Extraslag och ultraljud

Idag har jag varit hos en hjärtspecialist på Calanderska sjukhus i Göteborg för att göra ultraljud på mitt hjärta. Jag har sedan lång tid tillbaka haft fruktansvärt mycket extraslag, hjärtat har verkligen bråkat med mig. Mitt psyke har varit nära kollaps på grund av ångest över vad det kan bero på. 

Allt började i juli. Vi var nere i Gardasjön på semester. Under en middag kände jag att hjärtat började slå en massa extraslag. Jag vet att det inte är farligt så jag brydde mig inte så mycket om det. Dagarna efter hoppade hjärtat ännu mer. Jag var inte stressad, vi cyklade och jag mådde toppen. Ändå slog hjärtat extraslag hela dagarna i två veckor, fruktansvärt obehagligt och jobbigt.

Sedan bara det slutade, vilken lättnad!

Det gick ett par månader så körde det igång igen. Jag blev livrädd och tänkte tillbaka på panikångesten och hur hjärtat skenade när jag väntade Marilyn. En vecka senare – borta igen. Jag började fundera om det var hormonellt, men hittade inget alls på nätet om att det kunde vara det. 

Tredje gången det slog till var strax före jul och jag tvingade mig till att gå till vårdcentralen, rädd som ett litet barn för att gå till doktorn.

Mitt EKG visade en liten förändring som de inte kunde förklara, annars var kurvan jämn och fin. Till jul var allting normalt igen. Jag kände ingenting konstigt, vi var i London och Alperna och åkte skidor hela dagarna.

För två veckor sedan kom helvetet igen. Extraslag som tar över hela min kropp. Jag grät medan jag googlade och försökte ta reda på vad det var, men allt jag hittade var en massa forum där folk tävlade i att skrämma varandra. 

I fredags fick jag nog. Jag hade extraslag från helvetet och orkade inte ha en dag till utan att veta varför jag har skiten. Och idag har jag varit på sjukhushuset. Det var bland det värsta jag någonsin varit med om, samtidigt det bästa. I morse kände jag mig som jag skulle på min egen avrättning och grät som ett barn på väg mot Göteborg där jag låg under en filt och skakade av infektionen jag dessutom har i mig. Älskade Janne som kom upp igår för att köra mig fram och tillbaka och hålla min hand på sjukhuset. 

Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv som när jag pratade med läkaren efter undersökningen.

Han satt nog i 15 minuter och tittade på skärmen på mitt hjärta när han gjorde ultraljudet, så noggrann och koncentrerad och fokuserad. Han sa inte ett ord, bara mätte och tittade på allt kring hjärtat. 

Sedan berättade han att jag hade ett vänster förmak som var lite stort och ett litet läckage. När han sa den meningen fick min hjärna kollaps. Janne frågade massa saker medan mina tårar bara rann. 

– Men detta är normalt, sa läkaren och log. Det kan bero på att man tränat mycket, det kan vara bara något som blir. Absolut inget farligt, inget som du ska vara orolig för. 

Extraslagen kan vara hormoner som spökar och jag har ett känsligt hjärta, detta var exakt samma sak som när jag väntade Marilyn. Hjärtat är känsligt för när saker händer i kroppen. Jag ville bara krama honom, vilken trygg och proffsig läkare. 

I bilen hem grät jag igen av lättnad att tagit mig igenom undersökningarna, sedan ringde jag en duktig gynekolog i Göteborg som jag bokade en tid hos, nu ska vi reda ut mina hormoner och ta prover på vad som händer i min kropp. 

Fattar inte varför ingen pratar om problem med hjärtat, hormoner? Har ni varit med om liknande?

Jag har valt att inte berätta om detta förrän jag själv vet något. Men snälla, skräm inte upp mig igen nu. Jag tror inte att mitt hjärta klarar av mer.