• 2017-01-21, 12:29
  • 179

I går morse satt Annica och väntade på besked igen. Vad hade läkarna hittat på röntgen? Var det att cancern växte igen som gjorde att hon hade så ont? Vi var många som också satt och väntade för att höra från henne. Nu låter jag henne skriva själv.

Skicka era tankar och hälsningar till henne, hon läser allting och ni anar inte hur mycket det uppskattas.

Först och främst tack för allt ert stöd, fina kommentarer och för era gåvor. Ni är helt fantastiska. Och tack till dig, Johanna, för att jag får skriva här. Jag vill inte ha en cancerblogg som någon av mina anhöriga får avsluta. Johannas blogg är ingen cancerblogg, utan en fantastisk blogg med en blandning av livet – därför älskar jag att skriva här. Tack  för att jag får göra det och för att jag faktiskt får vara en liten del av din blogg. Vilken ära! 

Alltså, denna sjuka terror varje gång man ska få ett besked. En helt annan värld öppnar sig som man måste gå in i, “beskedsvärlden”. Cancer är väntan, väntan, väntan. Jag fick två olika tider i dag som läkaren antagligen skulle ringa, precis när jag skulle jobba.

Antingen skulle hon ringa om röntgenbeskedet klockan 10.00 eller klockan 11.30. Klockan 10 skulle jag stå där på jobbet och ta emot våra älskade besökare till öppna förskolan och 11.30 är slutet på vår samling och då sitter jag i en ring på golvet med alla föräldrar och söta små barn och sjunger. Så dumt och olägligt att få telefonsamtal just då, men så viktigt.

Jag förklarade såklart för våra besökare varför jag var tvungen att rusa om telefonen ringde. Jag är så tacksam för våra underbara besökare som är alltid så förstående. Röntgenbeskeden skulle denna gång visa om immunterapin fungerade eller inte.

Hjärtat slog volter varje gång det ringde. Första gången ringde mamma, som såklart ville veta om jag hört nåt. Andra gången ringde svärmor av samma anledning och tredje gången var det bästisen, även hon av samma orsak. Nästan som att vara höggravid och alla undrar om bebisen har kommit till världen. Fast jag är inte gravid och har inte någon lika rolig anledning.

Jag kunde inte ge dem något svar, telefonsamtalet från min läkare hade inte kommit, inte just då. Besviken var jag, detta låg och gruvade i huvudet precis hela min förmiddag. Jag åkte hem efter jobbet och hämtade lillprinsen Samuel på dagiset och telefonen fortsatte att ringa. Denna gång från utlandet, min storebror Mackan som är på semester undrade också. Och syrran ringde hon med från sin rast på jobbet.

Alla i familjen har lika mycket cancer som jag. De slipper ju naturligtvis röntgen och alla jobbiga behandlingar, men de bär på samma oro, ångest och frågor som jag. Det är exakt som i reklamen: “1 av 3 får cancer, men alla drabbas”. Men i allt detta är det bara jag som tvingas bära på de där förnedrande cancerbollarna. Bara jag som har nåt inuti mig som vill ta över varje dag.

Jag hatar Mr C så mycket. Ordet “hata” är starkt och jag använder det inte särskilt mycket, men just “hata” kan jag använda många gånger när det handlar just om cancer. Å cancer, vad jag hatar dig! Om du skulle vara en person skulle jag sitta i fängelset för jag hade dödat dig. Usch, vad hemskt, men om det hade räddat mig och världens befolkning hade jag absolut tagit det straffet på mig. Ett lätt val för en gång skull. Ett lätt val för många. 

Jag kommer hem från jobbet och fixar mat till mig och barnen. Och precis då ringer telefonen. Så olägligt mitt i maten, jag vill ju prata i fred med läkaren och där har jag en treåring som ska få mat på tallriken. Men storebrorsan förstår allvaret återigen och tar över från mig. Wow, vilka otroligt duktiga barn jag har. Ibland får de dock ta på sig för stora ansvar på grund av den här skitsjukdomen

Jag går in i sovrummet för att kunna lyssna på min läkare. Har med mig ett block för jag vet att det låser sig för mig. Jag kommer inte ihåg vad läkaren har sagt om jag inte skriver. Och hur i all världen ska jag kunna återberätta för Krille om jag inte skrivit ner det?

