• 2016-01-31, 23:00
  • 39

Jag står i rulltrappan på Hennes och Mauritz och är på väg upp till övervåningen när det slår till. Attacken från helvetet som sliter sönder min kropp. Hjärtat skenar, det finns inget stopp. Det slår fortare och fortare, jag börjar kallsvettas, får svårt att andas och det känns som en snara runt min hals. Kroppen är på väg att explodera av fullständig panik. Jag är yr och svimfärdig.

Min kompis Jeanette är med, hon förstår inte varför jag rusar ut från butiken,  jag försöker få fram att hon ska ringa ambulans, men jag får inte fram några ord. Skakar och är svimfärdig. Paniken i kroppen är för stark. En person hjälper oss ringa ambulansen som kommer ganska snabbt.

Jag väntade Marilyn och var i vecka 13. Mådde bra i graviditeten förutom hemskt illamående så jag var ganska trött.

Den där dagen i rulltrappan glömmer jag aldrig. Jag kan känna i kroppen hur det känns till och med.

Det är många som drabbas av panikångest, ni är många läsare som önskar att jag skriver om detta så därför lyfter jag fram det igen, har skrivit en del krönikor men tänkte ge er lite mer konkreta tips om ni kanske befinner er mitt i det där jobbiga ekorrhjulet som jag också en gång varit i. För det går över, man tror att man ska dö men det gör man inte.

Här kommer ett långt inlägg men jag har delat in det i stycken så ni kan hitta just det ni vill läsa om.

Attacken slår till

Panikångest är väldigt obehagligt och svårt att hantera framförallt första gången. Den brukar komma från ingenstans och helt oförberett bara slå till som en blixt rakt ner i din kropp. Man tror att man ska dö första gången panikångesten slår till. Hjärtat skenar, du får inte luft, blir kallsvettig, skakar och darrar, blir svimfärdig och yr.

Man känner sig nästan galen för man vet inte vad det är som händer. De flesta åker in till sjukhuset första attacken. Man blir så oerhört rädd. När jag kom in kollade de puls och blodtryck och EKG.

Men ni som varit med om detta fick säkert också lugnande besked, inget fel på EKG. Tack gode gud. Jag fick rådet att varva ner, prata med min barnmorska om avslappningsövningar men skulle höra av mig till vårdecentralen om det inte blev bättre. De sa att jag hade ett labilt hjärta men det var inget farligt. Det betyder jag var känslig för både yttre och inre påfrestningar.

Stress, sömnbrist, hormoner. De sa också att det var ganska vanligt med labilt hjärta i min ålder.

Jag var 25 år, stark som en oxe, vältränad, hade inte någon stress på varken jobbet eller hemma. Var gravid och hade ett efterlängtat barn i magen.

Det där skenande hjärtat var det allra värsta jag varit med om. Det var ingen hjärtklappning, nej det bara skenade som om det ballade ur helt. Fruktansvärd upplevelse!

Jag fick ligga kvar en dag för jag var gravid så de kunde kolla blodtrycket och lite andra värden men dagen efter åkte jag hem. Och där började helvetet på riktigt.

Att ständigt vara rädd

Hur hanterar man rädslan att attacken ska komma igen? För när den slog till mådde jag hur bra som helst, därför vet man aldrig när den kommer igen. Den ångesten var oerhört svår att hantera. Jag minns att jag gick runt i lägenheten, kände på pulsen och tyckte ibland att det var lite svårt att andas. Är den på väg nu? Vad gör jag då? Kan jag åka in igen? Eller kommer de idiotförklara mig?

Mitt dygn bestod av kolla så allt var okej med min kropp. Helspänd. Som om kroppen var i krig.

ensam_65708290_506a092fe087c31a2f3bf946

Dagen efter slog den till igen. Just där och då tänkte jag faktiskt inte på den utan jag låg helt avslappnat i soffan och kollade på film. Plötsligt skenar hjärtat, precis som i rulltrappan, det tar inte stopp. Jag har morgonrock men flyger ut på altanen. Sliter nästan mitt hår av panik, går runt i trädgården försöker andas men det känns som jag ska tuppa av. Rädslan inom mig går inte förklara. Jag kallsvettas, blir mer yr,  flyger in i lägenheten och testar duschen. Sliter av mig kläderna, spolar iskallt vatten så kroppen skakar sönder av kyla.

