Jag är den mest sjukhusrädda människa jag känner. Jag klarar av ta hand om andra och hjälpa skadade eller att se blod. Men känner jag det minsta lilla konstigt i min kropp är det som att hela jag exploderar. Därför kan jag inte förstå hur Annica och ni andra som är svårt sjuka klarar av att hantera så svåra besked, men vad har man för val?

Man måste ju. Jag får mig alltid en tankeställare när Annica hör av sig. Jag skärper mig och får perspektiv på saker. Nu får Annica berätta om sin skräckfyllda väntan på besked efter röntgen hon fick idag. 

Upp och ned, hit och dit, fram och tillbaka. Än en gång tänker jag på min barnlåt som vi sjunger tillsammans med barnen på jobbet. Den frasen är väldigt likt hur mitt liv ser ut. Jag tror inte någon riktigt kan förstå hur livet ser ut för en cancersjuk om man inte själv blivit drabbad av sjukdomen.

För någon vecka sen var vi i Grekland och njöt till fullo av resan ni alla hade fixat. Det var äkta, underbar lycka. Sen kom vi hem och på någon dag fick jag göra röntgen, ta blodprover och allt gick än en gång väldigt snabbt. Jag hinner knappt med på cancertåget jag måste resa med. Känslorna är det enda som hinner med, för tårarna och skräcken finns där väl förberedda. Det är jobbigt. Men vem har sagt att livet ska vara lätt?

När vi kom hem vände mina värden direkt från bra till dåliga. Mina trombocyter, som gör att blodet koagulerar, var jättedåliga. Läs JÄTTE-dåliga. De låg på 13 och ska ligga över 100. Om man har så lågt värde kan det bli farligt om man skadar sig. Bara att slå i någonting kan ge inre blödningar. Så jag lades in på sjukhuset omedelbart och fick trombocyter och blod.

Blod är vanligt att få, jag har fått det flera gånger sen jag blivit sjuk, men trombocyter är inte lika vanligt. Efter denna cirkus skulle jag få cellgifter om mina värden gått upp, om min röntgen såg bra ut, om mina cancervärden var stabila. Många om…

Jag satt hela fredagen och väntade på bra besked, men när doktorn på seneftermiddagen levererade det tråkiga svaret att varken röntgen eller cancervärden kommit så blev jag lite knäckt. Som lyckligt var blev jag bjuden på en hemlig resa av min man eftersom jag fyllt år. Allt som hette cancer försvann konstigt nog än en gång. Vi hade det så mysigt på det spa som blev min present med min älskling.

Idag ringde telefonen. Hundra tankar dyker upp i hjärnan när “Inget uppringnings-ID” står på displayen på telefonen. Då vet jag att det är sjukhuset som ringer.

Hjärtat pulserar och handsvetten kommer som på beställning, så himla rädd blir jag trots snart fyra år som ständigt cancersjuk. Jag borde ha lärt mig. Jag borde ha vant mig. 

Äntligen lite glädjande besked! Mina metastaser i levern har krympt och även hemskingen i buken. Lungan vet jag inget om än. Inga nytillkomna metastaser förutom de i brösten. Men dem känner jag, dem ser jag med blotta ögat. De skrämmer mig, men de i buken och levern är mer farliga för mitt liv. De får inte växa. De i bröstet ska jag kolla på i morgon tillsammans med min kirurg. 

Vi måste hitta en lösning även för dem, de svarar inte på cellgifterna jag får. De gör så nedrans ont och nu putar de ut och har växt, de gör det varje dag nu så det går inte skita i dem och båda brösten är fyllda av metastaser. Till och med Krille ser att det buktar ut, nu syns de utanpå kroppen. 

Men förutom skiten i brösten så är jag jättelycklig. Boom, där satt den! Cellgifterna fräser bort den farliga skiten som förra året höll på ta mitt liv. Idag gick det lite uppåt och framåt. Halleluja! Gud är god.

Kram Annica

Tack Annica för att du delar med dig av din tuffa resa med oss, du hjälper så många andra! Andra som är sjuka, men också oss som är friska och lär oss att uppskatta det mer.

Vi är med dig nu, Annica, vi är tusentals som kämpar med dig!

Samarbete med Solyckans massage 

Nu ska jag tipsa er om en värdefull app ni måste ladda ner! Appen heter Hållning är livet och det är min duktiga massör Annika som tagit fram den. Appen handlar om att må bättre helt enkelt. Hur din inställning påverkar din kropp, hur du kan träna på din hållning, balans och mycket mer.

