• 2019-03-23, 09:34
  • 30

Idag är det precis ett år sedan Annica lämnade oss. Nu som då är vi på väg att resa bort och allting känns så overkligt. Jag skriver från en mellanlandning i München och har en klump i magen som inte vill släppa och förvandlas till gråt. Fortfarande kan jag inte förstå att hon är borta, att jag inte kommer att ha ett glatt och uppmuntrande mail i inkorgen när vi landar. 

Annicas fina make Krille skrev på Instagram nyss om hur han saknar henne varje dag. Han och deras tre killar. Men de är inte ensamma i sin sorg, vi är så många som delar den. Trots allt kunde Annica alltid finna styrkan att dela med sig av glädje och sorg och sätta ett ansikte på en sjukdom som så många andra delas av. Hon fick andra att kämpa vidare och att njuta av dagen i stället för att gå ned sig i oro och smärtor. 

Jag kommer fortfarande på mig själv med att ta upp telefonen för att ringa eller smsa Annica. Bara för att berätta något roligt eller fråga hur det är med henne just idag. Hjärnan förstår vad som hänt, men hjärtat vägrar. 

Alla ni som också saknar Annica, tänd ett ljus, sätt in några kronor till cancerfonden åt alla som fortfarande kämpar och skicka en varm tanke till henne, Krille och barnen. 

 

 

2019-03-23 Johanna Toftby

  • 2015-02-18, 23:56
  • 10

Äntligen har vi ett inlägg från vår Annica! Vi skulle lagt in detta igår egentligen men då hade hon problem med sitt internet så det kommer nu.

Sedan angående mitt senaste inlägg. Får förtydliga. Det gäller alltså mina egna bilder från just min blogg som jag ofta ser på nätet som marknadsföring. Om butiker använder bilder med mig som reklam och det är pressbilder för reklamsyfte, inte från min blogg  är det något annat.

Nu är det tredje gången jag gör en förlängning på Annicas hår. Första gången hon kom in till mig var i somras. Ni som följt mina och hennes inlägg här inne vet hur läget var då. Inte roligt och hon hade tappat mycket hår. Eftersom hon äter en speciell bromsmedicin för sin cancer är det inte säkert att hon tappar håret eller också kan det bli så att hon tappar lite grann. Hon tappade tyvärr en del som hon var väldigt ledsen över men när vi hade kollat igenom noga så bestämde jag mig för att vi gör ett försök. Hon hade redan då fått hår som hade börjar växa ut och tappade ingenting just då. Vi pratade också med hennes läkare ang blekning men allt var grönt så vi körde på!

Annica fick äntligen mer hår och om ni vill läsa mer om henne så klicka på Annica Thimberg längst upp till höger i sökfältet där ni även hittar hennes inlägg. Håret började växa och med förläningen som jag satte i med klippta, supermini fästen gick det bra!

#SC_1152

Titta vad långt det blivit. Som Annica sa- Jag ÄLSKAR min utväxt, haha! Ett bevis på att hennes hår växer. Vi färgade ändå henne och sedan satte jag i nya extensions. Att plocka ur, klippa, färga sedan sätta i 120 stycken ny tar sin tid så vi hade en fantastisk dag med massa mys och prat samtidigt. Goa Annica, ja blir lika glad och imponerad varje gång vi ses. Vi valde Toupema belgal den här gången då hon var jättenöjd med dom första gången jag satte i.

#SC_1184

Fining! Tack för en underbar dag igår, stor kram för att du vill skriva här inne. Jag tror många läsare väntar på dina härliga inlägg-

IMG_5358

Blodprover, Månadskontroll och kladdkaksmuffins

Vad fort en månad går!