Sätter mig på golvet och försöker andas medan det iskalla vattnet rinner rakt ner över mitt hår och ner i ansiktet. Till slut ger det med sig och jag får äntligen bättre med luft. Jag sitter kvar i duschen, spolar mer varmt och tårarna rinner. Gråter något hejdlöst och är rädd att jag blivit galen. Vad är det för monster som vill ta död på min kropp, jag förstod inte vad det var som höll på att hända.

Ta hjälp

Dagen efter den andra attacken ringer jag vårdcentralen för att få en tid hos en läkare. Jag var så rädd. Sov ingenting den natten heller och fick tack och lov en tid samma dag jag ringde. Ni vet hur man är när man inte sovit. Gråtmild, känslig och väldigt trött. Jag fick träffa en jättebra läkare som lyssnade och pratade länge med mig. Han talade om att det låter som om du fått panikångestattacker.

Hjälp! Har jag panikångest? Då fick jag ännu mer panik. Blev rädd, grät igen och frågade mycket. Hur ska jag klara av en lång graviditet med panikångest? Hjärnan snurrade.

Han tyckte jag skulle göra lite mer undersökningar eftersom jag var gravid så några dagar efter fick jag komma till en hjärtspecialist och dom gjorde ett ultraljud på hjärtat. Jag var ännu räddade och det var en skum känsla att se sitt hjärta där inne.

Hjärtläkaren var cool och hjärtat var som tur var inget fel på men han ville mäta det hur det slog dygnet runt, så jag fick med mig en hel apparat med sladdar och en slags bandspelare som skulle se hur det slog även när jag sov.

Sov inte mycket den natten men det var lugnande att det iaf inte var något allvarligt fel.

Vi pratades vid i telefon och han tyckte ändå vi skulle vänta och se. Redan veckan efter ringde jag igen och sa att detta går inte. Hjärtat är på väg att slita sönder min kropp, jag måste göra något.
Han skrev ut Inderal som är en betablockerare. Den får man äta när man är gravid förutom dom sista månaderna. Jag åt den varje dag, en svag dos men den sänkte pulsen så inte hjärtat kunde skena. Tack.Gode.Gud. Inderal blev lite som min livboj.

Hantera attackerna

Attack 3 kom och jag kunde där hantera den lite bättre än dom två första, det hade inte gått lång tid från den första panikångestattacken. Jag var hemma tack o lov och den här gången testade jag något helt annat. Jag hade köpt några böcker om hur man kunde hantera ångest, hjärtsken mm och den hade jag läst. Tro det eller ej, men man skulle tydligen köra ner huvudet i handfatet fyllt med vatten och sedan hålla andan (förstås) i några sekunder. Sedan upp och sedan ner igen. Det skulle tydligen kunna stimulera så hjärtat slutade skena. Visst låter det galet.

Tro det eller ej men det hjälpte. Om det var för att jag frös, fokuserade på annat än hjärtat eller om det faktiskt hjälpte vet jag inte. Den övningen gjorde jag många gånger efteråt. För attackerna avlöste varann, jag fick ett par i veckan. Jag hade ingen ångest eller depression men jag kämpade med mina hemska panikångesttatacker och hjärtsken. Blev rädd att gå utanför dörren, vart ska jag stoppa huvudet ner i vatten någonstans om skiten slår till? Nej, det är bättre jag håller mig hemma. Mitt hem blev min borg.

Våga ge dig ut

När man förstått att man drabbats av panikångest, varit i kontakt med läkare och fått svar att det inte är någon medicinskt med hjärtat, ja då är det lätt att man stänger in sig. Man kanske fick en attack när man var och handlade, kanske fullt bland folk eller mitt på torget? Ja då går man förstås inte dit igen. Det är det som gör att man inte vågar sig ut. det FÅR INTE hända när man inte är hemma i sitt trygga hem. Där man lättare kan hantera attackerna. Där ingen ser dig. Men vet ni, det är detta som gör helvetet bara ännu värre. När man låser in sig.

Jag var gravid, hade även en liten ettårig som självklart behövde stimulans och komma ut. Jag gjorde det, gick snabbt ut så hon fick luft men snabbt in igen. Hennes pappa fick dra ett stort lass dom månaderna där jag var fånge i min egna kropp. Jag grät varje dag, var så ledsen över att den här graviditen inte var som den förra. Försökte vara glad men det där förbannade monstret hade tagit över. Jag vågade inte göra nånting.

