• 2019-03-12, 17:38
  • 15


Nu är reportaget vi gjorde för ett tag sedan med i Amelia kropp och skönhet! Så roligt när de vill skriva om hälsa och skönhet. Kropp och själ hör ihop. I artikeln kan ni läsa om en del ur boken 30 om dagen, hur jag blev fånge i min egna kropp och hur jag hanterade panikångesten. Jag vet att många kämpar med panikångest. Även depression och ångest.

Men det finns hjälp. Man kommer ur det. Men man kan också få lära sig att leva med att den kan komma tillbaka, jag vet många som lever ett harmoniskt och skönt liv, men ormen som jag kallar min panikångest ligger och lurar, men den går inte till attack. Den kan göra sig påmind.

Motion är A och O. Bästa du kan göra är att promenera varje dag, allra helst på morgon om du har möjlighet. Även sömn är viktigt. Att ha saker att göra varje dag. Att känna dig viktig och behövd. Att få närhet och kärlek, både ge och få.

Att ha saker att se fram emot.

Så är det för mig. Jag mår bra idag! Men ormen finns ibland på ena axeln och vill jävlas om jag tex är sjuk, eller som jag berättar om i boken när jag cyklade i alperna för några år sedan i 30 grader värme. Fick värmeslag, utmattad och då slog ormen till. Men det är min hjärna som jävlas bara. Hamnar jag i jobbiga situationer som på en hög alptopp efter cyklat flera mil i 30 grader klart att ormen vaknar till liv. Jag hade ingen panikångest, jag blev bara rädd.

Då får man ta till sina knep, allt man lärt sig genom åren när man bearbetat, kommit upp från det där hemska ångestträsket och vips så är paniken borta.

Att leva med ångest är påfrestande. Att vara en fånge i sin egna kropp. Men det är din kropp som vill säga dig något.

Terapi eller KBT är viktigt. Du kommer inte framåt om du inte bearbetar på något sätt. Lyssna på signaler. Det kan vara allt från att byta jobb till att skilja dig. Eller ett trauma eller sorg.

Alla hanterar sorg olika men förr eller senare behöver man sörja på ett eller annat sätt.
När vi miste vårt barn Louis som dog efter 1,5 timma så klart jag sörjde. Jag grät dygnet runt. Kunde knappt klä på mig. Visste inte hur jag skulle klara av vardagen.

Jag blev så slut så jag orkade inte sörja till slut. Orkade inte ens prata med någon. Därför kom sorgen ikapp mig när jag fick mina tjejer några år senare. Även om jag var jätteglad slog allt bara till. Det är det jag vill säga med att lyssna på dina signaler kroppen sänder ut.

Idag mår jag bra, kan hantera stress och panikångest på ett helt annat sätt även om jag kan bli rädd. Som när jag fick de hemska extraslagen. Ska skriva mer om det, vet många ville veta hur det gick.

Du kan läsa hela reportaget i Amelia kropp och skönhet som är ute nu men hela min resa i min bok 30 om dagen som du kan köpa HÄR. 

 

 

2019-03-12 Johanna Toftby , ,

  • 2017-04-25, 16:36
  • 31

Har du inte testat på att vandra, gör det. Nu har vi varit hemma två dagar efter den fantastiska träningsveckan på Gran Canaria med Topphälsa och jag längtar redan till nästa resa. Att vi skulle vara med och vandra uppe i bergen varje dag hade vi planerat, men jag visste inte hur underbart det var. Att motionera i flera timmar, gå brant uppför, balansera och parera när det krävs koncentration för att inte ramla var mycket jobbigare och roligare än vad jag kunde föreställa mig.

Nu är jag hemma och ska äntligen börja med något som jag funderat på länge: min bok! En egen bok om min resa till att äntligen känna mig nöjd med mig själv, mitt liv och min kropp. Vill du läsa den? Ge mig gärna tips om precis vad du vill läsa i så fall!

I sommar ska vi cykla nere i alperna igen, men nu blir det även vandring. Jag älskar det och nu har vi fått en mjukstart och lärt oss mycket. Att vandra i grupp som vi gjorde med vår fantastiska Christer Skog som lagledare gjorde det ännu bättre. Han har stor respekt, allt han berättade för oss kändes så logiskt, men det var också mycket nytt som vi fick lära oss. Han har tränat eliten både i Sverige och i världen, jag är otroligt glad att ha fått lära känna honom under veckan.

Jag drabbades för många år sedan av svår panikångest. Jag har skrivit mycket om det på bloggen och under träningsveckan höll jag en  föreläsning om vad som drabbade mig när jag blev sjuk. När du drabbas av panikångest är det något som kroppen vill säga dig. Det är en varning att du behöver förändra eller bearbeta något. För mig var det Louis som jag förlorade och inte bearbetat ordentligt.

Jag kom till en läkare som ordinerade mig motion. Promenader. Inget annat än just promenader. Just där och då kunde jag inte gå tio minuter utanför mitt eget hem, jag var fånge i min egen kropp. Den resan önskar jag inte att någon annan ska behöva uppleva.

