Här kommer ett gott lunchtips. Jag älskar italienska smaker och jag älskar pasta. Jag äter dock inte lika mycket pasta som förr, det får räcka med max någon gång i veckan eller på helgen. Ibland kan jag bli riktigt sugen på en god pastasås med tomater, den här lät jag koka extra länge så satte sig smakerna bättre. Smakrika köttbullar med parmesan och goda kryddor, detta måste ni testa!
Äter ni pasta eller skippar ni det helt? När jag var betydligt tjockare så åt jag pasta och bröd varje dag. Lite godis och glass på det så smög sig kilona på mig allt mer utan att jag märkte något. Det är så jobbigt när man blundar och inte vill se. Förrän bikinisäsongen kom och jag stod i provrummet och insåg att det var dags att få ordning på mig själv. Så vill jag varken se ut eller må igen.
Jag njuter fortfarande av pasta, bröd och godis, men bara någon gång i veckan istället för flera gånger om dagen.
Koka valfri pasta (Lagar alltid på bönpasta men idag underbar vanlig pasta)
Gör så här:
1. Blanda färsen, brödsmulor, ägg, lite peppar, italiensk krydda och 4 msk ost i en bunke. Forma till större köttbullar. Jag gillar när de är större och inte perfekt rullade. Känns mer hemmalagat.
2. Häll lite olja i en panna och stek köttbullarna på medelvärme i ca 15 minuter eller tills de har fin färg och är helt genomstekta.
3. Lägg de färdiga köttbullarna i en skål och låt skyn vara kvar i pannan. Upprepa med resten av köttbullarna.
4. Fräs lök och vitlök i pannan i 5 minuter eller tills löken är mjuk.
5. Rör ner zucchinin, tomater (med spad) och osten. Lägg i köttbullarna. Koka upp och sänk värmen, låt småputtra 40 min.
6. Rör ner hackad färsk basilika och garnera med basilikakvistar
Jag lovade för flera dagar sedan att jag eller Annica skulle återkomma med en uppdatering om hur det går för henne med undersökningarna. Men hon har varit väldigt trött både fysiskt och mentalt så det har dragit ut på tiden. Bli inte sura på henne vad ni än gör, utan bli i så fall arga på mig som lovade för mycket. Jag ville ju så gärna att allt skulle vara bra och att en pigg och glad Annica skulle kunna berätta allt själv, det känns alltid lite fel att berätta åt henne i stället.
Jag låter Annica berätta själv om vad som händer, eller inte händer, när undersökningar drar ut på tiden och bara kräver nya undersökningar. Glöm inte att skicka kärlek till henne, hon läser allting och det betyder så mycket.
Vad bra att det finns mediciner. Mediciner mot snuva (min älskade nässprej), hosta och feber. Mediciner mot värk och smärta. Mediciner som får dig att sova gott hela natten. Och mediciner för det viktigaste av allt i mitt fall: att hålla cancern i schack.
Klumpig som jag var när vi åkte iväg på en liten minisemester till Göteborg så glömde jag många av mina viktiga mediciner hemma. Typiskt! Så nu sitter jag här på badrumsgolvet med en drickyoghurt bredvid mig och skriver ett blogginlägg till er. Jag kan inte sova, just för att jag glömt sömnmedicinen. Har även glömt mina två viktigaste mediciner mot smärta. Man tar just dem för att mota Olle i grind. Men tack och lov har inte smärtan kommit än. Så fort jag blir lite för hungrig så kan smärtan komma. Nu smög jag mig upp i mörkret till kylen på hotellrummet och hämtade en drickyoghurt för att jag kände hur magen började kurra av hunger.
Jag älskar dessa familjerum på Spar Hotel, de har allt. Det är så smidigt när man åker med barn att komma till ett rum med mikro så att man kan värma vällingen åt lillprinsen och ett kylskåp för lite extra tillbehör om man som i mitt fall måste förstärka magen med lite mat på natten.
Dessutom har rummet gott om sängar om man kommer hit med tre barn. Lätt och smidigt och mysigt! Jag vet sedan vi letat rum förut att många hotell tar inte emot hela familjer när man är fem i familjen. Gränsen är oftast fyra, annars får man dela upp sig på två rum. Inte lika mysigt när man åker på familjetripp. Då är familjerummen perfekta i stället.
Härliga Terese hade fixat så fint med en välkomstpresent när vi kom hit: choklad, chips, färsk frukt och dricka. Barnen jublade. Vi med. Familjen vi åker med, Krilles syster med familj, hade fått samma överraskning på sitt rum. Terese är bäst. Spar Hotel är bäst.