Läkaren berättade för mig om hur viktigt det var att bemöta ångesten. Att inte vara rädd.

Du kommer inte dö!

Nej, du dör inte. Men det är lättare sagt än gjort när man drabbas. För det är det enda man tror. Jag var ständigt rädd, alltid på min vakt och totalt sönderstressad av oron. Men sakta men säkert gick det bättre. Jag vågade mig ut mer och mer, kände mig världens starkaste efter att ha gått runt kvarteret. Utan panik. Jag bestämde mig för att vinna den här skiten. Jag bestämde att jag ska ta över krontrollen, jag hade gjort mycket avslappningsövningar, jag läste böcker på kvällarna för att slippa ligga och tänka på ångest, jag åt bra mat, försökte sova ordentligt även om det var så där med sömnen med en bebis i magen och en som ville upp tidigt. Men i slutet av graviditeten mådde jag faktiskt bra. Det tog några månader, det var en lång kamp och mycket tårar, ångest och frustration. Men jag visste att kroppen dör inte. Det går fint.

Bemöt ångesten

Sakta med säkert insåg jag att jag behövde “bli vän med attackerna”. Tänker man NEJ, Ta bort, det går inte eller ta bort ångesten. Ja då blir det bara värre nästa gång den kommer. Jag försökte istället tänka så  här.

Kom igen du, jag dör inte av detta. Slår den till vet jag hur jag ska göra. Jag ska andas i en fyrkant(man blåser in och ut som ett fönster, man ser fönstret framför sig) Jag ska bemöta ångesten och tänka lugnt. Det går bra. Jag dör inte och jag vet att den ffår snabbt över.

Genom att bemöta den kommer du också till nästa gång veta om att det går fint. Därmed blir du lugnare och böttre på att hantera både ångest och attacker. Tänk inte : NEJ den FÅR INTE KOMMA. För då kommer den.

Hela tiden tänka positiva tankar. Försök släppa dom negativa, även om det är svårt men det går. Du kommer vinna över det här och det kommer gå bra.

Ta ett steg i taget. Fick du attacken på affären, gå dit. Ta med dig din partner eller vän, men försök gå tillbaka. Det är lite som fobier, man ska träna på dom där jobbiga situationerna där det har hänt.

Samtalsterapi eller KBT. Prata med din VC. Våga prata, våga ta hjälp. Gör det du tycker om, men försök att komma ut.

Varför drabbas man?

Ja tänk om man hade ett enkelt svar. Men vad jag förstått, dessutom efter det jag var med om så är det en slags stressreaktion på någonting. Det är på något sätt kroppens försvar att tala om att något kanske inte är som det ska. Kroppen är nämligen finurlig, har du baciller, ja då får du feber för att kroppen ska göra sig av med det. Fryser du kanske du huttrar och skakar så kroppen får upp värmen. När du får en plötslig attack så kanske kroppen vill säga dig någonting.  Istället för att kroppen ska pang ramla ihop helt så ger den dig varningssignaler för att tala om något. Det är därför du ska lyssna på dina signaler och ser det positivt.
Kroppen är smart och ni ska samarbeta istället för motarbeta.

Jag blev av med mina panikattacker och bebis Marilyn föddes efter en lång och svår graviditet. Min belöning var en snabb och “lätt förlossning” som däremot gick som en dans. Ut kom en liten tjej på 4 kg och hon var väldigt efterlängtad. Att drabbas av svåra panikattacker under en graviditet var förstås oerhört svårt, men det jag har fått förklarat för mig är ganska logiskt.

Förlossningsdepression

Jag träffade en barnpsykolog någon vecka redan efter förlossningen, jag hade mycket att bearbeta pga den svåra graviditeten. Jag fick nämligen förlossningsdepression efter förlossningen, slutade sova och allt började om igen. Första besöket hos henne låg jag på golvet och pratade. Jag orkade inte ens sitta upp. Kroppen var helt slut. Den hade kämpat och haft sådan psykisk stress så det var som om allt bara tog slut. Fast jag ändå var så glad. Där krockar känslorna. Jag var överlycklig, jag var för sjutton inte deriverad. Hallå jag har fött barn! Men även där reagerar kroppen finurligt. Den ville tala om att stopp, du måste bearbeta detta.