Jag kämpade i flera månader och år med panikångest till och från. Men när jag började motionera med lugna promenader, då började jag bli frisk.

Jag gjorde ingenting annat än att gå. Läkaren ordinerade mig lugna promenader i början, sedan skulle jag öka och bli svettig. Ingen annan stressig träning. Har du en gång drabbats av panikångest så kan din hjärna lura dig att du får panikångest vid till exempel intervallträning, det blir för mycket stress, för mycket flängande, för mycket krav.

Allt detta kan din hjärna ta som ett hot. Hot= panikångest. Hjärtklappning=panikångest.

Jag tränade på att andas. Avslappningsövningar, sova bättre och ta det lugnt. Men motionen varje dag var A och O. Jag behövde endorfiner, när kroppen får endorfiner blir din hjärna lugn och du mår bättre. Det är vetenskapligt bevisat. Många stänger in sig och vågar inte röra på sig just på grund av att de inte vågar få högre puls eftersom det kan trigga panikångest.

Jag blev frisk efter ett år, sedan dess har jag faktiskt inte fått en enda panikångestattack. Men min hjärna kan ibland lura mig och tro det är panikångest. Som i bergen nu när vi vandrade.

Jag är känslig för när det är för varmt, vi hade gått länge, det var oerhört varmt och jag kände mig lite yr. Jag tappade fokus totalt, Janne märker det direkt och han frågade hur jag mådde. Där och då kunde jag inte ens svara för då blir det ännu värre.

Christer frågade också hur det var  med mig, han märkte nog det var något som hände.

Jag kunde inte svara då heller och där var min hjärna igång och påminde mig. En liten jävel påminde mig: “Nu får du panikångest, du är högt, högt uppe på ett berg och nu kan du inte ta dig därifrån”. Hjärtat slog ännu fortare. Jag kände symtomen, känslan av att tappa kontrollen är det värsta som finns. Jag kunde inte längre gå i gruppen utan gick iväg själv.

Jag andades, blundade och talade om för mig själv att nu skärper du dig. Du är bara väldigt varm, det är ingenting annat än hög puls av att du klättrat och gått långt.

Jag hällde i mig vatten, tog några nötter jag hade i ryggsäcken och sedan lugnade allt ner sig.

Efter en stund kände jag mig som vanligt igen och jag kände mig starkare och starkare. Just då hade jag kunnat springa runt hela Gran Canaria kändes det som. Men det var bara för att jag fokuserade och tänkte bort paniken som tog över min kropp.

Känslan efteråt var helt fantastisk. Vi gick långt efteråt och jag mådde så bra!

Christer talade om att det är väldigt viktigt jag lär mig vilken puls jag ska ligga på när jag tränar mycket eller ska cykla långt i alperna. Kommer jag över min pulszon där jag ska ligga kan kroppen ta ut sig, mjölksyran kommer och min hjärna som går i försvarsläge kan tro det är panikångest på gång trots att jag själv inte framkallar det.

Pulsen är alltså oerhört viktig för mig att hålla koll på så kroppen inte ska lägga av.

Alla pusselbitar föll på plats.

Dagen efter gjorde vi ett syreupptagningstest där jag fick springa på löpbandet i olika hastigheter och Christer kollade hur min puls och vad jag hade för syreupptagning.

Jag blev så glad efteråt för att jag hade riktigt bra värden. Jag kände mig så lättad och stark! Christer ska nu hjälpa mig så jag kommer ha koll på hur min puls ska ligga när vi tränar, men framförallt när jag ska cykla långt och framförallt när det är långa backar och stigning. Även under klättring eller vandring i berg kommer det hjälpa mig.

Jag kan köra till exempel intervaller, men jag ska alltid värma upp lite längre, det hjälper kroppen att vänja sig och jag kommer in i en andra andning, på så viss blir inte hjärnan rädd när pulsen stiger.

Kroppen är fantastisk! Jag vet hur många det är som kämpar med panikångest, ångest och depression. Snälla, försök att ta er ut, promenader kommer hjälpa er, våga testa! Gå gärna med någon, det hjälpte mig mycket.

Jag är så glad över att få dela med mig av min resa,  det var fantastiskt att få föreläsa om att fullständigt tappa kontrollen, att få berätta om min sorg över att förlorat ett barn, men också få dela med mig av hur jag blev frisk och hur jag kom tillbaka, med hjälp av motion. Jag blev rörd till tårar när många kom fram efteråt, även alla som mailar mig och berättar att de känner samma sak, att panikångesten tagit över deras liv.

Nu skriver jag på min första bok, jag hoppas kunna hjälpa och inspirera andra.

 

  • 2017-04-21, 16:41
  • 10

Det är många år sedan jag hade panikångest nu, men jag minns det som om det vore igår. Känslan kan komma tillbaka och hjärnan lurar sig själv att det är ett nytt anfall. Då kan det lätt bli ett riktigt anfall också eftersom all stress vaknar på nytt. Senast var när jag på denna fantastiska träningsresa skulle hålla ett föredrag om – panikångest.