Läkaren börjar lite undrande med frågor om hur jag mår just nu. “Jodå, helt okej”, svarar jag, “bara skiträdd för vad du nu ska säga”, fortsätter jag i nästa andetag. “Jo, du har en rejäl lunginflammation som måste få behandling”, säger hon.

Kändes lite piece of cake jämfört med vad min hjärna hade kokat ihop. Jag har inte mått så himla bra det sista. Inte kunnat hosta upp ordentligt trots världen jobbigaste tokhosta. Dessutom har tröttheten varit fruktansvärd. Så fort jag satt mig ned, mitt i ett telefonsamtal hemma, så tappar jag telefonen.  Jag vet när jag sms-at bland annat med Johanna så har jag somnat mitt i ett sms. Åren med cancer har lärt mig att bita ihop, jag har lärt mig att lite vanlig hosta och trötthet är liksom ingenting. Men det var ändå skönt att få ett kvitto på varför jag känner mig så här, jag trodde faktiskt att det var cancern i lungan som gjorde att hostan var värre än vanlig hosta.

Sen fortsätter hon samtalet med att berätta om att jag ska nu få antibiotika. Jaja, tänker jag, men röntgen då? Då berättar hon om röntgen att det i lungan visste man inte helt säkert om. Det var marginell skillnad. Men cancern i levern har svarat rejält på behandlingen.

Jaaaaa jippi, det blir ett halleluja på den! Thank you God! Tack för immunterapin! 

Men sen fortsätter hon med ett “men”. Det är om den där elakingen som finns i magen, den har tyvärr växt. Den har växt på djupet tyvärr, det gör det omöjligt att operera då den växer på kärl. 

Det kändes som det svartnade för ögonen ett ögonblick. Nej. Inte igen. Jag var där för fyra månader sedan. Och det höll på kosta mig mitt liv.

Nu behöver det ju inte bli så igen, men känslorna kommer tillbaka. Rädslan smyger sig på, nästan rusar sig på under några sekunder. Men Sahlgrenska har såklart planer. Om behandlingen inte fungerar så kommer de sätta in cellgifter. Jag klarar det. Jag har gått igenom det förut. Men drömmen om immunterapi fortsätter. Immunterapi är framtiden för många. Snälla, låt mig vara en av dem!

För bara några veckor sedan hade jag galna smärtor, men de är som vips borta. Det känns helt magiskt, som ett under och ni vet ju vad jag tror på.

Så kanske är det ett under då även läkaren blev överlycklig och sa att det kan vara ett tecken på att det har börjat fungera även på den där elakingen. Jag hoppas, ber, tror och drömmer vidare mitt i mardrömmen, om att immunterapin ska fungera fullt ut. Förra gången gick det väldigt snabbt när det okontrollerat växte, men jag hoppas att vi aldrig ska behöva uppleva det igen, det ska aldrig någon behöva uppleva.

Det kommer tårar när jag tänker tillbaka på den tiden. Många saker och stunder jag inte minns, mycket jag glömt eller rättare sagt förträngt, men väldigt många fruktansvärda minnen som jag önskar att jag inte hade kvar. Att säga farväl till min man var det värsta jag någonsin har gjort. Att ge honom en avskedspuss och få förklara för honom hur viktigt det är att hans liv går vidare. Att han hittar en ny kärlek med en kvinna som kan ge honom och barnen en ny lycklig framtid, trots att jag trott länge att jag var hela hans och barnens framtid.

Det ska ingen behöva göra, inte ens jag! Jag ville aldrig släppa honom ur min famn trots att operationen var akut och det handlade om bara några timmar. Jag vill aldrig säga farväl till de jag älskar på ett sånt makabert sätt. 

Dit ska jag inte igen, nej aldrig! 

Allt som allt var det många positiva besked min läkare kom med. Men att veta, men ändå inte, det är väldigt jobbigt. Det är halva besked, liksom.

