• 2019-03-12, 17:38
  • 15


Nu är reportaget vi gjorde för ett tag sedan med i Amelia kropp och skönhet! Så roligt när de vill skriva om hälsa och skönhet. Kropp och själ hör ihop. I artikeln kan ni läsa om en del ur boken 30 om dagen, hur jag blev fånge i min egna kropp och hur jag hanterade panikångesten. Jag vet att många kämpar med panikångest. Även depression och ångest.

Men det finns hjälp. Man kommer ur det. Men man kan också få lära sig att leva med att den kan komma tillbaka, jag vet många som lever ett harmoniskt och skönt liv, men ormen som jag kallar min panikångest ligger och lurar, men den går inte till attack. Den kan göra sig påmind.

Motion är A och O. Bästa du kan göra är att promenera varje dag, allra helst på morgon om du har möjlighet. Även sömn är viktigt. Att ha saker att göra varje dag. Att känna dig viktig och behövd. Att få närhet och kärlek, både ge och få.

Att ha saker att se fram emot.

Så är det för mig. Jag mår bra idag! Men ormen finns ibland på ena axeln och vill jävlas om jag tex är sjuk, eller som jag berättar om i boken när jag cyklade i alperna för några år sedan i 30 grader värme. Fick värmeslag, utmattad och då slog ormen till. Men det är min hjärna som jävlas bara. Hamnar jag i jobbiga situationer som på en hög alptopp efter cyklat flera mil i 30 grader klart att ormen vaknar till liv. Jag hade ingen panikångest, jag blev bara rädd.

Då får man ta till sina knep, allt man lärt sig genom åren när man bearbetat, kommit upp från det där hemska ångestträsket och vips så är paniken borta.

Att leva med ångest är påfrestande. Att vara en fånge i sin egna kropp. Men det är din kropp som vill säga dig något.

Terapi eller KBT är viktigt. Du kommer inte framåt om du inte bearbetar på något sätt. Lyssna på signaler. Det kan vara allt från att byta jobb till att skilja dig. Eller ett trauma eller sorg.

Alla hanterar sorg olika men förr eller senare behöver man sörja på ett eller annat sätt.
När vi miste vårt barn Louis som dog efter 1,5 timma så klart jag sörjde. Jag grät dygnet runt. Kunde knappt klä på mig. Visste inte hur jag skulle klara av vardagen.

Jag blev så slut så jag orkade inte sörja till slut. Orkade inte ens prata med någon. Därför kom sorgen ikapp mig när jag fick mina tjejer några år senare. Även om jag var jätteglad slog allt bara till. Det är det jag vill säga med att lyssna på dina signaler kroppen sänder ut.

Idag mår jag bra, kan hantera stress och panikångest på ett helt annat sätt även om jag kan bli rädd. Som när jag fick de hemska extraslagen. Ska skriva mer om det, vet många ville veta hur det gick.

Du kan läsa hela reportaget i Amelia kropp och skönhet som är ute nu men hela min resa i min bok 30 om dagen som du kan köpa HÄR. 

 

 

2019-03-12 Johanna Toftby , ,

Relaterade inlägg

En dag kvar! I morgon fotar vi sista dagen till min bok. Har varit igång från 8.30 till nu så jag ville bara säga tack för att ni finns och att ni…

Så usel bloggerska dessa dagar men ni vet varför. Kommer blogga järnet som vanligt när vi plåtat klart till boken. Har ni instagram? Klicka på min profilbild så kan ni se massor…

Innehåller annonslänkar Vilken sommarvärme! Jag och Lisa-Marie har varit ute på en runda med Lucy, hon badar och går i vatten så fort vi hittar en bäck. Svalka av sig är skönt.…