• 2020-06-08, 21:25
  • 91

Jag har blodbrist! Helt ofattbart. Det har tagit mig några veckor att orka berätta, jag var riktigt ledsen det första veckorna. Jag mådde så dåligt av alla symtom men förstod inte varför. Jag vet ju hur lång tid det tar att få upp blodvärdena igen och mitt var helt i botten. Jag såg bara blodpåsar framför mig, sjukhus och blod. Snälla skräm mig nu inte i onödan när jag läser kommentarerna, det är illa nog som det är.

I slutet av mars gjorde jag en rutinkontroll för mina extraslag, som jag skrivit om HÄR, HÄR , HÄR.och HÄR. Allt såg bra ut, men läkaren tyckte även vi skulle ta ett nytt blodvärde eftersom jag har ganska rikliga menstruationer. Onödigt, tänkte jag. Jag kan väl inte ha dåligt blodvärde som äter och tränar och som dessutom hade ett HB på 140 förra året? 

Så fel jag hade! Jag hade 120 den här gången, det hade gått ner rejält. Doktorn tyckte vi skulle ta ett större prov, ett ferritinvärde som de skickar på labb för att få se hur mina järndepåer, mitt blodförråd, ser ut. Dessutom skulle jag börja äta järntabeller med en gång. Jag blev så snopen, men när jag tänkte efter så har jag inte känt mig så pigg under den här våren. Jag har sovit katastrofdåligt, har haft hemska öronsus, mitt tjocka hår har blivit torrt och konstigt, jag har känt mig extremt trött och även varit väldigt blek… så något stod inte rätt till. 

Efter en vecka kom brevet hem. Jag öppnade försiktigt, är man rädd för sjukhus och livrädd för alla provsvar så är man inte tuff i det läget.

Bästa Johanna. 

Vi har nu fått svar på ferritinprovet, som vi tog vid ditt besök här. Det återspeglar järnförråden i din kropp och ditt ferritinvärde var 10. Om ferritinvärdet är mindre än 40 tyder det på att kroppens järnförråd börjar bli uttömda. Det är då viktigt att fylla på förråden. Det gör man bäst genom att medicinera med järntabletter. Jag rekommenderar dig att köpa exempelvis Duroferontabletter och ta en tablett 2 gånger dagligen i flera månader. (Eller Sideralforte) 

Med vänlig hälsning

Jag nästan svimmade. Jag kände hur hela kroppen skakade. Fick inte fram ett ord. Ringde Janne och grät, han tröstade mig som alltid genom bara vara lugn och cool som bara han kan. Han sa att allt är ju under kontroll, att jag redan ätit järn en vecka och att allt kommer bli bra. 

Detta var fredag eftermiddag. Ingen läkare kunde svara eller hjälpa mig. Jag googlade, läste allt jag kom över och förstod till slut att 10 i järnförråd är riktigt illa. Det är garanterat därför jag mått så dåligt. Det är vanligt att man inte riktigt förstår att man har blodbrist. Jag har knappt något blodförråd kvar. 

Läkaren skrev också att om dina blodförråd blir helt uttömda så rasar blodvärdet snabbt. Känner ni mig vet ni att jag blev livrädd av att läsa den meningen. LIVRÄDD!

Mailet hjälpte mig kanske inte just där men jag fattade allvaret och sprang till Apoteket och köpte Sideral forte som är en ny järntablett. Den är 30mg så jag äter två om dagen, och har gjort sedan första veckan i april. Den tar nämligen tarmarna upp lättare än många andra tuffa järntabletter och jag mår ganska ok i magen av den. Kompletterar även med blutsaft. 

Snälla, var uppmärksamma. Har ni några av mina symtom, be att få ta ett blodvärde, alltså inte bara HB utan även ett ferritinprov som visar exakt hur dina järndepåer ser ut. Det är livsviktigt! Man kan nämligen inte få upp järnet snabbt, får man blodförlust så måste man förstås få blod, men järnet går ofta snabbt ner igen efter en transfusion eller sprutor, därför måste man äta järntabletter i många månader för att fylla på blodförrådet. (Vi vet varför jag blöder så extremt mycket, men det ska jag berätta i nästa inlägg) 

Nu är jag på god väg, jag mår bättre. Men det tar tid. Jag ska ta nya prover precis innan midsommar, hoppas verkligen att mitt värde gått upp lite då. Jag märker att jag sover så mycket bättre, jag har blivit av med det hemska öronsuset, det var jobbigt och kändes som tinnitus. Jag är inte lika blek, inte heller lika andfådd över att gå i trappor. Jobbiga pirret i benen är borta, så det borde ha gått upp. Jag har även huttrat och frusit hela våren, trott jag ständigt går med feber, det börjar också försvinna nu tack och lov. 

Jag känner mig riktigt korkad som ändå har full koll på hälsa och motion, men jag har ändå inte fattat. Det är därför jag skriver detta till er. Gör inte samma misstag som jag!

  • 2019-05-09, 22:21
  • 84

Idag kom mailet! Hurra! Nu är det äntligen dags att få ordning på mina hemska extraslag på hjärtat som skrämt livet ur mig så många gånger det senaste året. Det är exakt två månader sedan jag jublade över att ha fått bort eländet, men det varade inte så länge som jag hoppats. Läs vad som hände förut HÄR.

Glädjen och lyckan över att extraslagen var borta varade bara en månad, tills vi landade i USA den 24 mars. Extraslagen struntade i att vi var i Florida och hade det underbart. De körde igång som alla gånger de bara dykt upp förut och hängde med oss i två veckor. Vissa stunder var jag helt uppgiven och ville bara hem, andra gånger skärpte jag mig och lyckades tänka på att hjärtläkaren sagt att det inte är farligt.

Så jag gick på betablockerare mitt i solen och fick försöka strunta i att det hoppade i bröstet på mig hela dagarna. Det blir lättare om jag undviker viss mat, som sånt som det är mycket socker i, och inte dricker någon alkohol alls. Sömnbrist gör det också värre, så förmodligen var det den långa resan och jetlaggen som orsakade anfalla den här gången.

När Marilyn kom ner och vi skulle iväg på kryssning så klingade allt av. Samtidigt kom också mensen. Min mens är som en klocka så det är bara att räkna 28 dagar. Jag märkte att extraslagen kan vara i samband med mens, men också under ägglossning. 

Jag börjar se ett mönster i mina extraslag som har varit fruktansvärt jobbiga. Nu är det en månad sen igen. Jag vågar knappt tänka på det för mycket, då sätter väl allt igång igen. Nu orkar jag inte med fler omgångar, de tar på psyket också. 

Mailet i morse kändes som en räddare. Gynekologen doktor Sokolova ska reda ut mina hormoner och kanske, kanske råder det bot på extraslagen också. I tre månader har jag väntat på att få en tid, nu orkar jag inte med fler hemska perioder med extraslag.
Skräm mig inte nu bara, men dela gärna med er om ni känner igen er.