Har du frågor om panikångest? Ställ dem i kommentarsfältet så ska jag svara så gott jag kan. Eller du kanske har egna erfarenheter att dela med dig av?

Jag var verkligen livrädd inför föreläsningen, samtidigt rädd för att ingen skulle komma och för att det skulle vara fullt av folk. Det blev det andra, lokalen var verkligen full. Jag är ingen föreläsare, jag har bara gjort det här ett par gånger tidigare men älskar att dela med mig. Det är så nyttigt att prata öppet om panikångest, att erkänna vad som händer för sig själv och känna igen sig i andras berättelser i stället för att tro att man är ensam i hela världen om eländet. Bara jag inte får panikångest av själva föreläsningen så känns det bra efteråt.

Att leka expert känns alltid så konstigt. Jag vet, jag uttalar mig om allt mellan himmel och jord här på bloggen, men det är ju bara mina åsikter. Jag är ingen expert, nåja, jag är rätt duktig på hår tycker jag själv, men annars är min åsikt inte värd mer än någon annans. Det jag kan göra, på bloggen eller som föreläsare, är att berätta om mitt liv – det är jag ju faktiskt en framstående expert på.

Föreläsningen fick heta “30 om dagen”. Det var ordinationen jag fick av läkaren, 30 om dagen. Först förstod jag ingenting och höll på att få ett anfall av tanken att ta 30 tabletter om dagen. Sedan läste jag mer noga. 30 minuter motion om dagen. Det var hela receptet. Inga piller alls.

Jag måste nog erkänna att jag överdoserar ganska ofta. Man blir beroende av motion och träning. Men tack och lov finns det inga farliga biverkningar av att ta för långa promenader. Jag måste erkänna att det inte räcker med motion heller, alla borde också få recept på en Pernilla.

Min fantastiska granne knackade på min dörr varje dag gör att tvinga ut mig trots alla min ursäkter. Jag kunde vara väldigt kreativ för att slippa gå ut. Huvudvärk, trött, barnen sov, översvämning i badrummet, guldfisken har rymt, vad som helst som kunde få mig att komma undan.

Ingen funkade på Pernilla, jag bara skulle ut. Först fick det räcka med tio minuter med fickorna fulla av nödutrustning som nötter, proteinbars, vatten, Vics Blå och betablockerare. Ingenting fick hända så bäst att ha med utrustning för allt. Hade jag fått ned en svets i fickorna så hade jag tagit med mig den också.

För varje promenad blev jag lite, lite starkare och mådde lite, lite bättre. Endorfinerna började vakna till liv och bekämpa ångesten. Den måste hanteras på många sätt, den är inte farlig i sig men kan ställa till med farliga saker om man inte tar hand om den.

Får man panikångest så beror det ofta på något som man varit med om och inte bearbetat. För mig började det när jag väntade Marilyn. Jag blev riktigt dålig och läkarna ville lägga in mig.

Några veckor efter att hon föddes började jag träffa en psykolog som lärde mig att för varje gång jag födde så genomlevde jag min första förlossning igen. Louis. Som bara blev en och en halv timma gammal innan den svåra infektionen tog hans lilla liv.

Det kommer jag alltid att bära med mig. Men jag kan göra det på ett mer hälsosamt vis än att göra mig själv illa.

Nu kan jag göra det och hantera ångesten när den kommer smygande. Kan jag hjälpa en enda annan person att göra detsamma så blir jag lycklig.

  • 2016-10-03, 20:06
  • 15

Nu sitter jag på tåget hem igen. Vad roligt att ni är många som hört av sig efter inslaget. Det dom ville prata om var just vad träningen gjorde för mig när jag drabbades av panikångest, att en läkare på en vårdcentral skrev ut motion på recept. (Fantastiskt) Jag ville få fram hur lite det kan göra, men hur svårt det kan vara att ta sig ut. Hur viktigt det är att närstående behöver finnas så man kommer iväg. En spark i baken. Men 10 minuter promenad räckte för mig i början sedan ökade jag successivt dag för dag. Minst 30 min raskt gärna i backar så kroppen svettas.

Vill ni titta på inslaget hittar ni det på länken HÄR. 

Efter Tv 4 så åkte jag ner till stan för en trevlig lunch med Magnus Hedman- Ska berätta längre fram. Tack för idag Magnus, supertrevligt!

img_6030

img_5982

Alltid bra mat på Kung Carl.

Sedan var det äntligen dags för en date med den här sköna bruden. Oh my god vad mycket vi hade att skratta och prata om idag. Gå in och läs hennes roliga blogg (även allvar och viktiga ämnen) Monas Universum heter bloggen, klicka HÄR.

img_6004

Tack för idag slut för idag. Lite så jag känner mig just nu. Direkständ liveTV är alltid lite extra nerver för en amatör som mig.

IMG_6034.PNG

Det blir mer pepp här för dom som vill, jag brinner för att dela med mig av tips efter egen erfarenhet.