För snart en månad sen var jag i Göteborg på Sahlgrenska och var så rädd för att vara resistent. Nu sitter jag här igen med nya tankar, och lite ny rädsla för imorgon är det dags att få ytterliggare ett nytt stick i armen och invänta nya blodprovsvar som visar om medicinerna fungerar eller inte. Det känns lite vemodigt att veta, att så här kommer det hålla på om och om och om igen. Varje månad samma sak. Nu känner jag mig ändå mer coollugn jämnfört mot när man inväntar ett röntgenbesked, den oron är värre än värst. Detta är småpotatis jämnfört med väntan på ett röntgenbesked!  Men jag antar att man vänjer sig. På måndag blir det månadskontroll på Sahlgrenska igen, då kroppsbesiktningen och blodprovsvaren kommer. Om blodproverna har stigit fungerar inte medicinerna längre…

Några av er här har kontaktat mig via mail angående min cancer-resa  ,och det känns SÅ oerhört skönt om något av det jag delar med er som också är ”drabbade”, kan hjälpa er en bit på vägen. Det är en stor anledning varför jag skriver här som gästbloggare. Och ni alla hjälper ju även mig! Vi peppar varandra!

Hopp finns det alltid. Ge upp är ALDRIG något alternativ även fast man känner så, ja så känner jag många gånger. Konstigt vore väl det annars.  Men oavsett om det är sjukdom eller något annat som är svårt och tufft i livet så är ge upp INGET ALTERNATIV! Jag är en ”vinnarskalle”, tävlar i det mesta, och i detta fallet så kanske det kan vara en fördel. (Jag har bestämt mig för att vinna mot den dära elakingen)

Jag stannar ofta upp, sen jag fick min sjukdom, det är väl egentligen det enda som har varit en fördel och fört med sig något positivt när gäller cancern. Jag har blivit så mån om livet. Och jag kan för första gången på mina snart 34 Jordsnurr se så klart. Jag ser allt på ett helt annat sätt, så jättesvårt att förklara. Men jag andas liksom. Jag lever. Jag njuter. Jag ser detaljer på mitt liv som jag aldrig förut sett. Lever mer för dagen, för nuet.  Även fast livet är supermycket jobbigare nu, så njuter jag, och då gör jag det till fullo! Mitt liv är verkligen bra, trots att den här MR C kom på besök!

bild

Idag har varit en bra dag. Ja, en jättebra dag. Jag har jobbat och vilken dunderbra dag!  För åh vilka underbara människor jag får träffa i mitt jobb, som ger mig så mycket. Om någon av er läser detta: TACK för en supermysig dag. Och mina jobbkompisar är så jättemysiga. Husmor, vår vaktmästare och jag jobbar på som ett ”dunderteam”. Idag har vi haft Fettisdagen i fokus, och vi har även gratulerat barn som fyller år, ja även vaktmästaren själv fyllde år. Att han sjöng och spelade för sig själv fick han veta först efteråt .

En bra dag helt enkelt. Och extra bra för jag känner mig så glad över att få känna mig så fin. Igår träffade jag underbara Johanna. En heldag i salongen resulterade i en mycket glad och fin Annica som resultat. Vad osvenskt att säga så om sig själv, men jag bjuder på den då jag faktiskt känner så. Utseendet för mig ÄR SÅ viktigt när man går igenom detta. Om man egentligen inte känner sig sjuk, så vill jag heller inte att det ska synas på utsidan. Rätt skönt att försöka matcha, det man själv känner. Jag känner mig frisk, trots mina jobbiga biverkningar har jag fortfarande svårt att se mig själv som cancersjuk!!!!

Denna gången på salongen satte Johanna i det håret jag hade första gången jag gjorde extensions. Jag var inte så nöjd med förra, det var jättefint men det trasslade sig HELA tiden och blev knutar på det, som att det fastnat tuggummi i det. Stor skillnad på kvalitén! Så nu känner jag mig extra fin. TACK Johanna. Att hänga med den där bruden en hel dag är verkligen mysigt. Vi har så roligt ihop, hon känns verkligen som en vän jag känt länge. Och jag hoppas jag får vara din vän länge gumman.