Jag träffade psykologen 2 gånger per vecka den första tiden, det gick ganska snabbt att hitta tillbaka tack vare samtalen med henne. Jag vägrade äta tabletter, vägrade läggas in på BB igen jag ville vara hemma och klara det själv. Till slut förstod jag vad allt berodde på.

Bearbetning

Vårt förstfödda barn ett år före Lisa-Marie kom, en kille som dog efter 1,5 timma på förlossningen av en svår infektion. Jag hade inte riktigt bearbetat den enorma stora sorgen efter att förlorat ett barn. Han levde, skrek men var för tidigt född och infektionen gjorde att han inte överlevde. Den enorma sorgen och smärtan bar jag med mig och psykologen förklarade för mig att för varje barn man föder upplever man den sorgen igen.

afsa

Därför drabbades jag av panikångest och förlossningsdepression. Kroppen ville säga något, det gjorde att jag bearbetade sorgen, jag pratade grät, pratade och grät och tog upp allt från den hemska dagen då han dog. Jag begärde hem mina journaler och satt och läste igenom allt. Jag vågade titta på kort, tittade på kläder och tog även fram lådan med saker jag hade sparat.

På något sätt gick jag igenom hela förloppet en gång till, men det var också det som räddade livet på mig. Det gjorde att jag blev frisk och kunde njuta av att vara lycklig flerbarnsmamma. <3

Ge inte upp, våga ta hjälp men framförallt, se inte attackerna som hot. Våga bemöta dom istället och prata om det. Ta gärna promenader och motion hjälper till mycket. Terapi, avslappningsövningar. Kolla din ämnesomsättning, dina blodvärden mm.

IMG_5696

Hoppas detta långa inlägg kanske kan hjälpa någon, det kanske är något stycke som du känner igen dig i. Jag vet att det är svårt när man drabbas, men var inte rädd. Jag lovar att det kommer gå över. Jag blev frisk, men fick tillbaka en släng ett tag efter. Men ska skriva mer om det i ett nytt inlägg. Där var jag inte gravid så jag började att träna mer. Mycket intressant och ska tipsa er om hur kroppen påverkas av regelbunden motion. Nu var det många år sedan jag hade panikångest, kan bara känna den där yrseln, känna mig rädd om jag får något litet symtom men då går jag tillbaka till “bemöt ångesten” så släpper den. Bra kost, sömn och träning är  A och O.

Nu är det god natt här, i morgon ska vi åka till Sthlm!

Stor kram Johanna

 

 

 

 

 

2016-01-31 Johanna Toftby

Kommentarer

Niclas Schaub 3 år sen

Hej Johanna!

Känner igen mig i mycket av vad du skriver. Har själv kämpat med ångest och panikattacker i drygt ett år. Är klart bättre nu efter KBT, yoga och löpning.
Jag tycker det är superviktigt och fantastiskt att du delar med dig av din ångest och hur du mådde/mår. Det gäller alla som upplevt det här “helvetet”.
Det finns hjälp att få och det blir bra i slutändan.
Ha ett fortsatt fint liv ☺
Med vänlig hälsning,
Niclas

Emelie 3 år sen

Hej Johanna. Måste få fråga dig. Jag äter inderal pga social ångest. Föreläsningar osv och har en panikångest i grunden. Jag är nu gravid med tredje barnet. I vecka 4. Kan jag äta inderalen?

Mvh

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 3 år sen

Hej Emelie!

Grattis till bebis i magen!

Det där måste du fråga din läkare som skriver ut inderal, viktigt att du får veta.
Jag åt inderal fram till femte månaden men sedan en annan medicin pga att barnet kunde bli påverkat när man kom upp i den veckan.

Alltså viktigt att du pratar med läkaren.

Kram Johanna

Hanna 4 år sen

<3

Elin 4 år sen

Tack❤️ Vi behöver SÅ mycket lyfta detta!! Många likaså jag är rädda, skamsna mm mm det är så många i det dolda som behöver bli stärkta❤️

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 4 år sen

Så är det! Fler kan bli hjälpta. <3
Kramar

Linda B 4 år sen

Tack för att du inte hymlar med detta, jättebra att du skriver om det.

Lise Korsedahl 4 år sen

Va bra du skriver. Jag brottades med detta en del under ni sjukskrivnig pga min ryggskada. Gick i rehab varje dag inom olika områden där jag även lärde mig att hantera detta. Vad som sades är mkt kring det du skriver. Hoppas många läser detta då ditt inlägg här kan vara till stor hjälp för många! Underbar blogg du har ❤

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 4 år sen

Men vad gullig du är, jag hoppas någon kan bli hjälpt.

