• 2019-03-23, 09:34
  • 30

Idag är det precis ett år sedan Annica lämnade oss. Nu som då är vi på väg att resa bort och allting känns så overkligt. Jag skriver från en mellanlandning i München och har en klump i magen som inte vill släppa och förvandlas till gråt. Fortfarande kan jag inte förstå att hon är borta, att jag inte kommer att ha ett glatt och uppmuntrande mail i inkorgen när vi landar. 

Annicas fina make Krille skrev på Instagram nyss om hur han saknar henne varje dag. Han och deras tre killar. Men de är inte ensamma i sin sorg, vi är så många som delar den. Trots allt kunde Annica alltid finna styrkan att dela med sig av glädje och sorg och sätta ett ansikte på en sjukdom som så många andra delas av. Hon fick andra att kämpa vidare och att njuta av dagen i stället för att gå ned sig i oro och smärtor. 

Jag kommer fortfarande på mig själv med att ta upp telefonen för att ringa eller smsa Annica. Bara för att berätta något roligt eller fråga hur det är med henne just idag. Hjärnan förstår vad som hänt, men hjärtat vägrar. 

Alla ni som också saknar Annica, tänd ett ljus, sätt in några kronor till cancerfonden åt alla som fortfarande kämpar och skicka en varm tanke till henne, Krille och barnen. 

 

 

2019-03-23 Johanna Toftby

Vilken seger idag! Frölunda spelar final och möter Djurgården, självklart var vi i Scandinavium och såg när de vann! Så kul! Vilken stämning, var ni där? Herregud vilket drag! Jannes son Erik…

Glad påsk alla läsare! Hoppas ni får en riktigt fin påskafton! Vi är snart framme hos mamma och påskmiddag. Så mysigt! Ikväll ska vi på stor 80-talfest! Är så taggad för det,…

Innehåller annonslänk  Snart framme i Göteborg och sitter på tåget och jobbar. Fått så mycket frågor om min camojacka, länkat innan men hittar inte det nu så lägger upp ett kort inlägg…