I går kväll när jag skulle somna var jag så rädd att smärtan skulle komma. Den smärtan är verkligen jättehemsk. Nu är jag inte lika rädd, klockan är 04:06 och det är inte så långt kvar till morgonen, ifall den kommer. Så skönt att jag i alla fall kunnat sova så här många timmar utan smärta. Jag har snabbverkande morfin om smärtan skulle komma, men det hjälper oftast inte när smärtan säger PANG och kommer så där snabbt.
Man måste vara förberedd och ta den direkt i så fall. Inte lika lätt när man sover att känna om smärtan är på väg.
På tal om just rädsla så är veckorna framför mig hemska. Ja, ”hemska” är nästan ett för litet ord, ”fruktansvärda” beskriver det ännu bättre.
Jag ska göra röntgen, och vi får nu se än en gång om immunterapin verkligen fungerar. Det verkar som att den fungerar i levern, men inte i magen, där tumören satt förut, eller rättare sagt på tarmen. Tumören som höll på kosta mig livet den där tisdagen 13 september 2016, den växer igen. Det som blev kvar var ju bara någon procent, men skiten har börjat ta fart igen. Min läkare känner det med fingrarna utanpå magen. Jag känner det med fingrarna och jag känner det till och med inuti, främst på natten när jag försöker sova. Därför har jag fått sömnmedicin för att kunna sova, kunna sova ifrån eländet. Därför sitter jag här nu på badrumsgolvet på hotellet eftersom jag glömde sömnmedicinen.
Om inte immunterapin fungerar, vilket jag fasar för eftersom jag känner att skiten växer, då börjar mardrömmen om igen med cellgifterna.
Samma gifter som senast. Pluset är att jag svarade bra på dem förra gången. Pluset är också att jag fick behålla mitt hår, jag tappade i stället håret av alla mina bromsmediciner jag hade innan cellgifterna. Och att jag mådde helt okej, långt ifrån bra, men ändå okej. Jag stod ut efter mycket trötthet och en hel del illamående.
Tröttheten var allra värst. Den känner jag nu med, men det är två helt olika sorters trötthet. Man känner det. Man lär sig känna det. Efter tre och ett halvt år med cancer lär man verkligen känna sin kropp.
Minuset var att det höll på under fem dagar, nästan en veckas kamp med gifter. Sen tre veckors vila, sen på det igen. Om och om igen. Jag höll på 45 gånger med dessa cellgifter. Det finns de som har det så mycket värre än mig, så jag ska inte börja klaga. Men det största minuset var kampen med alla känslor. Det var så jobbigt att behöva åka från barnen. Usch, jag börjar gråta nu när jag sitter här när jag tänker på det. Att åka från barnen som en jojo fram och tillbaka är hemskt.
Vi försökte lösa det på alla möjliga sätt och Spar Hotel räddade oss verkligen mitt i detta! Tack, hotellet! Det är verkligen mitt andra hem. Underbara älskade Spar Hotel! Det känns även så nu när vi är här, trots alla dessa resor.
Det gör så ont och det märks på barnen att det är en kamp även för dem. Alla har på nåt sätt cancer i familjen. De måste vara med på cancerresan trots att jag egentligen inte vill det. Jag vill skydda dem från denna mardröm, men det går tyvärr inte.
Så om inte min älskade immunterapi fungerar är vi där igen i jojolandet. Ordet låter kul, men det är det inte i verkligheten. Om de cellgifterna inte skulle fungera, då hoppar vi på tyngre grejer. Starkare cellgifter. Tyvärr går det inte att operera i nuläget, den växande tumören sitter så himla taskigt till. Och om vi skulle göra operationen ändå så måste vi pausa cancerbehandlingen som ä livsviktig för de andra metastaserna ganska länge, i cirka tre månader. Så länge kan jag inte vara utan behandling, jag vill inte ens tänka på vad som kan hända med min lever då.
De tyngre cellgifterna får mig att tappa mitt hår, mina ögonbryn och mina ögonfransar. Men egentligen: vad är lite hår? Det viktigaste av allt är ju att något fungerar. Jag har tappat håret förut och det finns peruker tack och lov. Däremot har jag aldrig tappat mina ögonfransar och det är min största rädsla när det gäller håret. Allt annat kan man ju fixa. Men fransarna? Fejkfransar går inte sätta dit om det inte finns något att sätta fast dem i, eller?
Men som sagt: vad är lite hår? Även om jag är så stolt över att mitt egna hår nu har växt ut så jag inte har något fejkhår längre förutom just fransar. Jag tycker det är supersmidigt att slippa sminka mig, speciellt när man spenderar så mycket tid som jag på sjukhus. Jag gråter tyvärr ofta, ändå är jag snyggt sminkad. Många tycker kanske att det är ytligt, men för mig är oerhört viktigt.