Varannan vecka går jag på massage hos Annika på sollyckans massage här i Skövde. Bästa stunden på hela veckan och jag prioriterar den investeringen till mig själv. Dels för att min kropp behöver det men också för att jag kommer ner i varv, slappnar av riktigt ordentligt, det är skönt när jag jobbar mycket och har fullspäckat schema.

Annika är så duktig och härlig. Appen heter Hållning är livet och kostar endast 30 kronor. 

Innehållet i appen motsvarar sju appar och är en investering om du vill förbättra din livskvalite. När ni laddar ner appen ska ni inte välja “företagsversionen utan enbart hållning är livet.

För att bibehålla en god kroppshållning behöver du en stark och smidig kropp. Framförallt är det viktigt att träna mag och ryggmusklerna, bålstabiliteten.

Att komma igång med träning är ett aktivt val. Du vet varför du behöver och vill träna, Annika tipsar er om så mycket tips och motivation i appen, jag tar ofta fram och läser för jag får så mycket tips och motivation.

När du hittat en träningsform och bestämt dig behöver du vara uthållig och fortsätta med träningen kontinuerligt. Kondition och styrka är färskvaror, så försök hitta former som inspirerar dig att vilja fortsätta.

Därför jag gillar pepp, inspiration och motivation, det hjälper även mig när jag ibland tycker det är tungt att komma iväg.

Tacksam och leva i nuet, det har Annica lärt oss. Ni är många som undrar hur det går för henne, därför har hon skrivit ett inlägg till er. Idag var hon inne på salongen en snabb sväng för att säga hej innan hon åkte hemåt och jag hann krama om henne. Starka finaste vännen!

Än en gång blir jag påmind över att småsaker inte betyder något alls. Än en gång tänker jag på vilken glädjespridare hon är, som stöttar, peppar både anhöriga och sjuka. Hon peppar sina vänner, alla läsare här inne, sprider alltid ljus och glädje omkring sig. Skriver alltid goa och glada statusar på facebook. Inga bittra negativa inlägg där inte. Trots sin kroniska sjukdom som hon kämpar med dygnet runt.

Fler skulle behöva få perspektiv på saker och ting, för ingenting hjälper att gnälla, att vara bitter eller arg… oavsett vad det är. Så jag är helt hundra, att vända något jobbigt, då måste man fokusera på det som varit bra, inte det som varit eller är dåligt. Blicka framåt.

Precis som Annica gör. Heja dig vännen!  

Kram Johanna

//

“Framåt framåt framåt framåt. Bakåt bakåt bakåt stop. Hit och dit och hit och dit och stopp. Upp och ner och upp och ner och stopp”… Så går en sång jag sjunger med mina fina barnmusikanter på mitt jobb. Den stämmer otroligt mycket in på mitt liv just nu.

Jag går omkring och försöker hålla en ganska låg profil, nästan lite knäpp men vill bara våga tro på livet igen. Försöka andas ut efter de sista röntgenbeskeden jag fått även fast det är lättare sagt än gjort.

Fantastiskt, strålande, MAKALÖST skönt att vara hemma i min vardag igen. Även fast denna göteborgsresa med oktoberlov för barnen, Liseberg, tacos, hotell och universeum var bara helt underbar. Så mysigt att få umgås alla 5 trots cellgifter en hel vecka. Utan familjen skulle jag inte orka någonting. Jag ser mig själv som ett uppladdningsbart batteri. Och utan min laddare då har jag ingen kraft kvar. Och mina laddare det är såklart mina pojkar. Fantastiskt att få äran att vara deras mamma mitt i allt. De får mig att kämpa när allt annat är tungt. Likaså nu.

Besked….
Ni är så fina. Jag är så tacksam över att många frågar hur jag mår. Det uppskattar jag verkligen. Den omtanken. Denna gång jag var på cellgifter har jag väntat på många olika besked. 3 olika röntgensvar. 2 svar fick jag förra veckan. Men det svaret som var mest avgörande fick jag i måndags. Tung väntan. En väntan som innebär mycket för mig. Lungorna är fina. Allt som hade kommit till när jag blev resistent i somras, det har försvunnit. Förutom en förändring i ena lungan. De är osäkra på vad det är dem ser… Den har varit oförändrad sen 2014! Den i bröstet är kvar men minskad… Och den värsta (min mening) är den på körteln. Den är oförändrad. Altså inte växt och inte heller minskat, vilket min läkare tycker är konstigt! Det är skrämmande.

