igår för att göra skillnad. Det var en fantastisk kväll där också biljetten vi köpte gick till insamlingen. Kayo var konferencier, Stefan Odelberg trollade och underhöll, Peder Lamm höll i auktionen, Stefan Andersson uppträdde mfl.  Jag blev väldigt berörd när vi fick se filmen där Sara och Christian berättade om när deras son William fick ett nytt hjärta och var allvarligt sjuk. Dom berättade hur viktigt det var för dom att bo nära sjukhuset, få vara tillsammans och nära sin son,  hur mycket Ronald Mc Donalds hus betytt.

Här har vi precis fått se den starka filmen och dom berättar tiden på sjukhuset.

Det var trevligt att få träffa er. Jag beundrar barn och föräldrar som lever med allvarliga sjukdomar, dom är riktiga hjältar. Letar efter filmen vi fick se igår och tänkte lägga upp den här för er men hittar den inte just nu. Man blir så berörd. <3

Kayo intervjuar Anna-Karin Norrman som är eldsjälen i detta projekt!

Fining <3

Janne med våra trevliga bordsgrannar.

Idag har vi fått ett fantastiskt mail där Anna-karin berättar att hennes mål var att samla in 300 000kr men vet ni vad dom fick in? 
629 150 kronor!! Så grymt! 
Vi fick också en inbjudan om att åka till huset och hälsa på en dag och göra ett studiebesök för att se hur dom lever i RMH på nära håll. Jag kommer definitivt åka dit och hälsa på, kanske vi här inne kan bidra med något. Vi är ju många läsare, kanske ni känner någon som har behov av att få bo där. Tänk om vi alla hjälper till med något litet så pengar finns till att bygga 13 nya rum s fler familjer får plats. <3
Jag ska även ta reda på armbanden man kan köpa..

Vill du stödja Ronald McDonalds verksamhet?
Ingen kan göra allt – men alla kan göra något….
– Sätt in en summa på bg 5187-8767

– Ge ett bidrag eller starta din egen insamling på betternow/org/se/rmdhus-gbgoch sprid detta i dina sociala nätverk: ”många bäckar små…” det fungerar verkligen!
– Swisha en valfri summa till oss. Vårt swish-nummer är: 123 178 0501
– SMSa GBGHUSET till 72970 och du skänker 50 kr till utbyggnaden som kommer förse oss med 13 nya familjerum
– Skänk pengar till en uppskattad Husmiddag för våra gäster (ca 3000 kr) – kontant eller via bankgiro eller swish
Att lägga ett bidrag i bössan nästa gång du är på McDonalds går givetvis alltid också bra! Dessa pengar går oavkortat till Ronald McDonald Barnfond,  vars syfte är att bygga fler Ronald McDonald Hus samt hjälpa befintliga hus att bygga ut till tillräcklig storlek.

Sist Annica skrev här inne fick hon väldigt mycket fina kommentarer och hälsningar. Hon fick också flera mail från anhöriga. Hur är det egentligen att leva nära någon som har cancer? Annicas man Kristian har jag träffat några gånger nu och förstår vilket otroligt stöd han är för Annica. Han är fantastisk, jag tror mycket på teamwork även när man drabbas av en svår sjukdom. Man stöttar varandra, tröstar varandra och man kämpar tillsammans. Men det är också en tuff resa för den som står nära någon som blir sjuk.
Vill ni läsa alla Annicas inlägg kollar ni in kategorin Gästblogg längst upp. 
När hon var hos mig förra veckan fick hon även blommor  från en utav mina trognaste bloggläsare. Tusen tack snälla Barbro. Annica blev så glad och tackar från sitt hjärta! (Jag hade fått pengar skickat att gå och köpa blommor till Annica nästa gång jag träffade henne och nu fick hon buketten.)

Annica har också en liten hälsning till er och TACK Kristian för ditt fina inlägg.
Först och främst vill jag av hela hjärtat tacka er för allt ert pepp ni ger mig efter mitt förra inlägg. Det var jobbigt att skriva om men samtidigt skönt om det kan ge stöd och uppmuntran till andra. Vi fixar detta tillsammans! Många har även hört av sig till mig om hur det var för mina anhöriga och hur man ska vara mot någon som har cancer. Någon som verkligen kan svara på detta är min man. Jag visste inte om han orkade att skriva om detta, men han tyckte det kändes bra så igår fick jag läsa hans blogginlägg. Och det berörde mig, då jag inte kan sätta mig in i hans situation förrän nu när jag läser det. Jag var så under isen just då och märkte inte allt omkring mig. Tack älskade kristian för att du ville dela med dig av detta . Tack för allt stöd du ger mig. Du är mitt allt! Älskar dig!