IMG_6035.JPG

Sedan har inte skönhet, botox eller filler ett skit med intresse/erfarenhet med motion eller hälsa att göra. Lovar.

Kram!

  • 2016-10-01, 18:55
  • 12

På det gula receptet stod det rask promenad minst 30 min. Jag trodde läkaren var galen. Tabletter menar du?

Jag hade drabbats  av panikångest. Men det förstod jag inte då, jag var fånge i min egna kropp. Har ni någon gång varit med om detta helvete vet ni vad jag menar. Ingenting i världen hjälper. Jag mådde skit. På det gula receptet stod det motion. I raskt tempo, du ska svettas. Minst 30 om dagen. Helst i naturen. Inte kunde jag ta in att min kropp behövde motioneras just då? När det var som mest kaos i min hjärna.

Ett förlorat barn i bagaget men strax efter fick jag två underbara friska tjejer. Hade jobb, en underbar familj och vänner. Då slog det till. Sorgen kom i kapp. Man lurar inte sorg genom trycka ner.

IMG_5887.JPG

Ångest, hjärtklappning, svimningskänsla, sömnbrist, svårt att andas. Trodde jag skulle dö många gånger om. Till slut började jag lyssna på kroppen.  Började träna mer, började gå i skogen.

Läkaren räddade mitt liv. Detta är en del av det vi ska prata om på måndag i Malou efter 10 på TV4 . Titta gärna om ni vill och kan.

IMG_5883.JPG

IMG_5885.JPG

Idag gick jag, Lisa-Marie och Lucy uppe på berget. Ljuvlig dag! Lördag 1 oktober kunde inte börja bättre. Vi gick en timma längs vattnet, Lucy sprang och var  lycklig. Vi tränade även spårning inne i skogen. Hon älskar det. Även matte och lillmatte! Så kul det är att gömma sig, sedan får hon jobba med nosen.

Det är en utav anledningar jag har hund. Avstressande.

IMG_5878.JPG

IMG_5879.JPG

Älskade Lucy.

Lycka! Att få andas frisk luft, ta in alla vackra färger. Lugnet…

I eftermiddag har vi storstädat, river ut allt, fått ordning. Det luktar rent och nystädat. Det är också en skön stress som släpper, snart kommer Janne, vi ska äta en god lördagsmiddag med tjejerna. Marilyn har massor att berätta och visa efter Justin Bieber. Det blir fläskfilegrytan som stod på önskemål och ett gott rött vin.

dsc00577

dsc00569

IMG_5900.JPG

Har ni en skön helg?

Puss! Nu börjar med maten.

 

 

 

  • 2016-08-17, 19:58
  • 16

Nu är Topphälsa ute som vi plåtade i maj! Jag fick äran att göra “intervjun” som dom kallar det, ett reportage med bilder och text, en djupintervju av duktiga journalisten Petter Karlsson. Vi pratade mycket om vad träningen betytt för mig, framförallt när jag drabbades av en riktig smäll efter vi förlorade vårt första barn. Jag vill peppa andra att komma igång med träning, vill visa vad det kan göra mycket om man inte mår bra.

Jag drabbades av svår panikångest, ni som varit med om det vet hur det känns. Man tror man ska dö. Hela världen rasade. Vågade inte ens gå till affären, kunde knappt gå ut med barnen. Kroppen triggas liksom igång av ett enormt stresspåslag. Du skapar en ond cirkel, man är oerhört rädd för ett anfall ska komma, därmed blir det ännu värre, sedan är karusellen igång. Panikångest kan ta lång tid att komma ur. Jag trodde jag hade hjärtfel. Fick göra mycket undersökningar på fyslabb, sova med EKG, kolla ultraljud på hjärtat mm.

När man väl insett, sakta men säkert förstått att det inte är farligt behöver man träna på att utsätta sig för svåra situationer som du fått i samband med attackerna. Jag gick flera gånger i veckan hos kurator, gick till botten med allt och till slut förstod jag att det var barnet som dog som utlöste allt. Sorg som inte var bearbetat, mycket som skulle upp till ytan. Tränger man ner sånt som är svårt och inte lyssnar på kroppen så sänder den ut varningssignaler. Hallå! Stanna upp, något är inte bra. Visst är kroppen finurlig? Istället för vi bara ska ramla ner i en hög och kollapsa får vi varningar= Panikångest. Detta förstår man när man är på väg tillbaka.

Vet ni vilken medicin jag fick av min läkare? Han talade om för mig, – Johanna jag ska skriva ut ett recept till dig nu.

Motion.

Mitt recept jag fick av honom var ett gult recept med en enda mening på. Detta räddade livet på mig. Min granne Pernilla släpade ut mig i spåret, jag hade fullt med betablockerare i fickan, fick det för mitt skenande hjärta, men behövde sällan ta dom. Men det var min livboj. Medicinen var en stor hjälp även om det inte är något lugnande. Sedan knatade vi på varje dag, korta rundor på kanske 10 minuter i början. Sedan ökade vi allt successivt. Har man drabbats av panikångest eller ångest är man så sjukt trött. Jag orkade knappt stå upp första veckorna.