För just den här elakingen SKULLE BEHÖVA FATTA att den ska försvinna på cellgifterna. Den sitter alldeles fel, den sitter alldeles dumt. På tok för nära alla mina vitala organ. Så om den börjar växa eller sprida sig vidare, ja det vill jag inte ens tänka på…

Även den följer mönstret på att de inte vet vad de ser. De vet inte om det är en elaking eller om den är god.

De tror att det är elakt men vi vet inte!

För mig är det jobbigt att inte veta. Jag hör till de jobbiga patienterna som frågar om allt. Om jag får svar på mina frågor känner jag mig tryggare, mår bättre psykiskt och klarar detta cancerlivet SÅ mycket bättre! Det är ett speciellt liv jag tvingas in i och för mig gäller livet här och nu. Jag klarar det så länge jag själv har någorlunda koll. Jag har frågat om det kan ta bort den, om de annars kan göra biopsi så vi får veta. Men i dagsläget gäller det att ha tålamod. Att vänta ut cellgifterna och hoppas på det bästa… Tro på livet, tro på att en dag kommer då jag får ruskigt bra nyheter att jag får en ny chans till ett friskt liv.

Tänk: ETT FRISKT LIV! Den tanken lockar enormt. Jag är bara så oändligt tacksam nu för att cellgifterna fungerar i dagsläget och önskar av hela min själ att de fungerar många omgångar till. För planen är att slå ihjäl den där eländiga skitcancern med cellgifter.

Jag fick även röntgenresultaten på hjärnan. 70% av spridd mm får det till hjärnan, men tack gode gud så är min hjärna inte än drabbad. Jag ber fortsatt om det beskyddet.

Så ja, jag är tacksam. Tacksam för att inget växt eller tillkommit. Även fast det kunde varit än lite bättre om inte den där farliga körteln ställde till det. En dag i taget!

Nu ligger jag i min säng, kommit hem efter jobbet. Man är mör efter en veckas cellgifter. Men det är grymt Nice att tillhöra en vardag igen. Att få tvätta, städa, snyta barn, laga mat och tjata på små minitonåringar att läxan faktiskt är viktig!

Det är livet. Och jag Annica älskar livet!

Då är det extra värt att kämpa lite extra! Kram

Nu är vi här igen! Mysigt, underbart och en efterlängtad helg.

Härligt rum och lika fint välkomnande som alltid. backen lyser utanför. Det ser ut att bli sol i backen i morgon, skidor och allt är med, på kvällen är vi även bjudna hem till vännerna Jessica och Johan som har hus här uppe.

I morse hann jag med en morgonrunda före frukost, hemskt blåsigt men sol. På med kläder och ut för lite förbränning. Jag älskar mina morgonrundor. Tänk vilken skillnad det är när man ändrar kost. För några år sedan hade jag några år som jag var väldigt stressad och trötta småbarnsår, separation mm. Åt allt jag såg och kom in i en ond cirkel. Ju mer stressad man är desto värre med kost, träning och sömn. Ekorrhjulet…. Kan lika gärna ta en bulle till för det är ändå ingen ide.. Tre mackor (!) till frukost och mackor till lunch på stående fot.

Galet.. men så lätt att tyvärr hamna där när man inte är i balans. Jag växte upp med väldigt nyttig mat, mamma lagade allt från grunden, ekologist och nästan aldrig godis eller onyttiga grejer. Bara på kalas.

Det gav mig grunden till kost och träning och är tacksam att vi fick så nyttig mat. Trots det hamnade jag i svacka under några år. Även om vi vet, vi kan så är det lätt att trilla dit om man inte mår bra.

Men oavsett- Man väljer själv, det finns ingen annan är just du som kan påverka. Har ni ätit onyttigt, socker och skräp mellan jul och Nyår- Strunta i att må dåligt över det- Jag har ibland kunder som ska “ursäkta sig” från början till slut och berätta att dom är tjocka, dåligt samvete och vill berätta varför dom inte hinner träna mm mm mm.

Jag brukar mest lyssna =)

Alla hamnar i svackor men skjuta upp saker, ursäkta sig hjälper inte. Ett beteende som är vanligt och heller inget konstigt men försök se er i spegeln och säg-

Jag ska ta tag i detta NU NU NU. Inte i morgon.

