Igår kväll kom Janne upp för att han ska på möte i Skara idag, då passade jag på att göra lite extramys och ville pröva en paj som jag ändå skulle tipsa er på bloggen om.
Jag älskar kantareller! Vi äter nästan inget kött alls mer än fisk och vitt kött som kyckling under veckorna, det känns riktigt bra faktiskt och kantareller går ju bara inte vara utan nu.
Den här frasiga pajen är lyxigt god och passar som en mumsbit eller varför inte snittar när du ska ha gäster. Lägg upp den frasiga pajen på en skärbräda och skär i små bitar. Det är busenkelt, man bara blandar ihop ägg, grädde och stekta kantareller med västerbottenost, gör den till helgen som en starter inför en middag, jag lovar det blir succe´!
Om du vill göra den som en matigare paj byt ut smördeg och gör med mandelbotten istället.
Så galet gott, ni måste bara göra den! Recept längre ner.

Frasig kantarell och Västerbotten paj
4 port eller 10-12 småbitar till förrätt eller tilltugg
1 rullad smördeg
ca 400 gram kantareller
1,5 dl grädde
2 ägg
3 dl riven västebottenost
en näve ruccola
1 msk pinjenötter
salt och peppar
Gör så här: 
1. Kavla ut smördegen på en plåt med smörpapper under
2. Stek kantarallerna i lite smör
3. Blanda ihop grädde, ägg, västerbottenost och sist kantarellerna, rör ihop allt. Smaka av med salt och peppar.
4. Lägg smeten på smördegen och lägg ruccola och strö pinjenötter över
5. Gratinera i ugnen på 225 grader i ca 20 minuter. Det ska höja sig men sedan skunkker pajen när du tar ut den.
Låt den gärna stå en stund, strö lite mer ruccola över och skär upp i mindre bitar.
Njut! 

Köpte hem lite färska blommor och planterade en stor vacker hortensia igår, band även ihop en söt bukett med rosa och oranga rosor med några Eucalyptuskvistar, jag älskar den lösa och busiga buketten. Kul med den färgkombon både i kläder och blommor, stor trend i höst.
Visst blev den lite söt? Önskar så jag kunde ge den till Annica nu.

Visst är det underbart med alla tända ljus i mörkret, Janne skrattade åt mig igår och sa att det tar halva kvällen att gå runt och släcka alla ljus, haha. Jag vet inte hur mycket ljus jag gör av med den här tiden. Ganska galet egentligen att man eldar upp pengar men så kan inte jag tänka i alla fall. Vi måste ta till vara på tiden och njuta. I allra hösta grad när man tänker på hur svårt Annica har det nu som finns i mina tankar varje minut.
Vi måste leva i nuet brukar hon alltid säga.

Innehåller adlinks 
Vem har sagt att man inte kan ha rosa fast det är höst? Jag älskar den här tröjan som har söta band man knyter vid ärmen, tröjan sticks inte. HÄR. På rean dessutom.
Våga kombinera med en vinröd eller röd färg, varför måste man alltid ha svart eller grått? Sköna kostymbrallor HÄR. Rosa/vit skjorta under tröjan HÄR. 
Jag har 38 på rosa tröjan, gillar när den är lite slapp. 36 på skjortan och 36 på byxorna. (Många frågar, därför jag skriver direkt)

Kängor är Gant HÄR. Kommer bo i dem i höst, sköna.

Jag tycker den här tiden är mysig på alla sätt. Även om jag är ute på en runda utomhus varje dag så älskar jag tända ljus, pynta och göra fint hemma.
För bara tre veckor sedan så var Annica hemma hos mig. Overkligt alltihop just nu, att hon ligger nere på Sahlgrenska, så medtagen älskade lilla vännen. Då bestämde vi att nu ska håret klippas av inför vad som skulle komma skall. Hon visste att håret skulle ryka av de starka cellgifterna och jag peppade henne ihop med Kristian att hon ska ta kommandot och vi bestämmer istället.
Viktigt att ha en plan, jag har klippt av håret rakat av de sista tussarna som är kvar på flera av mina kunder som har behövt få cellgifter eller av andra orsaker tappat sitt hår. Väldigt svårt och ledsamt för den som är med om detta, det måste man ha respekt för. Säg aldrig till någon som blir av med sitt hår att ”det är ju bara hår”. För det är hela hennes personlighet. Hela identiteten.

För vissa kan detta vara värre än själva sjukdomen. Men alla vill överleva och då måste de kämpa även med sorgen över sitt hår.
Här är några bilder från den söndagen, för drygt 3 veckor sedan.

Cola Zero och kanelbullar visste jag Annica tycker om även om hon inte kunde äta så mycket.

Här är hon, så mycket hår, så långt som hon har sparat ut. Men hon var beredd, vi hade bestämt att vi klipper av allt före det lossnar.

Och det blev en page! Hon blev så snygg och så cool!

Tänk på det, den som tappar allt sitt hår måste få tycka det är jobbigt. Peppa hellre eller kanske ge några tips som kan hjälpa till på vägen och underlätta. Kanske leta upp en snygg sjal, våga fråga hur personen känner inför detta, men göm er inte, det är det värsta som finns. Våga bemöta och fråga hur personen mår.
Var inte rädd för känslor. För det finns ingenting som är så hemskt, som när någon går över andra sidan gatan. Våga höra av er, jag vet hur mycket det betyder.

Nu har Annica fått mössan med isytt hår som jag gjorde i ordning till henne. Jag åkte ner till Sahlgrenska i lördags kväll för att lämna den, jag vet hur jobbigt hon tycker det är att vara utan hår och jag vet att att detta lilla betyder så mycket för henne. Även små saker som vi kan göra för att hjälpa varandra kan betyda mycket för någon som är svårt sjuk och jag är så glad att jag kunde göra denna lilla sak.

Jag gick med nervösa steg mot huvudentrén till Sahlgrenska. Trots att det inte är jag som är sjuk så får jag alltid en lite jobbig och otäck känsla där inne. 

Annicas man Kristian kom och mötte mig, Annica kan inte ta emot någon, då förstår ni hur dålig hon är. Men Kristian hälsar att det går sakta, sakta framåt. Det är små steg men det är ändå framsteg.

Vi stod och pratade länge, det var skönt att få prata med Kristian och det kan vara en lättnad att babbla lite om andra saker också när man sitter bredvid någon som är så medtagen som han gör varje minut. 

Vilken hjälte han är! Jag är så imponerad. Han är fantastisk. Han har haft tuffa dagar kan jag tala om. Det är svårt att föreställa sig känslan av att sitta bredvid någon som kämpar med så omänskliga smärtor som Annica har gjort. 

Jag blev alldeles varm i hjärtat när Kristian beskrev sin kärlek när vi smsade första dagen efter operationen. Mina tårar slutade inte rinna. Hans fru, hans bästa vän, hans älskling lever och han får vara tillsammans med henne. Han sviker henne inte.

Han hälsar och tackar från sitt hjärta för allt stöd och för all kärlek ni sprider till familjen.

Om ni visste vad glad jag blev när Kristian skickade en bild till mig bara några minuter efter vi sagt hej då på Sahlgrenska, Annica låg i sängen och hade mössan på sig.

Alla ni som sitter bredvid någon som är sjuk, ni är alla hjältar! Fortsätt att sprida styrka och kärlek omkring er, ni kommer alltid att få detsamma tillbaka när ni behöver det som bäst.