Sitter här nu helt slut efter en lång dag. Hade planer på att träna lite, att dansa lite Zumba nu när jag ändå har en bra dag, utan biverkningar (det gäller att passa på de dagar som är bra, utan biverkningar).  Men istället bakade jag lite kladdkaksmuffins till grabbarna då de har friluftsdag imorgon och det är det viktigaste av allt i fikaväskan (Vad gör man inte för sina underbara barn?!) Hihi, snacka om kontrast till min plan. Men Zumban får vänta tills imorgon om allt är bra då.

Laddar för att mina Barnmusiksgrupper ska dra igång imorgon. Ca 40 barn anmälda, så det ser jag fram emot. Det är så roligt att bara jobba på och leva ”som vanligt” och försöka låta bli att tänka på cancer hela tiden. Tänk om man hade tänkt så innan man blev sjuk. Att man inte njöt mer av att vara frisk! Jag hoppas jag kommer dit igen, för DÅ, jag DÅ ska jag VERKLIGEN njuta!!!!

Ta hand om er vänner, så hörs vi snart igen.

bild-2

Många varma kramar från mig Annica

 

 

 

  • 2014-09-15, 09:53
  • 26

 

Läste ni Annicas starka gästinlägg för ett tag sedan? Om inte så hittar ni det här. Underbara Annica! Hon gästbloggar här hos mig och ni kommer få fortsatt följa henne här inne med sina starka, fina inlägg då och då. Jag är övertygad om att hon kommer beröra och även hjälpa andra som kanske är i liknande situation. Läs hennes andra inlägg och skriv gärna en hälsning till henne här nedan om ni vill. <3

hjärta

 

20140707-233653-85013726-670x893

Bakom mina solglasögon

Har ni hört den där sången ” bakom mina solglasögon, kan jag va mig själv” !?

Just nu är det skönt att ha ett par solglasögon att gömma sig bakom när man sitter ensam och kör i bilen. För då kommer tankarna, gråten och man kan få känna… för en liten stund. Få tankarna att gå utan att någon märker hur ledsen man egentligen känner sig. Hur totalt utlämnad och knäckt man blir av det som sker omkring en.

Jag har mycket att vara glad och tacksam över. Men just nu är det tungt, oerhört tungt. För ca 2,5 vecka sen dog min pappa hastigt från oss. Det var inte något som vi hade räknat med mitt i allt cancerkaos. Som om cancern inte var nog, så dog mitt stora stöd i livet från mig. Min älskade dyrbara pappa !!!!

Livet är svårt att förstå sig på ibland och kanske ska vi inte förstå allting som händer och sker, vi är ju trots allt bara människor. Men om jag hade vetat att samtalet fredagen den 22 augusti 2014 skulle vara mitt sista innan min pappa 1,5 timme senare plötsligt bara försvann från oss, då hade jag aldrig lagt på. Och mitt sista samtal, vad handlade det om? Jo, det jag brinner för och älskar: inredning. Nu skäms jag över att det var så. Givetvis om jag hade vetat att min pappa skulle dö från mig 1,5 timme senare hade jag berättat istället hur mycket jag älskar honom. Hur mycket han betyder för mig. Och hur stor förebild han är för mig. Jag hade aldrig lagt på luren…

 

Jag träffade min pappa denna vecka 3 gånger. Måndagen då min mamma och pappa kom och hälsade på oss och åt glass med mig, min man och våra tre barn på vår altan. Då pappa kramade om mig och sa att ” Annica du kommer bli frisk, jag vet det”. Tisdagen då vi helt oplanerade hamnade hos mamma och pappa på middag med brorsan, hans fru och deras två goa barn. En helt vanlig dag men ändå så underbar och speciell på alla sätt. Min lilla bebis, som jag fortfarande kallar bebis, min Samuel som fyllt långt över 1år, ville inte äta som vanligt. Oboy, vad han krånglade. Han vägrade att äta när jag matade honom. Men när pappa (morfar) skulle mata honom åt han gladeligen. Kanske var det meningen att han just den tisdagen skulle visa hur mycket morfar betydde för honom. Jag såg riktigt hur morfar lös upp av att han klarade det, men inte jag. Nu ler jag åt den situationen, vilket då i det ögonblicket stressade mig, då jag ville att pappa skulle få äta sin mat ifred, istället för att ge min lilla krångliga bebis maten.

