• 2015-09-09, 23:01
  • 39

Ni är många som undrar hur det är med Annica, här kommer ett inlägg som hon skrev idag. Jag är ganska tom på ord vad jag ska skriva, för det är så starkt.

Cancern härjar runt och har spridit sig till bröstet, lungan, äggstocken och körteln bakom kroppspulsådern. Idag skiter jag i att tänka resistent. Jag lever idag. Jag har ingen aning om vad som händer om några månader. 

Jag ryser i hela kroppen när jag läser det hon skriver om. Hon skriver öppet, naket och starkt. Det berör, hennes positiva inställning hjälper inte bara henne, det hjälper många andra som kämpar. Hon har en helt underbar inställning till livet, jag blir varm i kroppen när jag läser hennes ord.

Läs hela hennes inlägg, ta till er hennes ord lite längre ner. Ni kommer förstå vad jag menar. Så mycket känslor och tårar som bränner bakom ögonlocken.

Kram Johanna

//

En dag i taget, räcker så oerhört bra nu.❤️️

Så otroligt skönt att vara hemma. Sitter just nu i min sköna soffa och njuter av en kopp te i min rosa favoritmugg. Samuel ligger och sover middagsluren och mina stora grabbar leker förfullt på sina rum efter en dag i skolan. Ute lyser solen från en klarblå himmel och livet är så där vansinnigt gött just nu.

Imorse vaknade jag och kände mig så där själaglad och lycklig. Känner att nu leker livet med mig och jag är mammaglada Annica igen. Just idag!
Igår började jag min dag med att jobba. Varit ifrån det ett tag nu pga cellgifter, operationer etc. Mitt jobb får mig att må SÅ bra. Jag känner mig alltid så välkommen och behövd. Jag känner mig fri, lycklig och stolt över att få vara en del av Frälsningsarmén i Skövde.

IMG_8063.JPG

Att få träffa mammor, pappor och deras ljuvliga barn. Jag känner att jag andas klar luft när jag kommer till jobbet. Andas som att vara frisk. Andas som att vara gamla Annica. Få känna mig hel och fri. Inget jobb har någonsin betytt så mycket för mig som det gör på Frälsis. Då att få komma dit igår och starta igång öppna fsk igen med mina fantastiska kollegor är så oerhört värdefullt för mig. Tror knappt jag egentligen kan klä det i ord hur mycket det betyder för mig.

hjärta

Jag vet att jag är en tjej som lätt “kan bli för mycket”! Men samtidigt tycker de att jag är okej för att jag är jag och jag får köra mitt race. De litar på mig. Galet vad ett jobb kan betyda mycket. Och speciellt nu!

Nu får jag tyvärr jobba i mindre skala då jag går på behandlingar var fjärde vecka och sen blir infektionskänslig. Risken om jag får infektioner och dåliga vita blodkroppar är att vi får flytta fram cellgifterna. Vilket kan resultera i att jag blir jätte dålig och att cancern får en chans att börja härja igen, det vågar jag inte och vill inte riskera. Så jag hoppas det går bra ändå och försöker passa på jobba när jag mår bra. Så hoppas min plan för hösten funkar.

IMG_0749

Efter en ruskigt bra dag på jobbet så kom jag hem och då ringde min läkare och berättade om den närmsta tiden som ligger framför med behandlingar, tankar etc men även om förändringen de opererade bort. Det var cancer. Det var malignt melanom som spridit Sig in i äggstocken. Men vet ni? Det kändes så skönt. Så skönt att få svar på det jag funderat på så länge. Frågetecknen blev till utropstecknen och jag förstår nu lite mer om varför det spred sig igen. Jag har ju gått ganska länge med de dära förändringarna i äggstocken. Man har hela tiden trott att de varit ofarliga, en så kallad funktionellcysta.

När jag blev resistent från mina mediciner i somras var levern som vart helt söndersmockad av metastaser från början, var nu helt fri. Men sen hade det spridit sig till bröstet, armhålan, lungan och en körtel bakom den stora kroppspulsådern. Mina funderingar har varit ständigt: hur kunde det bli så stor spridning när allt var borta?! Men i äggstocken härjade det! Nu tack och lov är den borta. Nu fungerar även cellgifterna. Just nu!

IMG_8065.JPG

Och det är Så jag lever. Just nu.

Just idag fungerar min behandling. Denna gång skiter jag i tänka resistent. Denna gång fokuserar jag på idag. Livet blir så mycket lättare. Jag har ingen aning om hur det ser ut om ngr månader. Funkar behandlingen fram till jul? Det återstår att se. Jag är människa, jag orkar inte tänka så långt fram för då blir jag knäpp påriktigt. Men jag kan njuta av att jag faktiskt börjat hämta mig efter förra omgångens cellgifter som var väldigt mycket jobbigare pga operationen jag gjorde strax innan.

Vecka 40 är det dags igen för nästa omgång cellgifter. Och planeringen framöver ser ut som jag ska få cellgifter var 4e vecka lång tid framöver. Och det känns okej. Ett nytt liv jag måste tycka är okej. Har inte så mycket annat val i detta. Det känns som cellgifterna hjälper mig inte bara överleva utan faktiskt hjälper min kropp förklara krig mot cancern. Vi hjälps åt att försöka nita den där elakingen på käften.

IMG_3313

Jag och cellgifterna får bli ett team liksom. Den känslan är skön att ha nu, för när jag fick mitt besked om att få cellgifter var den största rädslan jag ställdes inför i min cancer. Alltid haft en fruktansvärd skräck för dessa cellgifter. Nu vet jag att de hjälper mig.

Jag vet att min sorts cancer är obotlig och chansen att bli helt frisk är inte jättestor. Men vet ni? Jag tror faktiskt jag har en chans. Inget är kört. Jag tror på mirakel och kanske är jag ett sånt i slutändan? Tills jag kommer dit kommer jag absolut fortsätta kämpa. För idag lever jag…

Många kramar från mig Annica