ANNONS
Integritet på Tailsweep

BETALT ANNONSSAMARBETE MED Johanna Toftby

Mormor har förlorat sitt hus

/

Min mormor har blivit av med hela sitt älskade hus i Sjötorp. Hon äger det inte längre. Det gör i stället en närstående som hon borde kunnat lita på till hundra procent – och som fick hela stället för noll kronor. Mormor har alltså skrivit på ett gåvobrev – som hon inte förstått vad det betydde.

Har någon av er varit med om något liknande? Gick det att lösa? Hur gjorde ni? Jag vet inte vad jag ska göra. Sprid gärna texten också så fler kan komma med goda råd, de behövs. För det här historien kan jag säga är helt åt helvete!

Den här mardrömmen önskar jag ingen. Vi är helt maktlösa och mormor är fullständigt förstörd. Hon ringer varje dag, flera gånger om dagen, och kan inte förstå att hon skänkt bort hela sitt hus. Vad namnteckningen på gåvobrevet betyder, det förstår hon bara inte.

Nu har det pågått i ett år. Men nu håller inte jag tyst längre. Jag kommer heller inte ge mig. Aldrig. 

Mormor är 88 år och har, som hon själv säger, svårt att minnas ibland. Hon gråter mycket och det enda hon vill är att få tillbaka sitt hus. Det är det enda hon vill nu. Vi ska hjälpa henne med det och tro mig, vi har försökt, men det är inte det enklaste att få ett gåvobrev ogiltigförklarat för att den som skänkte gåvan inte förstod att det var ju det hon gjorde. Pappret säger att hon gav bort sin käraste ägodel till någon som hon borde kunna lita helt på. Men hennes minne säger att hon bara skulle få hjälp med att ha hand om huset.

Ska en gammal människa få leva med detta? Är det verkligen omöjligt att få ett gåvobrev ogiltigt? Ska hon må så här dåligt hela dagarna resten av sitt liv?  Finns det någon sorts rättvisa så ska huset tillbaka. Och vi ska hjälpa henne med det, men det är en komplicerad situation. Att få en gåva ogiltig är inte det enklaste.

Sjötorp kommer alltid att ligga mig väldigt nära hjärtat, där har jag tillbringat en större del av min barndom.

Det var min mammas föräldrahem och mina barns sommarställe när de växte upp. Mormor och morfar har haft detta fantastiska ställe sedan mamma var väldigt liten. 


Huset har en egen vik med en liten strand. Bredvid en brygga, strax till vänster om den lilla gräsplätten, står det en röd liten stuga. Det var vår stuga där jag, mina systrar, mamma och pappa bodde varje gång vi hälsade på. Varje morgon när alla hade vaknat öppnade vi dörren och rusade fem meter ned till vattnet och badade. Vid stugan ligger ett litet berg och en trappa upp mot det större huset som mormor och morfar bodde i och på tomten finns det ytterligare två stugor.
Hela stället har alltså tre stugor och ett större hus, egen vik och brygga. 

Allt har skötts så det har varit i toppskick. Mormor tog alltid hand om sitt ställe och jobbade så många timmar i trädgården. Jag vet ingen som har slitit så mycket som hon gjorde med alla blommor och buskar, från morgon till kväll, för att allt skulle vara fint och i ordning. Morfar snickrade och målade mycket själv, det fanns ingenting som inte togs om hand. Det är ett fantastiskt ställe där vi varit så mycket och som är en så stor del även i mitt liv.

För tre år sedan somnade min morfar in. Han var ändå 90 år fyllda och hade fått ett fint liv. Mormor flyttade till en lägenhet, det var för stort att bo kvar där själv men det var ändå hennes hem, hennes trygghet, hennes plats på jorden.

Tills nu.

107

Följ mig på Instagram!

@johannatoftby
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00