Mycket mer kan ni alltså läsa i detta nummer som är ute nu!

DSC_1112

Vill ni läsa ännu mer om detta har jag skrivit för flera år sedan, sök i sökfältet längst upp.

Här kommer bilderna från en heldag i maj när vi gjorde reportaget. Tusen tack Pam på Topphälsa, du är fantastisk. En sann inspiratör! Är så tacksam över att du ville ha med mig i ert fina magasin. Är glad över vårt kommande samarbete!

DSC_1094

IMG_3609.JPG

Smink och hår av duktiga Anna Frid. Underbart att få sitta och bli ompysslad och stylad. Lyx när jag annars står och fixar andra :)

IMG_3647.JPG

IMG_3697.JPG

Fotograf: Kristian Pohl

IMG_3700.JPG

IMG_3695.JPG

IMG_3719.JPG

Så proffsigt gäng! Tack för ett superkul jobb.

IMG_3696.JPG

IMG_3683.JPG

IMG_3657.JPG

IMG_3724.JPG

Älskar kläderna! Mer info finns i tidningen.

IMG_3677.JPG

Här är bästa gänget!

Efter flera timmars plåtning utomhus var det dags för intervjun. Det är bland den roligaste, djupaste jag någonsin gjort. För vilken journalist. Det var som att sitta och småprata med en god vän över en kopp kaffe. Han har skrivit så fint, så personligt. Tack Petter,  det var en ära att få göra detta.

IMG_3705.JPG

Här kommer bilderna.

Så kul att mina vänner Åse 56 kilo och Madeleine Ilmrud också är med i tidningen!

DSC_1095

DSC_1098

DSC_1111-2

DSC_1108

DSC_1101

DSC_1099

DSC_1107

Hela intervjun finner ni i tidningen som är ute nu.

Stor kram

Johanna

 

2016-08-17 Johanna Toftby ,
  • 2016-01-31, 23:00
  • 39

Jag står i rulltrappan på Hennes och Mauritz och är på väg upp till övervåningen när det slår till. Attacken från helvetet som sliter sönder min kropp. Hjärtat skenar, det finns inget stopp. Det slår fortare och fortare, jag börjar kallsvettas, får svårt att andas och det känns som en snara runt min hals. Kroppen är på väg att explodera av fullständig panik. Jag är yr och svimfärdig.

Min kompis Jeanette är med, hon förstår inte varför jag rusar ut från butiken,  jag försöker få fram att hon ska ringa ambulans, men jag får inte fram några ord. Skakar och är svimfärdig. Paniken i kroppen är för stark. En person hjälper oss ringa ambulansen som kommer ganska snabbt.

Jag väntade Marilyn och var i vecka 13. Mådde bra i graviditeten förutom hemskt illamående så jag var ganska trött.

Den där dagen i rulltrappan glömmer jag aldrig. Jag kan känna i kroppen hur det känns till och med.

Det är många som drabbas av panikångest, ni är många läsare som önskar att jag skriver om detta så därför lyfter jag fram det igen, har skrivit en del krönikor men tänkte ge er lite mer konkreta tips om ni kanske befinner er mitt i det där jobbiga ekorrhjulet som jag också en gång varit i. För det går över, man tror att man ska dö men det gör man inte.

Här kommer ett långt inlägg men jag har delat in det i stycken så ni kan hitta just det ni vill läsa om.

Attacken slår till

Panikångest är väldigt obehagligt och svårt att hantera framförallt första gången. Den brukar komma från ingenstans och helt oförberett bara slå till som en blixt rakt ner i din kropp. Man tror att man ska dö första gången panikångesten slår till. Hjärtat skenar, du får inte luft, blir kallsvettig, skakar och darrar, blir svimfärdig och yr.

Man känner sig nästan galen för man vet inte vad det är som händer. De flesta åker in till sjukhuset första attacken. Man blir så oerhört rädd. När jag kom in kollade de puls och blodtryck och EKG.

Men ni som varit med om detta fick säkert också lugnande besked, inget fel på EKG. Tack gode gud. Jag fick rådet att varva ner, prata med min barnmorska om avslappningsövningar men skulle höra av mig till vårdecentralen om det inte blev bättre. De sa att jag hade ett labilt hjärta men det var inget farligt. Det betyder jag var känslig för både yttre och inre påfrestningar.

Stress, sömnbrist, hormoner. De sa också att det var ganska vanligt med labilt hjärta i min ålder.

Jag var 25 år, stark som en oxe, vältränad, hade inte någon stress på varken jobbet eller hemma. Var gravid och hade ett efterlängtat barn i magen.

Det där skenande hjärtat var det allra värsta jag varit med om. Det var ingen hjärtklappning, nej det bara skenade som om det ballade ur helt. Fruktansvärd upplevelse!

Jag fick ligga kvar en dag för jag var gravid så de kunde kolla blodtrycket och lite andra värden men dagen efter åkte jag hem. Och där började helvetet på riktigt.

