Från PMS eller hormoner? Ja, det kan faktiskt det.
Hösten 2014 slog huvudvärken från helvetet till, jag trodde på riktigt att nu dör jag. Hjärnblödning, tumör, cancer eller alldeles för högt blodtryck? Fick panik av den svåra huvudvärken som jag dock kände igen men den hade aldrig varit så stark som den gången. Har alltid varit känslig för hormoner, det visste jag men varje gång den veckan i månaden kan det väl ändå inte vara PMS? Jag har alltid trott att jag är en superwoman som flyger fram, klarar allt och blir inte påverkad av varken hormoner eller årstider.
Så fel jag har haft.
Läste, googlade, försökte hitta svar. Är den typen av hypokondriker så jag åker sällan in om jag känner något, hatar allt vad sjukhus heter och för mig har det alltid varit ett hot, dödsfall och trauma. Pappa jobbar på operation så ibland får han något sms om “kan detta vara farligt, måste jag söka, kan man bota själv” mm. Crazy…
Jag har sedan hösten 2014 försöka bena ut, ta hjälp och gjort en resa som jag idag är väldigt glad över att det ändå hänt. Kan pms/pmds ställa till livet så mycket har jag tänkt? Det enda leder till det andra men vilket är vad?
Om vi börjar med huvudvärken. Har alltid trott det är spänningshuvudvärk, men det har nog faktiskt varit migrän. Dyker oftast upp i samband med hormoner. Ändå lika oförberett.
Räddningen har varit Sumatriptan. Bilden längst upp (Magnesium har jag haft länge och sprayar tex vid tinningarna, hjälper vid svår huvudvärk, kramp) Varje månad känner jag av pms på något sätt. Antingen deppig, svår migrän som gör att jag inte tar mig ut eller ångest. Fattar inte varför jag inte sökt för migrän och förstått att testa migränmedicin. Den svåra huvudvärken ger sedan frustration över att inte kunna varken träna, göra det man planerat och mosar sönder kroppen totalt. Ribban alldeles för högt när det slår till och vägrade lyssna. Då blir förstås huvudvärken ännu värre.
Har skrivit om det ganska mycket här inne, ni har kommit med mycket tips, jag tycker träning och kost hjälper bra men inte tillräckligt. Jag kan ibland inte hantera mina känslor, blir galet arg på stackars Janne som är närmst så han får skiten, helt obefogat. Jag känner ibland en svår “hopplöshet” tomhet, till och med ångest. Blir så sjukt arg…
Träna hjälper mig massor!
I höstas kom det igen. Migrän, ångest, depp och arg. Sitter i en vecka sedan är jag”normal igen” Orka dom pendlingarna liksom….
Någon som känner igen?
Ringde VC igen och fick träffa världens goaste Annika som egentligen är en BVC sköterska men en utav dom som just då räddar livet på mig. :) Vi tar blodtryck, som är perfekt, (tack gode gud) jag har också fått Attarax utskrivet (Hatar egentligen mediciner) men det är en allergimedicin som man kan ta vid ångest, har tagit den två ggr och det har hjälpt. Har den som livboj och är inga problem att ta om man nu måste, ingen beroende på den.
Sedan tipsade ni mig om PMS medicin, den har jag också testat. Flera har sagt dom blivit hjälpta. Trodde dock jag skulle hänga mig i närmsta träd och var tvungen att sluta efter en vecka. Stod inte ut en dag och har nog aldrig mått så dåligt. Där fick jag överväga vilket är värst- självklart några dagar depp i månaden än må SÅÅ dåligt med svåra biverkningar som kan sitta i tre månader.
En läkare jag träffade sa att jag ska inte äta antideppresiva för jag är inte deprimerad. Hon tyckte istället jag skulle gå till en psykiatrisjuksköterska för istället hantera svackorna när det slår till.
Denna hjälpte tyvärr inte på mig men har testat.
För ett år sedan fick jag komma till en fantastisk psykiatrisköterska på VC som har varit så bra så bra.
