Nu ska jag berätta: Jag har haft covid-19, sjukdomen man får av coronaviruset! Jag testade positivt med PCR- prov i näsan hos sjukvården så vi fick veta det ganska tidigt i förloppet. Att få veta att man har covid-19 sätter sig även på psyket, jag förde dagbok under tiden och kommer köra delar av den såhär i efterhand, bit för bit.
Att jag inte nämnt något här inne beror på att jag mått riktigt dåligt och inte orkat med alla som ska ha synpunkter, fråga ut mig och säga till mig vad jag ska göra. Det hade aldrig gått. Ett antal bilder som jag använde under tiden var alltså gamla. Vi var sjuka i flera veckor och nu ska jag berätta.
Vi smittade varandra i familjen, Janne fick det först med feber och allt gick väldigt snabbt. Tre dygn efter att Janne blivit sjuk så kände jag mig helt plötsligt varm och rödmosig på kvällen. Nästa morgon började jag få det jobbigt med mina luftrör blev andfådd och fick jobbigt att andas. Fy fan säger jag rent ut sagt! 🙁
Självklart tänkte jag på corona. Hur ska jag klara detta? Tankarna for runt. Jag försökte vara lugn, Janne var ju också sjuk så vi hade varandra. Hostan och luftören blev sämre för varje dag som gick, men jag hade som tur var inte hög feber, bara runt 38. Jag har runt 36,0 i vanliga fall så 38 hos mig är inte kul, men det var åtminstone inte 40 som andra berättat om.
Det k ändes som ett lotteri, hur hårt ska just jag drabbas? När slår det till? Kommer jag få svårare att andas? Ovissheten var jobbig, men inte alls lika tuff som att redan nästa dag inse precis hur illa det skulle bli.
Fjärde dagen minns jag knappt. Jag sov nästan inget alls det dygnet, jag bara mådde så fruktansvärt dåligt. Jag har skrivit dagbok i min telefon och även skickat ett sms till en läkare som jag känner privat, men kommer knappt ihåg det, så väck var jag.
Jag hade svårt att andas, att ta ett djupt andetag var nästan omöjligt. Mina luftrör brände och pep. Massor med slem satt fast i mitt svalg och jag fick en hemsk torrhosta. Men det gick inte att hosta upp något, det satt helt fast. När jag måste hosta fick jag ångest, varenda hostattack var som en nära döden-upplevelse. Det gjorde så ont, så ont, jag fick knappt luft. Jag minns att jag skrev sms till läkaren om att jag vill testa syremätningen.
Jag satt upp hela natten, andades i ånga, drog i mig både pulmicort och bricanyl, drack mängder med vatten och honung… jag gjorde allt jag kunde komma på. Jag vankade runt hemma, låg inte ner om jag inte måste och andades med sugrör i en flaska med vatten – jag vet det är bra att träna lungorna om man har fått covid-19 så inte de kollapsar.
Det dygnet var ett helvete. Och nästa morgon hade jag tappat både lukt och smak.
Min pappa ringde flera gånger varje dag för att kolla hur allt gick och hjälpa oss med massa tips. Han jobbar på OP och ser och hör mycket om just Covid-19. Att röra sig lite var A och O, åtminstone sitta upp pga lungorna och luftrören.
Janne hade det inte lika tufft med luftrören som jag men mycket hosta, feber och en hemsk trötthet jag aldrig sett innan.
Nu är vi friska och jag är tacksam över att det ändå gick lindrigt för oss jämfört med de som ligger på IVA. Det är ett fruktansvärt lurigt och hemskt virus. Men de flesta som är friska i övrigt klarar detta bra. Nu när vi haft covid-19 känns det som en stor seger. Vilken känsla! Att faktiskt kunnat bocka av detta, jag slappnar av lite mer även om vi fortfarande följer alla råd från Folhälsomyndigheten.
Men var försiktiga där ute, speciellt med nya människor ni inte träffat. Jag berättar snart mer ur min dagbok från coronaveckorna, ni ska få veta allt.