 

Vi har en bricka i köket med vintagestilen jag bara älskar, som dessutom bär på världens bästa budskap som jag försöker leva efter

Dröm om morgondagen
Minns gårdagen
Lev i dag

Många varma kramar från mig
Annica

//

 Oj. Jag vet inte vad jag ska säga för en gångs skull. Jag vet inte om jag ska vara glad för att tumören i levern har krympt eller förtvivlad över att den i magen växer igen. Mest är jag ledsen över att Annicas mardröm bara fortsätter och fortsätter. Samtidigt är jag inte så lite imponerad över hennes styrka, att hon orkar bära sig själv, sin familj och så många andra mitt i sitt eget elände. Och orkar dela med sig till alla oss, jag vet hur mycket det hjälper andra drabbade.

 Skicka lite kärlek till Annica, är ni snälla!

  • 2015-11-05, 00:09
  • 23

Tacksam och leva i nuet, det har Annica lärt oss. Ni är många som undrar hur det går för henne, därför har hon skrivit ett inlägg till er. Idag var hon inne på salongen en snabb sväng för att säga hej innan hon åkte hemåt och jag hann krama om henne. Starka finaste vännen!

Än en gång blir jag påmind över att småsaker inte betyder något alls. Än en gång tänker jag på vilken glädjespridare hon är, som stöttar, peppar både anhöriga och sjuka. Hon peppar sina vänner, alla läsare här inne, sprider alltid ljus och glädje omkring sig. Skriver alltid goa och glada statusar på facebook. Inga bittra negativa inlägg där inte. Trots sin kroniska sjukdom som hon kämpar med dygnet runt.

Fler skulle behöva få perspektiv på saker och ting, för ingenting hjälper att gnälla, att vara bitter eller arg… oavsett vad det är. Så jag är helt hundra, att vända något jobbigt, då måste man fokusera på det som varit bra, inte det som varit eller är dåligt. Blicka framåt.

Precis som Annica gör. Heja dig vännen!  

Kram Johanna

//

“Framåt framåt framåt framåt. Bakåt bakåt bakåt stop. Hit och dit och hit och dit och stopp. Upp och ner och upp och ner och stopp”… Så går en sång jag sjunger med mina fina barnmusikanter på mitt jobb. Den stämmer otroligt mycket in på mitt liv just nu.

Jag går omkring och försöker hålla en ganska låg profil, nästan lite knäpp men vill bara våga tro på livet igen. Försöka andas ut efter de sista röntgenbeskeden jag fått även fast det är lättare sagt än gjort.

IMG_3996.JPG
Fantastiskt, strålande, MAKALÖST skönt att vara hemma i min vardag igen. Även fast denna göteborgsresa med oktoberlov för barnen, Liseberg, tacos, hotell och universeum var bara helt underbar. Så mysigt att få umgås alla 5 trots cellgifter en hel vecka. Utan familjen skulle jag inte orka någonting. Jag ser mig själv som ett uppladdningsbart batteri. Och utan min laddare då har jag ingen kraft kvar. Och mina laddare det är såklart mina pojkar. Fantastiskt att få äran att vara deras mamma mitt i allt. De får mig att kämpa när allt annat är tungt. Likaså nu.

IMG_4001.JPG

Besked….
Ni är så fina. Jag är så tacksam över att många frågar hur jag mår. Det uppskattar jag verkligen. Den omtanken. Denna gång jag var på cellgifter har jag väntat på många olika besked. 3 olika röntgensvar. 2 svar fick jag förra veckan. Men det svaret som var mest avgörande fick jag i måndags. Tung väntan. En väntan som innebär mycket för mig. Lungorna är fina. Allt som hade kommit till när jag blev resistent i somras, det har försvunnit. Förutom en förändring i ena lungan. De är osäkra på vad det är dem ser… Den har varit oförändrad sen 2014! Den i bröstet är kvar men minskad… Och den värsta (min mening) är den på körteln. Den är oförändrad. Altså inte växt och inte heller minskat, vilket min läkare tycker är konstigt! Det är skrämmande.