Skönt att du är bättre! Stor kram

Malin 4 år sen

Grattis till Hälsopriset ! Såg på instagram!

Linda 4 år sen

Har också haft det, träningen hjälper mig mycket! tack för ditt starka inlägg!

Anna 4 år sen

Tack för att du skriver om detta! Kram Johanna!

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 4 år sen

Tack Anna! kram Johanna

Ullis 4 år sen

Hej Johanna!
Riktigt bra skrivet. (Känner igen mig från min utmattningssyndrom som jag nu kommit tillbaka från). Så viktigt att vi pratar om detta så alla som är drabbad kan läsa, få tips och få veta att det är vanligt samt få verktyg att använda då det slår till. Gjorde fläskfilégrytan ikväll och den blev supergod!! :-) Tack för bra blogg!! Hälsningar ullis

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 4 år sen

Ja visst är det ett viktigt ämne. Grattis till att du är frisk idag!

roligt att du gillar grytan :)

Stor kram!

AnnaE 4 år sen

Hej!
Första gången jag fick panikångest var för fyra år sedan. Två dagar före min mammas begravning. Jag och min svägerska hade varit i Lidköping. Vi var på väg hem när jag helt plötsligt började må dåligt. Det stack i bröstet och i underarmarna. Vi vände tillbaka och körde i ilfart till akuten i Lidköping. Där tog dom ekg m.m . Idag äter jag citalopram varje dag mot ångest och min svåra pmds. Är egentligen emot tabletter men jag mår bra och att ge sej ut på promenader. Har känt av ångest ibland men jag vet hur jag ska hantera den. Visst det är obehagligt men inte farligt.

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 4 år sen

ÅH :( men visst är det skönt att bli frisk, må bra och klara av känningarna när dom kommer.
Det är hemskt obehagligt men inte farligt. Just det där med sticknigar och känningar i bröstet är hemskt… man blir så rädd…

stor kram Johanna

Maria g 4 år sen

Men det är ej tabu tidningar etc o du tar upp det så vi
Ska hålla på att det är något som finns o ej tabu mer.

Maria g 4 år sen

Mycket bra skrivet. Lätt mej o tänka på en fyrkant stilla är effektivt. Mer stress desto mer oro. Bäst o resa ut varför oro o lära sej avslappning. Men vi lever ju i ett krävande samhälle o särskilt för många kvinnor. Kan vara bra med medicin några veckor. Viktigt vi vågar prata om sådant o stödja varandra så fint av dej o våga vara öppen tack o kramis.

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 4 år sen

Tack snälla!! Kram på dig

Malin 4 år sen

Så starkt av dig att lyfta detta! Det är ett stort hälsoproblem för många och kunskap saknas när man drabbas <3 har själv varit där men hanterar de bättre numera. Och äntligen känner jag att jag orkar gå och träna!

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 4 år sen

Tack Malin! Träningen gör oerhört mycket..
Skönt att du kan hantera det idag.

Kram!

Dzaja81 4 år sen

Så fantastiskt av dig att du skrev allt .Mina tårar bara rinner du är så stark och förebild för många. Du har så underbara flickor. Detta säkert kommer att hjälpa många som har panikångest. Tack för alla inlägg och speciellt denna.❤❤

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 4 år sen

Gulliga du! Stor kram på dig, jag jag hoppas någon kan få hjälp, iaf kanske förstå lite vad det är som händer i kroppen och kanske kan testa min “hemmatips”.

Kram Johanna

Karin 4 år sen

Mycket bra skrivet att du berättar om hur det är och upplevs.
Får du fortfarande äta medicin (betablockare) hur länge åt du det?
Bra att du lyfter upp det här.

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 4 år sen

Tack! Nej det var längesedan jag åt betablockerare, hade det vid behov någon gång då och då. Har dom alltid med mig i väskan dock även om jag aldrig har några symtom och är helt frisk känns det bra att dom finns.

Malin 4 år sen

Fantastiskt att du lyfter fram detta viktiga ämne!

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 4 år sen

Tack!