Att ständigt vara rädd

Hur hanterar man rädslan att attacken ska komma igen? För när den slog till mådde jag hur bra som helst, därför vet man aldrig när den kommer igen. Den ångesten var oerhört svår att hantera. Jag minns att jag gick runt i lägenheten, kände på pulsen och tyckte ibland att det var lite svårt att andas. Är den på väg nu? Vad gör jag då? Kan jag åka in igen? Eller kommer de idiotförklara mig?

Mitt dygn bestod av kolla så allt var okej med min kropp. Helspänd. Som om kroppen var i krig.

ensam_65708290_506a092fe087c31a2f3bf946

Dagen efter slog den till igen. Just där och då tänkte jag faktiskt inte på den utan jag låg helt avslappnat i soffan och kollade på film. Plötsligt skenar hjärtat, precis som i rulltrappan, det tar inte stopp. Jag har morgonrock men flyger ut på altanen. Sliter nästan mitt hår av panik, går runt i trädgården försöker andas men det känns som jag ska tuppa av. Rädslan inom mig går inte förklara. Jag kallsvettas, blir mer yr,  flyger in i lägenheten och testar duschen. Sliter av mig kläderna, spolar iskallt vatten så kroppen skakar sönder av kyla.

Sätter mig på golvet och försöker andas medan det iskalla vattnet rinner rakt ner över mitt hår och ner i ansiktet. Till slut ger det med sig och jag får äntligen bättre med luft. Jag sitter kvar i duschen, spolar mer varmt och tårarna rinner. Gråter något hejdlöst och är rädd att jag blivit galen. Vad är det för monster som vill ta död på min kropp, jag förstod inte vad det var som höll på att hända.

Ta hjälp

Dagen efter den andra attacken ringer jag vårdcentralen för att få en tid hos en läkare. Jag var så rädd. Sov ingenting den natten heller och fick tack och lov en tid samma dag jag ringde. Ni vet hur man är när man inte sovit. Gråtmild, känslig och väldigt trött. Jag fick träffa en jättebra läkare som lyssnade och pratade länge med mig. Han talade om att det låter som om du fått panikångestattacker.

Hjälp! Har jag panikångest? Då fick jag ännu mer panik. Blev rädd, grät igen och frågade mycket. Hur ska jag klara av en lång graviditet med panikångest? Hjärnan snurrade.

Han tyckte jag skulle göra lite mer undersökningar eftersom jag var gravid så några dagar efter fick jag komma till en hjärtspecialist och dom gjorde ett ultraljud på hjärtat. Jag var ännu räddade och det var en skum känsla att se sitt hjärta där inne.

Hjärtläkaren var cool och hjärtat var som tur var inget fel på men han ville mäta det hur det slog dygnet runt, så jag fick med mig en hel apparat med sladdar och en slags bandspelare som skulle se hur det slog även när jag sov.

Sov inte mycket den natten men det var lugnande att det iaf inte var något allvarligt fel.

Vi pratades vid i telefon och han tyckte ändå vi skulle vänta och se. Redan veckan efter ringde jag igen och sa att detta går inte. Hjärtat är på väg att slita sönder min kropp, jag måste göra något.
Han skrev ut Inderal som är en betablockerare. Den får man äta när man är gravid förutom dom sista månaderna. Jag åt den varje dag, en svag dos men den sänkte pulsen så inte hjärtat kunde skena. Tack.Gode.Gud. Inderal blev lite som min livboj.

Hantera attackerna

Attack 3 kom och jag kunde där hantera den lite bättre än dom två första, det hade inte gått lång tid från den första panikångestattacken. Jag var hemma tack o lov och den här gången testade jag något helt annat. Jag hade köpt några böcker om hur man kunde hantera ångest, hjärtsken mm och den hade jag läst. Tro det eller ej, men man skulle tydligen köra ner huvudet i handfatet fyllt med vatten och sedan hålla andan (förstås) i några sekunder. Sedan upp och sedan ner igen. Det skulle tydligen kunna stimulera så hjärtat slutade skena. Visst låter det galet.

Tro det eller ej men det hjälpte. Om det var för att jag frös, fokuserade på annat än hjärtat eller om det faktiskt hjälpte vet jag inte. Den övningen gjorde jag många gånger efteråt. För attackerna avlöste varann, jag fick ett par i veckan. Jag hade ingen ångest eller depression men jag kämpade med mina hemska panikångesttatacker och hjärtsken. Blev rädd att gå utanför dörren, vart ska jag stoppa huvudet ner i vatten någonstans om skiten slår till? Nej, det är bättre jag håller mig hemma. Mitt hem blev min borg.

Våga ge dig ut

När man förstått att man drabbats av panikångest, varit i kontakt med läkare och fått svar att det inte är någon medicinskt med hjärtat, ja då är det lätt att man stänger in sig. Man kanske fick en attack när man var och handlade, kanske fullt bland folk eller mitt på torget? Ja då går man förstås inte dit igen. Det är det som gör att man inte vågar sig ut. det FÅR INTE hända när man inte är hemma i sitt trygga hem. Där man lättare kan hantera attackerna. Där ingen ser dig. Men vet ni, det är detta som gör helvetet bara ännu värre. När man låser in sig.