För just den här elakingen SKULLE BEHÖVA FATTA att den ska försvinna på cellgifterna. Den sitter alldeles fel, den sitter alldeles dumt. På tok för nära alla mina vitala organ. Så om den börjar växa eller sprida sig vidare, ja det vill jag inte ens tänka på…

Även den följer mönstret på att de inte vet vad de ser. De vet inte om det är en elaking eller om den är god.

De tror att det är elakt men vi vet inte!

IMG_3997.JPG

För mig är det jobbigt att inte veta. Jag hör till de jobbiga patienterna som frågar om allt. Om jag får svar på mina frågor känner jag mig tryggare, mår bättre psykiskt och klarar detta cancerlivet SÅ mycket bättre! Det är ett speciellt liv jag tvingas in i och för mig gäller livet här och nu. Jag klarar det så länge jag själv har någorlunda koll. Jag har frågat om det kan ta bort den, om de annars kan göra biopsi så vi får veta. Men i dagsläget gäller det att ha tålamod. Att vänta ut cellgifterna och hoppas på det bästa… Tro på livet, tro på att en dag kommer då jag får ruskigt bra nyheter att jag får en ny chans till ett friskt liv.

IMG_3995.JPG

Tänk: ETT FRISKT LIV! Den tanken lockar enormt. Jag är bara så oändligt tacksam nu för att cellgifterna fungerar i dagsläget och önskar av hela min själ att de fungerar många omgångar till. För planen är att slå ihjäl den där eländiga skitcancern med cellgifter.

Jag fick även röntgenresultaten på hjärnan. 70% av spridd mm får det till hjärnan, men tack gode gud så är min hjärna inte än drabbad. Jag ber fortsatt om det beskyddet.

Så ja, jag är tacksam. Tacksam för att inget växt eller tillkommit. Även fast det kunde varit än lite bättre om inte den där farliga körteln ställde till det. En dag i taget!

Nu ligger jag i min säng, kommit hem efter jobbet. Man är mör efter en veckas cellgifter. Men det är grymt Nice att tillhöra en vardag igen. Att få tvätta, städa, snyta barn, laga mat och tjata på små minitonåringar att läxan faktiskt är viktig!

IMG_3994.JPG

Det är livet. Och jag Annica älskar livet!

Då är det extra värt att kämpa lite extra! Kram

 

 

  • 2015-08-04, 16:48
  • 29

Här kommer Annicas gästinlägg från Sahlgrenska. Cellgifter dag 2. Det är också något helt annat hon vill berätta nedan. För exakt en vecka sedan fick hon mardrömsbeskedet. Cancern hade spridit sig på flera ställen. Hon hamnade rakt ner i svarta hålet och istället för den sista semesterveckan med sin man och barn, så skulle hela denna veckan istället tillbringas på sjukhus för att få cellgift. Vilket är ett måste för att ta dö på cancern, ändå vet dom inte om det kommer fungera.

Jag grät när jag fick reda på alltihop, satt i bilen och funderade på vad jag kunde göra för Annica och hennes familj. Vad kan man göra för att underlätta för henne tänkte jag. För att underlätta vardagen lite. Jag smsade och frågade om hon skulle bli inlagd och stanna kvar varje dag i Göteborg eller om hon skulle pendla hem till Skövde. 4 timmar i bil varje dag isf.

Hon svarade att hon klarar inte av att stanna där på kvällarna för hon vill och behöver träffa sina barn- Hon vill hem! För annars känner hon sig ännu mer sjuk. Det var då jag kom på att detta måste vi kunna lösa på något annat sätt. Om hon själv vill. Jag frågade henne om hon kanske kunde tänka sig att bo på hotell denna veckan istället, i Göteborg. Med hela sin familj! Jag kollade om dom kanske ville bo tillsammans några dagar, för att Annica skulle få vara nära sina tre barn, samla kraft tillsammans med familjen. I stället för att pendla fram och tillbaka från Skövde-Göteborg.

images

Sagt och gjort. Hon visste knappt vad hon skulle svara på den frågan för hon förstod nästan inte. Jag sa att jag har mycket kontakter och framförallt känner jag fina Terese på Spar hotell, även min svägerska Louise som jobbar där. Jag ringde upp Terese och berättade alltihop. Jag frågade om hon kunde tänka sig på något sätt att hjälpa till med något. Min önskedröm var …. tänk om …den underbara sviten på 80 kvadrat med pool och flera rum var ledig. Önska måste man alltid få.

