I dag är det två års sedan vår Annica somnade in. Den modigaste och starkaste människan jag mött fanns helt plötsligt inte där längre. Jag tänker ofta på henne, hennes fina make Krille, deras härliga killar och hennes mamma som jag ofta har kontakt med.

Annica lyfte upp sin cancer i ljuset, hon spred glädje och peppade andra på ett oförståeligt sätt trots allt det tunga hon själv gick igenom. När hon fick mardrömsbeskedet att hon bara hade några veckor kvar att leva kunde hon ändå skriva till alla er som följde hennes kamp.

Det sista samtalet jag hade med henne, dagen innan jag, Janne och tjejerna åkte till USA, kommer jag aldrig att glömma. Jag åkte hem till henne, hon var så dålig men ändå öppnade hon dörren glatt när jag plingade på. 

“Hej Johanna” sa hon så där glatt som bara Annica kunde. Vi fick en fin stund i hennes pyntade mysiga vardagsrum och jag berättade för henne hur mycket hon betydde för så många. Att hon har gjort skillnad. Att så många fått styrka och kärlek genom hennes starka kraft och mod. 

 “Det är fint” sa hon och log. Mina tårar brände bakom ögonlocken och det var fruktansvärt att köra bilen därifrån. Tre dagar senare somnade Annica in. 

Tack, älskade Annica, för allt. För allt ditt mod och den glädjespridare du var. Du gjorde skillnad för så många. Jag vet att du dansar på de gröna ängarna där det alltid är sommar och att vi ses igen.