ANNONS

Idag skulle du fyllt 24 år

/


Idag skulle Louis fyllt 24 år. Jag kan fortfarande höra hans skrik, så liten och skör. 1,5 timma gammal så slutade hans hjärta att slå. Jag undrar ofta hur han skulle sett ut, över hans personlighet, vem han hade blivit.
Men det får vi aldrig veta. Jag är trots allt tacksam över hur livet har blivit, men smärtan, sorgen och saknaden kommer alltid att finnas.

Jag har varit uppe på minneslunden och tänt ett ljus, timma efter timma går repris i mitt huvud från den här dagen.
Just den här tiden rullades jag ner till förlossningen från oförlösta avdelningen på BB. Där hade jag legat i flera veckor på grund av en för tidig vattenavgång redan i vecka 22, följden blev en infektion i min kropp och varje kväll satte värkarbetet igång som de stoppade upp med mediciner.
Den här dagen mådde jag ju så bra, jag minns läkarronden som stod runt min säng på morgonen den 27e oktober. De berättade att mina värden hade stigit väldigt mycket. Att jag skulle få mer mediciner i dropp och att de kommer tyvärr inte kunna stoppa värkarna om det sätter fart på kvällen som det alltid gjorde.

Jag grät hela den dagen, men jag gav ändå inte upp, jag tänkte att om han föds nu så kan man ju rädda honom. V26 kan man rädda barn- vi hade även varit inne på neonatalavdelningen, de körde in mig i min säng eftersom jag inte fick röra mig.
Sedan gick allting väldigt fort. Den där dagen den 27e oktober. Värkarna satte fart vid åtta tiden på kvällen. Jag minns att jag bara grät, för jag visste att nu kommer jag inte att få värkstoppande medicin. Jag hade väldigt höga infektionsvärden, det kan bli en fara för mitt liv och mammans liv går före. Men så kände jag inte då.
Det enda jag tänkte på var att de skulle rädda honom. Vi rullades snabbt ner till förlossningen, de gjorde ett ultraljud och kände hur han låg i magen, överläkare Gerhard Wallstersson på förlossningen i Skövde. Jag kommer aldrig glömma hans ledsna blick.
Barnet ligger långt ner med huvudet neråt, han lever men är på väg ut.
Jag har aldrig varit så rädd, jag skrek av smärta och ville bara smärtan skulle gå över. Vi rullades in på förlossningssal och där fick jag lustgas. Jag var öppen 7 cm och sedan minns jag inte mycket.
Han kom ut väldigt snabbt och jag hörde hans skrik. Som var det vackraste jag hört, idag är jag tacksam över att han lät. Så fort han var ute sprang de ut med honom, jag minns att barnmorskan skrek rakt ut att barnläkaren måste komma NU!
Sedan stängdes dörren. Det enda jag hörde var den tickande klockan på väggen. Allt var svart. Jag skrek att personalen som var kvar på rummet skulle hjälpa mig, att jag bara ville ha kuddarna på öronen, att jag inte ville höra eller veta något mer.
Sedan stod tiden helt still. Jag har inte någon tidsuppfattning alls. Allt kändes som en evighet men ändå inte. Till slut öppnades dörren och barnmorskan som förlöste mig kommer in och berättar. Hon sätter sig på en stol bredvid mig och lägger handen  min panna.
-Du har fått en son Johanna. Men hans hjärta orkade inte. Barnläkaren har försökt. Men det gick inte. Jag är hemskt ledsen.
Jag skrek, ville kasta mig ur sängen, men fick inte gå upp. Moderkakan hade inte lossnat så jag skulle in på operation, jag blödde väldigt mycket.
När hon sa att hon kommer in med bebisen nu ville jag nästan slå henne. Jag förstod inte hur man kunde vara så hemsk, så elak och så hjärtlös. Jag ville inte, inte, inte se honom!! Vad är det du inte fattar! Jag var så ledsen, så arg och så förtvivlad.

Tack gode gud. Så visste hon vad hon gjorde. Hon kom in med honom ändå. Han var inlindad i en varm filt. Han var det vackraste jag sett, han hade så små händer och fötter och han var fortfarande varm. <3
Han var brun, det såg bara ut som att han sov. Han hade så fina ögonfransar, liten mun och hår på huvudet.
Sedan den stunden hon lade honom på mitt bröst är jag evigt tacksam för allt hon gjorde, hon visste att det var det bästa men jag förstod det bara inte. Jag är idag tacksam över att få känna honom när han var varm, att få hålla i honom när han var brun och nästan nyfödd.
Jag fick ligga kvar på sjukhuset i tre dagar på grund av en ganska stor blodförlust, vi hade ett eget rum nere på förlossningen. Jag är dem evigt tacksamma för hur de hjälpte mig med allt. Hur kan man trösta någon som precis förlorat ett barn.

Vi fick ha honom hos oss så mycket vi ville, han fick små fina kläder på sig. Mina föräldrar och Linnea kom och höll honom dagen efter. Min bästa vän Jeanette som även var den som var med på förlossningen kom flera gånger till förlossningen. ‘
Jag fick prata med en sjukhuspräst flera gånger och vi begravde honom tre veckor senare. Den lilla vita kistan ska ingen förälder behöva vara med om att bära. Men ändå måste livet gå vidare.
Jag vet att ni är många änglaföräldrar här inne, tiden läker inte alla sår, men livet blir lättare och ljusare. Livet får en mening, även om jag aldrig kommer att glömma.
 
 
 

21

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00