Terese har ett hjärta av guld. Hon hade läst Annicas starka inlägg dagen innan om hennes tuffa besked, hon hade nämligen tänkt ringa upp mig om dom kunde hjälpa till med något. Vi tänkte samma.

Förstår ni! Jag grät glädjetårar när Terese talade om att dom självklart vill hjälpa till! Annica och hennes familj skulle få bo i den fina sviten den här veckan istället, tre nätter i Göteborg på Spar hotell i majorna. Dom ville gärna hjälpa henne, Terese sa också att dom gör detta för  hon vill, det behöver ens nämnas på bloggen.


Jag vet att Annica har varit väldigt ledsen för att hennes barn blev drabbade den här sista semesterveckan, hon mådde dåligt över att dom skulle få tillbringa på sjukhus istället för bara vara lediga och njuta av sol och semester. 

Jag vill därför nämna detta. <3 TACK snälla Terese och Louise för allt. För att ni gjort den här veckan betydligt lättare för Annica och hennes familj. Ni är änglar. 

Här kommer hennes inlägg dag två från Sahlgrenska!  Grät igen när jag läste henne ord. Detta berör så mycket så mycket…

KRAM alla //Johanna TACK Annica för så fina ord.

Idag är dag 2 på min cellgiftsbehandling! Vi kom hem igår sent på kvällen till Skövde och jag bad mamma att vår minsting Samuel som är 2år att han skulle vara vaken tills vi kom hem! Hade inte träffat honom på hela dagen och ville träffa honom för idag skulle vi åka jättetidigt. Även de andra barnen ville vi såklart träffa och krama om men de är stora och oftast vakna vid den tiden. Jag skulle in på Thoraxröntgen 9:30 i Göteborg så jag åkte hemifrån 07! 4 timmars sömn är ett big no no när man ska genom denna behandling! Den är tuff!

IMG_3308.JPG

Idag tog cellgifterna halva tiden ca 2 timmar! Så idag tog jag med mig mina böcker jag skriver till barnen. Det är inget jag har börjat med nu när jag är sjuk, utan det är som “dagböcker”, där jag skriver ibland vad som händer kring de, vad de säger och gör för roliga saker! Så roligt att bläddra tillbaka och läsa för några år sedan. Det blev mer panik med Samuels! För när jag fick veta mitt besked var han 6 månader och jag hade inte börjat skriva en bok. Och om det var som de sa då att jag inte hade så många år kvar.. ville jag hinna skriva även hur mycket den lilla vackra knodden betyder för oss! Sidorna där omkring funderar jag på att slita ut, men kanske är det bra! Att de finns där?! Det är många jobbiga tankar, mycket känslor men oerhörd mycket kärlek!

IMG_3307.JPG

Jag saknar barnen jättemycket när jag är borta en hel dag, så sova på sjukhus när jag KAN åka hem även fast resorna blir jobbiga speciellt i en sån här behandling. Så är det lätt värt det! Kramarna som jag får hjälper mig mer än cellgifter inuti! De styrker mig så mina barn. Så nu till det jag bara MÅSTE BERÄTTA OM!!!!

Förra veckan mitt i allt mörka, kom det fram ett stort ljus. Allt för att den här resan, denna jobbiga vecka skulle bli bättre! Krille har sin sista semestervecka och vi hade betydligt andra planer än åka och ta cellgifter! Ja vem har inte det? Det passar väl aldrig in i livet? Man vill inte, men måste! Men våra små barn får lida för bara att behöva fixa och trixa med barnvakter (även fast familjen ställer upp mer än möjligt) så känns det tungt för oss alla! Men mitt i allt detta kom det in fler änglar i våra liv! Jag kallar de för “spar Hotel änglarna”! Terese ❤️️ på Spar hotel i Majorna har haft kontakt med Johanna❤️️ och vi får nu, ja håll er i för detta är för “good to be tru” (fast det är Sant!!) 3 nätter i deras SVIT, för mig, krille, Elias, Gabriel och Samuel! Helt otroligt overkligt! Allt för att vi ska kunna få tid med familjen under behandlingen.