Sedan mitt bästa tips för att komma i balans:

Hitta DIN väg. Det finns ingen sko som passar alla så oavsett Lchf, viktväktarna, GI mm mm så måste du lyssna på din kropp. Vissa mår jättebra av GI. Vissa mår super av lchf, låghydratkost. Vissa mår bra av vanlig mat, mindre kollisar, mer protein. Vi är olika. Det vi vet är att socker och vitt mjöl inte förstås är bra. Men vräka i sig fett är inte heller bra. Lagom är bäst.  Har man tex varit sockerberoende och hittar någon diet kan det tex vara vanligt att hamna i ett annat beroende…

Jag märker att min kropp mår bra av mindre kolhydrater men absolut inte lite. Jag behöver potatis och pasta för jag älskar det, i lagom mängd. Mindre på veckan och unna mig lite gott på helgen. Akta er för att hamna i “unna mig redan från torsdagskvällen för sedan avsluta på söndagskvällen… då är det plötsligt inte många dagar kvar i veckan…

Mackor… alla underbara mackor som jag levde på en period. Jag tror det var alla dom jag blev kraftig av. Snabb mättnadskänsla och snabbt hungrig igen. Men eftersom jag älskar det hittar jag alternativ, tex håller mig till helgerna, frukost mm. Hemmagjorda fröknäckisar mm.

Ju mer jag tränar desto mer kolhydrater kan jag äta.  Mer protein på tallriken, mycket grönsaker och kanske en potatis.

Jag älskar att träna, tänk vad skönt att kunna orka springa, att kunna känna att det är skönt att kunna gå på stranden i bikini utan att må dåligt. Ytligt kanske ni tycker men kropp och själ hör ihop.

Nu när jag själv haft några veckors svacka med halsont och för mycket socker är det dags att komma igång på riktigt igen. Blir taggad av bilder från förra året och plocka fram om ni har- det peppar!

Bilden nedan inte alls längesen, strålande sol fast vinter.

Även om man har 5, 10, 15 eller 30 kilo så sitter det i huvudet. (vet att det finns sjukdomar) Men beroendet sitter i huvudet. Ta hjälp, skjut inte upp det.

Pepp pepp! Kom igen nu, ni som vill komma igång- Kör nu! Börja tex med promenader, gå ut. Öka sedan med lite jogg. Gå, spring gå. Öka för varje gång. Men var smart. Kanske inte ska börja med 7 km och få blodsmak och inte vilja mer gå ut igen.

Ni kommer upptäcka hur underbart det är att dels märka kläderna blir större, ni kommer sova bättre och mår bättre i själen. Att känna man orkar springa och lyfta ÄR ljuvligt!

Vill ni läsa om alla mina tränings/pepp/Inspiration och hur jag gjorde: Skriv in vad ni letar efter i Sökrutan här inne längst upp. Tex träning, kom igång, före och efter… alla inlägg kommer då upp.

Lycka till och glöm inte- Det ska vara roligt!  Insidan och utsidan hör ihop.

Puss från Sälen

(Vill ni följa mig på instagram där jag uppdaterar ofta flera gånger om dagen heter jag: johannatoftby även där.)

Älskar hösten, älskar frisk luft och att få tända  ljus på kvällarna inne. Jag njuter av att få frossa i höstkläder, nya stövlar, fram med skinnjackan, härlig halsduk. Jag njuter av att få börja gå ner till gymmet utan känna stress av att missa kvällssol och grill. Vill göra knäckig äppelpaj med fluffig vaniljsås. Kantareller, smörstekta på en rostad toast. Västerbottenpaj, stora kräftor. Träffa vänner, familj. Älskar barnens aktiviteter, rutiner rutiner rutiner. Tider, skolan, träffa kompisarna, lunch på dan. MAT får ungarna utan att vi ska stressa ihjäl oss på morgnarna- vad ska vi äta idag. Ett middagsmål mindre. TACK. Jag älskar att få krypa in och krypa upp i soffan med en god bok, ljuv musik, kanske regnet smattrar utanför. Jag längtar till september, underbara höst! Vackra färger, friskt och rent. Oktober, november och pälsmössa, leopardvantar. Födelsedagsfirande, ungar fyller tonåringar. Snö, jul, stress men mys. Massa jobb,  nya utmaningar, jätteutmaning. LÄNGTAR är taggad.

Nej, jag mår inte dåligt av att  hösten snart är här. Jag minns och är tacksam för de vackra dagar vi haft. Glöm inte bort att se frammåt. Sprid ljus och gör något bra av den här hösten! Det tänker jag göra.

TACK för att ni finns! Nu kör vi ♥