På onsdagen hämtade jag min stora son på fotbollen, för att sen åka en snabb sväng till mamma och pappa. Skulle få hämta lite träningskläder som hade kommit på posten till mamma. Vi kom dit, pappa busade som vanligt med min stora son Elias. Vi fick med oss plopp till barnen och han berättade hur viktigt det var att lyssna på mamma att äta godiset efter kvällsmaten. Fattar inte för mitt liv, när jag tänker på att det då var sista gången jag fick träffa min pappa i livet. Det gör så ont, så vansinnigt ont. Livet kan ändras på ett ögonblick!

På fredagen var jag en sväng på jobbet för att förbereda tisdagens öppna förskola som jag äntligen skulle börja jobba med igen, efter både varit mammaledig och sjukskriven.

På vägen hem hade jag funderingar på att besöka mamma och pappa. Men jag struntade i det ifall min förkylning skulle bita sig fast på mina fina föräldrar, så ringde istället till min mamma. Frågade hur pappa mådde och fick istället prata lite med honom. Det var mitt sista samtal med min pappa Bosse. Jag vet inte om jag sa att jag älskade honom. Jag brukade säga det så jag tror att jag gjorde det. Jag hoppas jag gjorde det…

Sen fick jag beskedet via tfn från min svägerska som var på väg hem till mig att min pappa var död. Så vansinnigt fel för pappa lever ju. Jag pratade med honom för någon timme sen och då var ju allt bra.

Men beskedet stämde. Min pappa låg där, så fin i sängen. Såg ut som han låg och sov djupt djupt. Min vackra vackra pappa. Mitt stöd genom hela livet. Det kan inte vara sant. Tror fortfarande inte på det. Vill inte tro det. Trots att jag nu i dag fick beskedet från obduktionen att pappa dog av en kraftig hjärtinfarkt. Jag höll om min pappa Bosse och sjöng för honom. Jag ville inte släppa taget när begravningsbyrån kom för att hämta min pappa. Det var som att de stal min pappa från mig. Mitt i allt kaos med cancer så blev det ännu mer kaos. Jag ville ju att min pappa skulle få vara med mig den dagen då jag blir friskförklarad, för det var vårt mål att fira det tillsammans. Min pappas bortgång blir så påtagligt av alla saker vi gör tillsammans. Vi brukade träffas flera gånger i veckan och han brukade skjutsa mig när jag ska ta mina ”cancerprover” för han ville inte att jag skulle behöva åka själv. Trots att jag är 33 år gammal och att det bara var ett litet stick i armen. Jag var pappas lilla flicka och vi hade så nära bra kontakt jag och min älskade pappa. Han var en sådan varm fin människa. En pappa att vara stolt över!

Både jag och min familj är nu i chock. Ibland förstår man sig inte på livet, varför så mycket omkring en händer. Skulle bara vilja få vila ifrån all oro och stress och känna lycka och glädje igen. Jag kände att jag ville dela med mig av även det här. För kanske finns det fler som känner igen sig. När livet är som svårast och man inte tror det kan bli värre så händer något drastiskt som totalt slår undan benen på en. Min cancer kom i underläge nu när min pappa gick vidare. Allt med cancern känns så litet jämför mot sorgen med min pappas död. Nu idag fortsätter min kamp på Sahlgrenska på rutinkontroller. Jag vet att jag måste kämpa vidare och jag känner i mitt hjärta att jag har fått världens största skyddsängel som vakar över mig i himlen…. Min älskade pappa!

IMG_7743.JPG

 

2014-09-15 Gästblogg