IMG_3313.JPG

Jag vet att den här behandlingen är tuff, för det jobbigaste av allt är att vi inte heller vet om den funkar.  Men en dag i taget. Men som detta skingrar tankarna! När vi kom in i denna enormt vackra svit på 80kvm häpnade vi! Detta är så oerhört stort! Vi har försökt att pussla ihop vår vecka för att kunna få allt flyta på, att jag skulle sitta 4 timmar per dag i bilen, för att träffa mina barn, kan vi istället träffas här, få njuta av varandra! Och om eller när mitt illamående börjar så får de ändå den här veckan en “bra” vecka trots det som komma skall.

Mina barn kallar detta för “sweeten”, och ja absolut det är väääääldigt sweet att få vara här efter man har fått i sig andra gångens cellgifter. Vi hade ALDRIG kunnat ha råd med detta eller inte ens ett dubbelrum för familjen i 3 nätter! Vi har så vi klarar oss, men efter varit sjukskriven delvis i snart 2 år och varje “ute mat” räknas försöker man prioritera rätt. Och för mig är det givetvis familjen! Vi har det bra, det är inte SÅ jag menar, men just denna chansen att “få en plats där vi kan hämta kraft tillsammans i allt det jobbiga” är helt underbart.

IMG_3314.JPG

Och detta underbara hotell vill nog egentligen inte att jag skriver nåt så här och “gör reklam”, för det enda de vill är att få mig och min familj att orka mer och få vara tillsammans och att jag kan hämta kraft i en helt fantastisk underbar svit med de jag älskar istället för motorvägen i en bil:) jag är av hela mitt hjärta SÅ tacksam till Terese på spar hotel och Johannas svägerska Louise ❤️️som även hon jobbar där och gjort helt underbart vackert här! Vi kände oss MER än välkomna!

Nu ska jag och mannen lägga undan våra telefoner och ta en date! Äta på restaurang (vill egentligen inte ens lämna rummet), och sen tillbaka hit och bara njuta av den underbara utsikten och bubbla i poolen, bara HAN och JAG! I morgon kommer våra tre livs underverk hit.  Skulle vilja skicka med massor bilder härifrån, för vet inte vart jag ska börja fota!

IMG_3315.JPG

Men har LOVAT min 9-åring att inte lägga ut så många bilder! Hans motivering va: ” mamma, snälla lägg inte ut några bilder på sweeten på Facebook eller instagram, för jag vill kunna se det med egna ögon”! Och det klart jag bara måste hålla det löftet! (Han följer mig på instagram)! Så ni får massa fler bilder i morgon, ska bli så underbart att träffa dem.

Har inte träffat dem sen igår (pga vi fick åka så tidigt imorse) Så imorgon eftermiddag kommer de hit! Farmor ❤️️ åker med de på tåget hit och då ska vi bara mysa alla 5! Hoppas jag mår bra då så kan vi ha såååå roligt! Oavsett går allt lättare på nåt sätt när det finns så fina änglar som fångar upp och hjälper till! Tack av hela hjärtat! Imorgon kommer mer bilder när mina prinsar kommer hit! Kärlek från mig till er och TACK för allt pepp ni ger! Betyder oerhört!

Johanna ❤️️ du är verkligen en ängel du också! Är SÅ tacksam över ALLT du gör för mig och min familj! Du är Så äkta! Tack av hela hjärtat! Love från fisen ( Johanna kallar mig för sötfisen på sms)

Kram från “sparadiset”


Gabriel, Elias, Samuel om ni ser detta! Det är väldigt sweet detta, längtar tills imorgon!!! ❤️️