Att leva bredvid cancer
Jag heter Kristian, är en 36-årig trebarnsfar och jag har INTE cancer, men jag lever med sjukdomen.
Min fru Annica som ni kunnat följa här på Johannas blogg har cancer och vi som familj lever tillsammans med sjukdomen. Efter Annicas senaste inlägg var det flera som hörde av sig till henne om inte någon kunde skriva om hur det är att vara anhörig och mina erfarenheter som närstående. Så här kommer mina tankar och funderingar om att stå bredvid.
Det var en ganska lång resa innan cancerbeskedet, med undersökningar oro och väntan på nya besked. Jag försökte hela tiden övertyga Annica att det läkarna sa var sant, att det inte var någon fara. Allt skulle ju bli bra. Det blev en enorm smäll när beskedet kom, det var inte så här det skulle bli. Det värsta tänkbara var helt plötsligt verklighet. Såg min fru bryta ihop i otröstlig gråt, ångest. Såg min yngste son, då endast ett halvår gammal, helt ovetande om vad som hände. Är det slut nu? Ska mina barn få växa upp utan sin mamma?
Ska min fru nu tas ifrån mig? Många tankar på få sekunder. Tömde alla mina frågor på läkaren och försökte förstå vad som var nästa steg. Men hur skulle jag kunna ta in att min fru, min bästa vän, mitt hjärta om några år skulle tas ifrån mig. Det gick inte, så jag bestämde mig där och då, FUCK IT! Jag bryr mig inte om vad läkarna säger, det här ska vi fixa! Vi ska ta oss igenom det här. Om läkarna ger henne 5 år, så siktar vi på 15 år till att börja med. Vi köper oss tid, det kommer nya läkemedel. Det går att bromsa, vi köper oss mer tid och längre fram kommer det finnas ett botemedel. Klyschan ”ingenting är omöjligt” passar in bra, vissa saker tar bara lite längre tid att ta sig igenom.

Jag gick in i ett praktiskt läge, jag måste vara ett stöd för Annica tjugofyrasju, barnen måste göra sina läxor, måste laga mat, barnens träningar, disken. Det var på något vis skönt att slå bort sina egna tankar ett tag och bara finnas där för familjen. Påminna sig själv att det här fixar vi. Min smärta, mina känslor, det kan jag ta sen. Men jag hade en oro som gnagde, det jag var mest rädd för. Kommer jag någonsin få tillbaka MIN Annica. Hon var helt förstörd, otröstlig, svår att nå. Svårt att sätta ord på hur nere hon var, hon var inte samma Annica som innan beskedet. Hon fick lugnande preparat för att klara sig igenom dagarna och kunde inte sluta gråta. Jag kände mig hjälplös och otillräcklig. Kommer min Annica någonsin tillbaka, eller är det så här det kommer att vara nu.
Det gick några veckor och helt plötsligt en dag tittade hon mig i ögonen och sa, nu känner jag det.

Vi kommer att fixa det här, vi tar oss igenom det här. Där var hon, min Annica. Hon var tillbaka, den känslan går inte att beskriva. Mitt i allt kunde jag slappna av lite grann, för familjens stöttepelare var tillbaka. Jag tillät mig själv att bryta ihop, jag satt apatisk i två dagar och gjorde ingenting. Sedan var jag tillbaka med full styrka. Jag tror inte det går att vara stark hela tiden. Man måste nog tillåta sig själv att bryta ihop emellanåt för att komma tillbaka med ny styrka. Vi har och har hela tiden haft familj och vänner runt oss som stöttat och funnits där. Jag hade aldrig fixat det annars. Det har varit viktig för mig att ventilera min oro och mina tankar och frustration med mina närmaste vänner och familj. Det var och är viktigt för mig att få vara ett stöd för Annica och inte lägga mina jobbigaste tankar på henne.

Jag vet inte om jag skulle kunna ge några bra råd om hur man ska vara när man är den som står bredvid.

Alla människor är olika och vi reagerar på olika sätt. Men jag tror att det viktigaste är att finnas där, att lyssna. Man vet inte alltid vad man ska säga, man har inte alla svar, men ibland räcker det med att bara hålla om.
Som person är jag väl lite av en pajas och jag gillar att skratta och att inte ta allt så himla seriöst jämt. Men ja, jag har även en seriös sida. Men i de jobbigaste och mörkaste stunderna tar jag det ofta på mig att få folk omkring mig att skratta. Som jag ser det, att få skratta tillsammans tar ofta udden av det jobbigaste och mest smärtsamma.

För att sammanfatta det hela, hur jag har tagit mig igenom det här och hur jag fortsatt tar mig igenom det här, med hjälp av familj och vänner så klart. Så är det ganska enkelt, när Annica mår bra så mår jag bra. Mår Annica och våra söner bra så mår jag bra. Jag behöver inget annat. Så mitt bästa råd blir att skratta tillsammans och kramas, så tar ni er igenom allt. Tillsammans!

Kristian Thimberg

Följ Annicas inspirerande resa genom klicka på Gästblogg. Hon berör och inspirerar tusentals!