Jag var gravid, hade även en liten ettårig som självklart behövde stimulans och komma ut. Jag gjorde det, gick snabbt ut så hon fick luft men snabbt in igen. Hennes pappa fick dra ett stort lass dom månaderna där jag var fånge i min egna kropp. Jag grät varje dag, var så ledsen över att den här graviditen inte var som den förra. Försökte vara glad men det där förbannade monstret hade tagit över. Jag vågade inte göra nånting.

Läkaren berättade för mig om hur viktigt det var att bemöta ångesten. Att inte vara rädd.

Du kommer inte dö!

Nej, du dör inte. Men det är lättare sagt än gjort när man drabbas. För det är det enda man tror. Jag var ständigt rädd, alltid på min vakt och totalt sönderstressad av oron. Men sakta men säkert gick det bättre. Jag vågade mig ut mer och mer, kände mig världens starkaste efter att ha gått runt kvarteret. Utan panik. Jag bestämde mig för att vinna den här skiten. Jag bestämde att jag ska ta över krontrollen, jag hade gjort mycket avslappningsövningar, jag läste böcker på kvällarna för att slippa ligga och tänka på ångest, jag åt bra mat, försökte sova ordentligt även om det var så där med sömnen med en bebis i magen och en som ville upp tidigt. Men i slutet av graviditeten mådde jag faktiskt bra. Det tog några månader, det var en lång kamp och mycket tårar, ångest och frustration. Men jag visste att kroppen dör inte. Det går fint.

Bemöt ångesten

Sakta med säkert insåg jag att jag behövde “bli vän med attackerna”. Tänker man NEJ, Ta bort, det går inte eller ta bort ångesten. Ja då blir det bara värre nästa gång den kommer. Jag försökte istället tänka så  här.

Kom igen du, jag dör inte av detta. Slår den till vet jag hur jag ska göra. Jag ska andas i en fyrkant(man blåser in och ut som ett fönster, man ser fönstret framför sig) Jag ska bemöta ångesten och tänka lugnt. Det går bra. Jag dör inte och jag vet att den ffår snabbt över.

Genom att bemöta den kommer du också till nästa gång veta om att det går fint. Därmed blir du lugnare och böttre på att hantera både ångest och attacker. Tänk inte : NEJ den FÅR INTE KOMMA. För då kommer den.

Hela tiden tänka positiva tankar. Försök släppa dom negativa, även om det är svårt men det går. Du kommer vinna över det här och det kommer gå bra.

Ta ett steg i taget. Fick du attacken på affären, gå dit. Ta med dig din partner eller vän, men försök gå tillbaka. Det är lite som fobier, man ska träna på dom där jobbiga situationerna där det har hänt.

Samtalsterapi eller KBT. Prata med din VC. Våga prata, våga ta hjälp. Gör det du tycker om, men försök att komma ut.

Varför drabbas man?

Ja tänk om man hade ett enkelt svar. Men vad jag förstått, dessutom efter det jag var med om så är det en slags stressreaktion på någonting. Det är på något sätt kroppens försvar att tala om att något kanske inte är som det ska. Kroppen är nämligen finurlig, har du baciller, ja då får du feber för att kroppen ska göra sig av med det. Fryser du kanske du huttrar och skakar så kroppen får upp värmen. När du får en plötslig attack så kanske kroppen vill säga dig någonting.  Istället för att kroppen ska pang ramla ihop helt så ger den dig varningssignaler för att tala om något. Det är därför du ska lyssna på dina signaler och ser det positivt.
Kroppen är smart och ni ska samarbeta istället för motarbeta.

Jag blev av med mina panikattacker och bebis Marilyn föddes efter en lång och svår graviditet. Min belöning var en snabb och “lätt förlossning” som däremot gick som en dans. Ut kom en liten tjej på 4 kg och hon var väldigt efterlängtad. Att drabbas av svåra panikattacker under en graviditet var förstås oerhört svårt, men det jag har fått förklarat för mig är ganska logiskt.

Förlossningsdepression

Jag träffade en barnpsykolog någon vecka redan efter förlossningen, jag hade mycket att bearbeta pga den svåra graviditeten. Jag fick nämligen förlossningsdepression efter förlossningen, slutade sova och allt började om igen. Första besöket hos henne låg jag på golvet och pratade. Jag orkade inte ens sitta upp. Kroppen var helt slut. Den hade kämpat och haft sådan psykisk stress så det var som om allt bara tog slut. Fast jag ändå var så glad. Där krockar känslorna. Jag var överlycklig, jag var för sjutton inte deriverad. Hallå jag har fött barn! Men även där reagerar kroppen finurligt. Den ville tala om att stopp, du måste bearbeta detta.

