• 2015-04-27, 11:17
  • 37

Annica har haft en fruktansvärd vecka och idag har vi smsat och bestämt att hon skriver alla detaljer och en hälsning här inne till er eftersom så många undrar hur det gått för henne, även hennes vänner. Jag finner knappt ord över vad jag ska skriva mer än att hon är fantastisk och att hon kommer fixa det. Jag peppar henne så mycket som möjligt och hon har en underbar familj och vänner som hjälper henne. Men hon är också den starkaste jag känner, för hon hjälper andra. Hon peppar, sprider glädje runt omkring sig, ger andra energi trots hon går igenom det svåraste en människa kan gå igenom. Leva med spridd cancer och vänta på besked månad efter månad. Hon köper sig tid som hon brukar säga. Men jag är övertygad att med hennes styrka och kraft så kommer hon att fixa detta.

Till mina vänner….

Jag skriver här på Johannas blogg, för det är många av mina vänner som inte vet alla detaljer om vad som hände förra veckan i samband med mitt läkarbesök. Och det är Så mycket lättare att förklarar genom att skriva till alla här samtidigt….

Det är måndag morgon och klockan är 08:00. Om ca 20 minuter ska min telefon ringa och jag väntar på ett besked som jag är SÅ LIVrädd för. På ett sätt känns det som att ta många kliv bakåt på min resa. Många stora steg bakåt i min psykiska stress jag upplevt. Jag trodde jag hade förberett mig. Jag Har förberett mig på att den dagen kan komma att jag blir resistent, när mina mediciner inte längre tar på cancern därinne och plan A slutat fungera. Men jag har aldrig ens tänkt tanken att bli drabbad av en ny cancersort…

Förra veckan skulle jag in till sjukhuset, till gyn. Det var längesen jag var på en undersökning på gyn. Egentligen skulle jag dit den där hösten 2013. Men det var precis då jag hade fått mitt besked angående min spridda MM. Inte hade jag en tanke på att gå till gyn då, utan jag orkade bara inte. Jag skulle till Gyn för att undersöka min skada jag fick i samband med min tredje sons födelse. Sånt här är på nåt sätt lite tabu att prata om, men sen jag fick cancern så tycker jag det kommer fram fler och fler som vågar öppna sig för mig, då jag valt att vara öppnare. Varför ska man gå och dra på sånt, om man själv klarar att prata om det? När det istället kan hjälpa andra i liknade sits? Jag fick en ovanlig skada som omföderska. Samuel är en nyfiken liten go kille som ville se dagens ljus oerhört snabbt och det resulterade i att jag fick hålla i honom ca 20 minuter efter förlossningen och sen in på operation i 2 timmar. Såna här skador är oerhört viktigt att man kollar upp efter ,så att kroppen läks ordentligt. Och att det inte blir skador för livet. Nu i alla fall förra Tisdagen så var jag där. Kändes nervöst. Men efter en bra undersökning och läkaren tyckte det var bra så gjordes lite kontrollundersökningar när jag ändå var där. Då såg jag läkarens min. Jag kände det direkt…. ”har du hittat något” frågade jag spänt.

”ja”, svarade läkaren. De hittade en 5 gånger 6cm cysta på ena äggstocken. Det KAN vara en vanlig cysta men det sticker ut och ser annorlunda ut. Och det finns en misstanke om att det KAN vara en malign… NEJ! Jag fixar inte det. Jag måste! Men hur i all världen ska man få kraften och orka med ytterligare en ny cancersort? Jag har nu tagit blodprover på äggstockscancer. Så inte nog med min spridda MM, så undersöks jag nu för äggstockscancer… Att det är metastaser från min ursprungscancer är uteslutet, utan då är detta isåfall en annan cancer.