Eget hår på huvudet, ja det har jag. Många frågar om jag har extensions, men nej, det har jag inte nu längre. Nu har jag mitt egna långa hår igen.
Ett minus till som jag tycker är jobbigt är att om inte immunterapin fungerar så förlorar jag mänskligt sett ett av mina allra största hopp. Immunterapin är framtiden för många, den har räddat många liv därute. Åh vad jag hoppas det fungerar!
I allt detta är jag så tacksam för min tro, om jag inte trodde på Gud hade jag aldrig orkat. Jag tror Han gör mig till den fightern jag innerst inne är.
Oj detta blogginlägg blev långt, men jag ska avsluta det nu. Antar att jag behövde lite skrivterapi. Vi behövde åka iväg lite från all cancer, från alla känslor. Men som ni märker är de alltid med mig ändå. De har hoppat med i resväskorna och smyger sig in i mig när jag inte kan sova.
Resan blev inte så lång, men Göteborg duger gott och väl. Än en gång ser barnen att Göteborg inte enbart är sjukhus och cancer. Det kan vara hotellchips, att sova på hotell, mat på en mysig restaurang, äventyr på Universeum, minimalt med shopping och en kväll som avslutas med pingis och biljard. Världens bästa minisemester med människor vi älskar.
Nu ska jag dricka upp min yoghurt. Att jag att sitta på valde golvet på toaletten är ju konstigt när vi har stolar och en soffa att sitta på, men killarna sover så jag vill ju inte väcka dem. Kanske kan jag sova nu när jag skrivit av mig till er. Kanske är någon kompis vaken på Facebook, så jag kan snacka lite mer, jag ska kolla!
Sist men inte minst vill jag tacka för alla gåvor ni gett genom swish! Ni anar inte hur mycket det betyder för oss alla. Det betyder mer än ni kan ana. Tack alla goa, varma människor.
Förlåt för det långa inlägget, kram från mig i Göteborg
Annica
Kram på dig själv, Annica, och var aldrig rädd för att skriva till mig åtminstone! Den lilla gnutta som jag kan hjälpa känns bara bra för mig också. Det värsta är att stå bredvid och känna sig så hjälplös, att vilja hjälpa men inte veta hur jag ska göra. Du hjälper så otroligt många andra också, inspirerar dem att bli starkare och samtidigt snällare människor.
Låt nu Annica känna hur mycket nytta hon själv gör genom att berätta det för henne här!
Jag kanske inte är bäst i världen på att stava rätt eller skriva rätt, men det finns en sak jag aldrig håller på med: särskrivningar. De gör mig vansinnig. Det ser så illa ut och det blir bara fler hela tiden, känns det som. Och ja, rubriken till den här texten är särskriven och det gjorde jag bara för att visa hur irriterande det är.
Har ni några favoriter bland särskrivningar? Berätta gärna i kommentarsfältet! Den bästa belönas med två biobiljetter.
Är det engelskan som slagit igenom så mycket att vi inte kan använda sammansatt ord längre eller varför blir det bara fler särskrivningar för varje år? På engelska är det ju många ord som ska skrivas isär medan den svenska motsvarigheten ska skrivas ihop.
Barnen är ruskigt duktiga på engelska idag, men verkar inte lika bra på svenska. Fast det är inte bara barnen som håller på med särskrivningar, halva internet och tre fjärdedelar av alla som skriver skyltar i affärer verkar ha samma problem.
När jag var liten kan jag inte komma ihåg att man såg särskrivningar alls, eller också har jag bara blivit surare med åren.
Jag kan låta bli att gå in i en fin affär bara för att de inte kunnat skriva rätt på skylten om extrapriser som ska locka in mig. Eller om det nu står extra priser. Undrar vad det är för extra priser man kan vinna?
Snart kommer någon att skriva att det spelar väl ingen roll bara man förstår vad personen menar. Nej, det tycker jag inte. Det är svårt att läsa, ser jättefult ut och ibland går det inte alls att förstå vad det betyder för att det blir något helt annat. Svensk lärare och svensklärare är faktiskt inte samma sak, även om någon kan vara båda delarna samtidigt.
Men jag måste erkänna att en del kan bli roliga:
Jag tycker om att äta en skum tomte efter maten.
Postens kassa service.
Hackad gris lever.
Gå alltid lätt packad i fjällen.
Vad har ni för favoriter? Och hur mycket stör ni er på särskrivningar? Hjälp mig hitta argument och få skälla av mig i kommentarsfältet!