Jag träffade psykologen 2 gånger per vecka den första tiden, det gick ganska snabbt att hitta tillbaka tack vare samtalen med henne. Jag vägrade äta tabletter, vägrade läggas in på BB igen jag ville vara hemma och klara det själv. Till slut förstod jag vad allt berodde på.

Bearbetning

Vårt förstfödda barn ett år före Lisa-Marie kom, en kille som dog efter 1,5 timma på förlossningen av en svår infektion. Jag hade inte riktigt bearbetat den enorma stora sorgen efter att förlorat ett barn. Han levde, skrek men var för tidigt född och infektionen gjorde att han inte överlevde. Den enorma sorgen och smärtan bar jag med mig och psykologen förklarade för mig att för varje barn man föder upplever man den sorgen igen.

afsa

Därför drabbades jag av panikångest och förlossningsdepression. Kroppen ville säga något, det gjorde att jag bearbetade sorgen, jag pratade grät, pratade och grät och tog upp allt från den hemska dagen då han dog. Jag begärde hem mina journaler och satt och läste igenom allt. Jag vågade titta på kort, tittade på kläder och tog även fram lådan med saker jag hade sparat.

På något sätt gick jag igenom hela förloppet en gång till, men det var också det som räddade livet på mig. Det gjorde att jag blev frisk och kunde njuta av att vara lycklig flerbarnsmamma. <3

Ge inte upp, våga ta hjälp men framförallt, se inte attackerna som hot. Våga bemöta dom istället och prata om det. Ta gärna promenader och motion hjälper till mycket. Terapi, avslappningsövningar. Kolla din ämnesomsättning, dina blodvärden mm.

IMG_5696

Hoppas detta långa inlägg kanske kan hjälpa någon, det kanske är något stycke som du känner igen dig i. Jag vet att det är svårt när man drabbas, men var inte rädd. Jag lovar att det kommer gå över. Jag blev frisk, men fick tillbaka en släng ett tag efter. Men ska skriva mer om det i ett nytt inlägg. Där var jag inte gravid så jag började att träna mer. Mycket intressant och ska tipsa er om hur kroppen påverkas av regelbunden motion. Nu var det många år sedan jag hade panikångest, kan bara känna den där yrseln, känna mig rädd om jag får något litet symtom men då går jag tillbaka till “bemöt ångesten” så släpper den. Bra kost, sömn och träning är  A och O.

Nu är det god natt här, i morgon ska vi åka till Sthlm!

Stor kram Johanna

 

 

 

 

 

2016-01-31 Johanna Toftby
  • 2011-01-13, 10:38
  • 0

Igår var jag så trött, trodde jag skulle gå av på mitten av trötthet. Jag kände mig nästan sjuk… gick ner och solade tidigt på morgonen för att få lite energi och ljus men tyckte inget hjälpte. Natten innan sov jag 8 (!) timmar och var ändå klubbad. Heller inget ovanligt men jag ska vara lite dramatisk och analysera hela tiden och fattade inte varför min kropp var som en zoombie hela dan.

MEN…. vila är också viktigt när man tränar. Kroppen måste återhämta sig och ladda nya batterier, jag är så klok mot alla andra och vet ju hur det fungerar men när det kommer till mig själv så står jag som ett frågetecken. Så, igår efter jobbet blev det ingen träning utan var bara hemma, vilade och åt en god middag. Chicken thai fick det bli! Mums så gott det var. Vdi 22 gick jag och la mig, så skönt och det märks att kroppen kräver mer sömn när man tränar mycket.

Idag har jag vaknat utvilad, piggare och kroppen har fått vilat. Idag blir det jobb och simning på schemat,  bra att variera träningen och simma är en ganska avkopplande träning men ändå bra för alla muskler.

Kyckling, chili, vitlök- mycket gott med massa grönsaker till.

Flera har frågat om min proteindrink och undrar om man inte ska blanda i något mer än de jag skrev om häromdan. Jag fick då se att förra veckans inlägg där jag just skrev om hur man kan variera var borta! Amelia hade tekniska problem och två dagars inlägg försvann. SYND! Men iaf,,, det klart att man kan variera. Jag tar ibland i blåbär, eller kanske lite äpple. Typ vad som finns hemma! Jag kan också byta ut mjölken, vattnet mot youghurt så den blir lite matigare. Men jag har inte så ont av om drinken blir tråkig… jag tar den bara rätt upp och ner men det beror på hur mätt jag vill bli! Jag ska skriva mer om mina tips, någon rolig läsare tyckte jag var skyldig det eftersom jag har lagt ut så mycket bakverk haha! Det var kul!

proteinpulver, youghurt, blåbär, psylliumfröskal, linfröolja. NYTTIGT! Och gott.

Enligt de flesta önskemål om vilka ämnen jag ska skriva om kommer ofta just vikt, träning och hälsa upp. Jag är ingen guru inom det området men tror jag iaf kan bidra med min motivation och lite tips iaf! Det blir ju roligare om man gör det tilsammans. Sen är det också den hel del som frågar om panikångest, depression. Jag skriver gärna om det också framöver om ni vill.

KRAM på er- kämpa på! :-)