bild.PNG

I onsdags var jag inne hos min läkare på Sahlgrenska. Jag skulle få mina röntgenresultat från senaste MR på lungor och MR på buk. Den här stressen går inte förklara. När jag kom till Sahlgrenska fick jag svar att lungorna såg fina ut, inga förändringar. Skönt, något att bocka av från skräcklistan. Men den lite mer avgörande MR på buken, på levern där min cancer bor i mig, dem svaren hade inte kommit än. Den färden från Skövde till Göteborg tar inte 2 timmar den dagen, den tar flera dygn i mitt inre. Att åka, sitta still, fastspänd i passagerasätet, titta ut på alla träd och villor utmed vägen, alla tankar som far omkring i mig, allt det tar en evighet i väntan på svar. Och då inte få ett svar, utan få åka hem igen lika vilsen och rädd. Det är bland de jobbigaste. När vi körde hem till Skövde och körde upp in på garageuppfarten, ringde tfn. Det var min underbara läkare på Sahlgrenska som glatt meddelade att  den resterande röntgenplåtarna hade precis kommit. Och det visar på inga nya förändringar. Inga NYA metastaser, INGEN NY spridning från mitt MM. Utan just nu tycks det ligga vilande. Däremot ser man cystan även på MR undersökningen, men att röntgenläkaren tror att den är benign (ofarlig).

Nu är det väntan. Antingen är det ”superbra” just nu, eller megakass. Superbra genom att jag ”bara” har en cancersort och den tycks nu ligga vilande. Vilket är ett Guds underverk!  Och det andra jag helst av allt bara vill rymma från är ”superkasss” att den där fulingen i äggstocken är malign och jag blivit drabbad av en ny cancersort, med nya behandlingar, mer sjukhusbesök, nya rädslor. Hur mycket ska en människa gå igenom och orka?

Sen att äggstockscancer är ovanligt om man är under 65år, jag är snart 34… Att de tror att det är lugnt etc etc. Det där är svårt för mig att ta in. För några år sedan drabbades jag av ett grovt missfall, som heter druvbörd. Ovanligt det med, men JAG blev den där procenten som fick det. Och efter ett sånt missfall får man gå på kontroller, först flera gånger i månaden, till varannan månad, i ett års tid. När jag födde mitt tredje barn fick jag en psfinkterruptur grad 4, ovanligt som omföderska, speciellt som tredje föderska. Men JAG blev den där procenten. Hösten 2013 fick jag spridd Malignt melanom. Många får malignt melanom som man opererar bort. Men inte lika vanligt med spridning, men JAG fick det. Sitter inte här för att tycka synd om mig själv. Men procenten…. Det har varit jag!  Den här gången tycker jag att jag kan tillhöra åt andra hållet. Den bättre ”vanligare” högre procenten…  Det är som min älskade storasyrra säger… Annica DU kan inte alltid vara procenten. Nu är det dags att det vänder….

bild.PNG-2

Åh paus…

DÄR ringde tfn. Blodproverna visade inte på någon äggstockscancer. TACK GODE GUD!!!  Vi vet inte exakt än om det är det slutgiltiga beskedet.  Min läkare måste ringa mig mer och förklara vad hon och de nya onkologerna kommit fram till. Kanske måste man in och operera ändå. Och ta prover på cystan för att kunna fastställa helt?!

Jag kan andas lite lättare nu när blodproverna ser bra ut. Ja, jag sitter faktiskt och gråter lite av lättnad. Ändå vågar jag inte andas ut helt.  Det är som en upplåst ballong, där man släpper ut lite luft i taget, fast luften inne i den är kvar. Tänk när jag istället får ett bra resultat och kan få nåla sönder hela ”ballongen”, så luften pyser ut direkt och jag slipper må så här av rädsla.