Marita 4 år sen

Tack Johanna för detta inlägget. Jag har precis läst det högt för min man som är en av dom drabbade :( jäkla skit är det . Nu ska han börja KBT behandling så han får lära sig hantera ångesten . Tack igen ❤️

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 4 år sen

Åh! Hälsa din man, det kommer gå över. Man får bara ge det lite tid och försöka ta små steg i taget. KBT och bemöta ångesten är viktigt och kommer hjälpa honom ska du se.
Stor kram Johanna

det finns en app som heter “Mina andetag” som är skit bra vid panikångest och hjälper dig att andas rätt, gratis är den med

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 4 år sen

Tack snälla, kanske är super för dom som drabbas och har det jobbigt.

ullis 4 år sen

Viiilket inlägg Johanna <3
Helt fantastiskt!! Är också en drabbad som tagit mig igenom det, men känningar kvar även om det är långt mellan gångerna och ibland tror jag att de alltid kommer finnas där. Men det kanske är för att man ska påminnas om att tänka positivt.
Jag skulle också tycka att det vore väldigt intressant om du skrev om när du la om kosten, vet att du skrivit många väldigt bra inlägg om om det. Men jag tänkte på själva övergången, gjorde du allt på en gång eller började du med något? Och känner du att även kosten hjälpt dig mot detta eller är det främst motionen?
kram på dig och tack för ett fantastiskt inlägg.

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 4 år sen

Tack Ullis! Ja, det är hemskt… men man lär sig. Fördelen är att man stannar upp, tänker efter och andas, tänker positivt. Helt rätt!

Har även ett sånt inlägg på G. Men om du söker i sökrutan längts upp hittar du en del. Skriv Vikt, kom i form, träning, före och efter, mm Stor kram på dig!

Madde 4 år sen

Så viktigt och tyvärr fortfarande så tabulagt. Så fort det är psykiskt är det “bara att rycka upp sig” Är själv extremt känslig för negativ stress men har aldrig haft panikångest. Jag blir oftast fysiskt sjuk. Typ 40 graders feber och under en period krampanfall. Det sista var riktigt otrevligt och gjorde ordentliga utredningar och allt pekade på.. Stress.
Sen har man ett eget ansvar i att söka hjälp och även lyssna och ta sig till hjälpen.

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 4 år sen

Ja det är ett jobbigt ämne som är tabubelagd. Helt fel tycker jag.
Låter jobbigt med så hög feber men vi är ju olika även där. Minns inte när jag hade feber men har ju som sagt andra krämpor ;)
Kroppen är ändå på något sätt finurlig att säga till och inte bara falla ihop- det är så man får tänka!
Man har absolut ett eget ansvar, dessutom mot sin familj.

Stor kram!

Lena 4 år sen

Tack än en gång Johanna! ❤️
Du pepper,puchar,inspirerar,dela
med dig av stort o smått..Jaa,allt!
Tack för allt!!! ❤️❤️❤️

Svar på kommentaren:
Johanna Toftby 4 år sen

Tack Lena, vad roligt att du tycker det!

Jeanette 4 år sen

Underbara Johanna, tack för att du skriver så bra om detta och delar med dig av ditt öde.<3
Jag blev utbränd i slutet av 2013, då jag försökte göra 2 personers jobb för att de ena var frånvarande från jobbet hela tiden. såg inte själv vad som höll på att hända, och fick plötsligt så kraftig yrsel på jobbet så väggarna föll emot mig. När detta hände så stängde min hjärna ner, jag kom inte ihåg hur man lagade mat, tvättade i tvättmaskinen eller vanliga saker, och ångesten slog till. Fick svårt att andas, att svälja och att gå ut bland folk funkade inte första tiden. Jag gick till en terapeut på vårdcentralen och fick börja med mindfulness, hon gav mig "läxor" i boken varje vecka, och övningar som skulle göras många gånger varje dag. Sen när det blev lite bättre så la jag till lite träning i form av korta promenader och sen lite crosstraining några minuter efter några månader. Det tog lite tid men kroppen svarade och jag kände en glädje och ett lugn, jag ska ta mig ur detta. I höstas dog vår mamma efter en svår sjukdomstid i cancer och jag har haft lite känningar av detta av och till, men vet hur det ska stoppas och jag är trygg i det. Tack för att du skriver om detta, många som är drabbade och känner sig ensamma i det. Stor kram<3

Skriv en ny kommentarSvara på kommentaren

* Obligatorisk

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.

Relaterade inlägg