Jag är den mest sjukhusrädda människa jag känner. Jag klarar av ta hand om andra och hjälpa skadade eller att se blod. Men känner jag det minsta lilla konstigt i min kropp är det som att hela jag exploderar. Därför kan jag inte förstå hur Annica och ni andra som är svårt sjuka klarar av att hantera så svåra besked, men vad har man för val?
Man måste ju. Jag får mig alltid en tankeställare när Annica hör av sig. Jag skärper mig och får perspektiv på saker. Nu får Annica berätta om sin skräckfyllda väntan på besked efter röntgen hon fick idag.
Upp och ned, hit och dit, fram och tillbaka. Än en gång tänker jag på min barnlåt som vi sjunger tillsammans med barnen på jobbet. Den frasen är väldigt likt hur mitt liv ser ut. Jag tror inte någon riktigt kan förstå hur livet ser ut för en cancersjuk om man inte själv blivit drabbad av sjukdomen.
För någon vecka sen var vi i Grekland och njöt till fullo av resan ni alla hade fixat. Det var äkta, underbar lycka. Sen kom vi hem och på någon dag fick jag göra röntgen, ta blodprover och allt gick än en gång väldigt snabbt. Jag hinner knappt med på cancertåget jag måste resa med. Känslorna är det enda som hinner med, för tårarna och skräcken finns där väl förberedda. Det är jobbigt. Men vem har sagt att livet ska vara lätt?
När vi kom hem vände mina värden direkt från bra till dåliga. Mina trombocyter, som gör att blodet koagulerar, var jättedåliga. Läs JÄTTE-dåliga. De låg på 13 och ska ligga över 100. Om man har så lågt värde kan det bli farligt om man skadar sig. Bara att slå i någonting kan ge inre blödningar. Så jag lades in på sjukhuset omedelbart och fick trombocyter och blod.
Blod är vanligt att få, jag har fått det flera gånger sen jag blivit sjuk, men trombocyter är inte lika vanligt. Efter denna cirkus skulle jag få cellgifter om mina värden gått upp, om min röntgen såg bra ut, om mina cancervärden var stabila. Många om…
Jag satt hela fredagen och väntade på bra besked, men när doktorn på seneftermiddagen levererade det tråkiga svaret att varken röntgen eller cancervärden kommit så blev jag lite knäckt. Som lyckligt var blev jag bjuden på en hemlig resa av min man eftersom jag fyllt år. Allt som hette cancer försvann konstigt nog än en gång. Vi hade det så mysigt på det spa som blev min present med min älskling.
Idag ringde telefonen. Hundra tankar dyker upp i hjärnan när “Inget uppringnings-ID” står på displayen på telefonen. Då vet jag att det är sjukhuset som ringer.
Hjärtat pulserar och handsvetten kommer som på beställning, så himla rädd blir jag trots snart fyra år som ständigt cancersjuk. Jag borde ha lärt mig. Jag borde ha vant mig.
Äntligen lite glädjande besked! Mina metastaser i levern har krympt och även hemskingen i buken. Lungan vet jag inget om än. Inga nytillkomna metastaser förutom de i brösten. Men dem känner jag, dem ser jag med blotta ögat. De skrämmer mig, men de i buken och levern är mer farliga för mitt liv. De får inte växa. De i bröstet ska jag kolla på i morgon tillsammans med min kirurg.
Vi måste hitta en lösning även för dem, de svarar inte på cellgifterna jag får. De gör så nedrans ont och nu putar de ut och har växt, de gör det varje dag nu så det går inte skita i dem och båda brösten är fyllda av metastaser. Till och med Krille ser att det buktar ut, nu syns de utanpå kroppen.
Men förutom skiten i brösten så är jag jättelycklig. Boom, där satt den! Cellgifterna fräser bort den farliga skiten som förra året höll på ta mitt liv. Idag gick det lite uppåt och framåt. Halleluja! Gud är god.
Kram Annica
Tack Annica för att du delar med dig av din tuffa resa med oss, du hjälper så många andra! Andra som är sjuka, men också oss som är friska och lär oss att uppskatta det mer.
Vi är med dig nu, Annica, vi är tusentals som kämpar med dig!