Det som var så lurigt på den här cystan, det var utseendet. Den är vätskefylld, vilket är bra. Men ca 2-3mm i kanten sitter det något som SER ev. malignt ut. Nu hoppas jag att den nya läkaren ringer mig IDAG. Hon skulle ringt mig i fredags egentligen. Och jag låg klubbad från onsdags-fredags och grät i min säng. Kunde inte jobba. Magen värkte och jag mådde fruktansvärt. Att vänta på besked efter besked knäcker mig emellanåt. Men jag bestämde mig i fredags kväll för att ”skita i det här” och ha en bra helg, och konstigt nog har jag haft det. Varit och hejjat på mina älskade söner som spelat i Giff-cupen (fotboll) och det gjorde min helg. Att få vara med. Att få stå där, frysandes, med en varm kaffemugg i handen och hejja tillsammans med alla föräldrar- gör mig till Annica igen. Att se Gabriel och Elias med sina kompisar spela fotboll, det gör mig sååå lycklig och SÅ STOLT!  Förut var det så självklart, det är det inte längre. Igår var det en rysare, för Elias kom till A-slutspel och spelade 2 matcher med golden goal, där 2 plus målvakt möter de andra laget med 2 plus målvakt och första målet vinner. Och om det inte blir mål under 10 minuter blir det straffar. Kan ni tänka er vilken känsla när MIN Elias spelar i golden. Jag grät av Stolthet när de vann första matchen efter genomfört en golden och sen straffar. Vilket gäng. SÅ grymma!  Och där får jag vara med och hejja på. Japp, det gjorde min helg! Det är ju här och nu vi lever, speciellt som cancerpacient blir man så påmind om det hela tiden, när dessa besked ska komma.

Men jag kan inte bara sitt här och tycka synd om mig själv, jo, det är okej för en liten stund. Förra veckan sa jag, att jag kommer ge upp om jag ytterligare får en cancersort. Och det KLART som KORVSPAD att jag inte gör. Det vore det korkaste jag skulle kunna göra, när jag kommit så här långt.. Den andra cancern ligger ju vilande, och det är ju HUR BRA SOM HELST. Ge upp är aldrig ett alternativ, oavsett hur tungt och jobbigt det tycks se ut.  Ni vet vad jag tror på, och jag är helt övertygad. Det som var SÅ kört att jag skulle kunna bli frisk, att det inte går att få bort spridd MM, ser just nu bättre ut, för alla mina metastaser är borta. Och det som finns kvar, tror de att det är bara rester som är kvar, för det är ingen canceraktivitet just nu i de och det är tackvare, det jag tror på. Helt övertygad. Jag tror att min Gud leder mina läkare, det går liksom lite hand i hand.  Och då klart han inte tillåter någon DUM äggstockscancer.

Jag är mot att man prackar på någon sin tro. Avskyr sånt faktiskt. För jag tycker alla har rätt att tro på det dem tror på. Eller inte tro på något heller för den delen. Men jag är glad och stolt över min tro, den är rätt för MIG. För utan den hade jag inte varit nåt. Jag hade ALDRIG orkat genom den här resan jag måste göra om det inte varit en tro på att min Gud finns och hjälper mig genom detta!

Nu väntar en ny dag, med ny väntan på att läkaren ska ringa och berätta hur fortsättningen kring cystan ska bli. Mina äggstockar kan de plocka ut och behålla, det känns inte som en stor sorg, då jag har 3 helt fantastiska söner, och vi hade inte planer på att få fler barn. Dessutom hade det varit en liten chansning att bli gravid igen, då det kan trigga igång cancern ytterligare med alla hormoner. Men min rädsla är mer kring: MER tid på sjukhus, fler jobba behandlingar som klubbar mig. Det räcker liksom nu med det jag har. Med de biverkningar jag går igenom. Jag orkar, det gör jag. Det måste jag göra. Jag får den ork jag behöver.  Och nu ser jag istället fram emot och måste tagga inför spring för livet som är nu på Fredag den 1.a maj. Jag ska springa för 80st för att smasha den där cancern all världens väg. Jag springer för de som annars inte hade kunnat springa och det drar in 10.500:- till cancerfonden. Tack till alla er jag ska springa för. En ÄRA att springa för JUST ER!  Jag kommer vara TOTALT LAPPAD! Tänk vad de där 10.500:- gör för cancer forskningen. Vilket TEAM WORK! Ni är helt otroliga!

bild-2

Nu ska jag gå till min lilla familj. Min mellanpojk är dålig idag och hemma från skolan. Magsjuka! Något som jag helst ska undvika, inte lätt när man har barn som går i skolan och man dessutom träffar själv små barn i jobbet.  Min man får vabba, för jag ska INTE ta i spyorna, då jag riskerar att själv bli sjuk och jag MÅSTE behålla min cancermedicin…

Massa kramar till er alla därute, och TACK för att ni finns med oss

KRAM Annica