Vi har benat ut saker, hon har gett mig mycket råd att hantera när det slår till. Vissa människor är känsligare än andra och jag är en av dom. Jag blir väldigt påverkad när det kommer till hormoner… har alltid varit riktigt dåligt tex under mina graviditeter. Klarar inte av preventivmedel mm.
PMS låter ganska enkelt och okomplicerat men ni som känner igen er vet vad jag pratar om. “Det är väl ingenting”…. JO!
Man kan bli oerhört ledsen, deppig, ångest, jag kände sist en hopplöshet och tomhet. Får inget gjort, som att livet tar slut. Fast jag har allt <3
Då blir det en krock och ångesten ännu värre när den slår till den veckan. Min hjärna är inte deprimerad men någon gång i månaden, en vecka -tio dagar är för mycket för att orka hantera svackorna och dessutom konsekvenserna man skapar som ett PMS monster. Har stretat emot. TROTS att jag vet det blir bättre efter en vecka är det som om kroppen glömt av. VARJE gång.
Nu ska jag berätta för er hur jag sakta men säkert blivit vän med mina pms-svackor. Under våra samtal jag och sköterskan har vi tagit upp hur jag tänker när jag får den där ångesten. Istället för att streta emot, tänka “TA BORT ÅNGESTEN, NEJ NEJ jag vägrar må så dåligt” så försöker jag istället bemöta den. Tillåta mig må lite sämre några dagar, nonchalera den lite och låta det rinna av mig på något sätt.
Vet ni, det funkar! Oavsett vad man har för ångest, svackor eller deppiga perioder så funkar det bättre att bemöta. “Jag klarar det här, nu tar jag det lite lugnt några dagar istället”- varva ner.
Kanske träna lite lugnare tempo, sova ordentligt. Vara snällare mot dig själv helt enkelt, kanske inte boka upp dig för mycket. Man kan tacka nej till saker. Äta en bra kost, ta lugna sköna promenader i ljuset. Det är bättre och en fantastisk känsla när jag satt med henne idag och vi gick tillbaka, hon sa att hon märkt en så stor förändring och att jag ska berömma mig själv för den här inre resan, ja jag vet att det låter knasigt hur pms kan påverka oss men så är det.
Jag har ju alltid varit rädd för att bli sjuk, alltid varit rädd för döden, tror det har att gör med när vi förlorade vår son på förlossningen efter 1,5 timma. Allt med sjukhus är trauma och sorg. Det har vi också förstås pratat om, därför ska jag sakta men säkert försöka bemöta även detta. Åka upp till sjukhuset, gå runt i miljön (ser ni en tokig bloggerska springa runt vet ni, haha)
Men även genom att hjälpa min vän Annica har jag omedvetet bearbetat. Jag har kommit nära någon som är sjuk, som kämpar och det har även gett mig perspektiv på saker. Genom att vara med om svårighter, hantera vänner som kanske blir sjuka kommer man även närmre sitt egna inre. Hade jag inte bemött detta hade jag kanske stängt av, inte vågat lyssna men det gör jag.
En runda i solen i kallt vinterväder i fm gjorde hela min dag!
Mitt tips till er oavsett pms eller vad det än är… om ni kanske känner igen er på något sätt är att våga bemöta ångesten. Bemöt era rädslor, idag sa min sköterskan en ganska roligt grej med just ångest. Tänk att du är en busschaufför. Varje busshållplats står det en person som är ångest. Du vill inte släppa på den, dörrarna stängs men istället blir du jagad och nästa hållplats står det en till. Och en till. Kör du utan att släppa på och bemöta ångesten kommer du få det ännu värre, det blir jobbigare att hantera om du stretar emot.
Släpp på ångesten istället och tänk att du hanterar detta bra ändå. Du vet att det går över, det är inget farligt.
Huvudvärken är mycket bättre, kommer den tar jag sumatriptan och då går det över/lindrar. Därmed blir kroppen lugnare direkt. Har sett mönstret nu, sover jag sämre blir det också värre.
Det går hantera svår pms som kan leda till både ångest och depression. Det är en fantastisk känsla att göra en inre resa, även om det beror på pms eller pmds som är en svårare form som garanterat jag har och många fler där ute. Men det är inte farligt att må lite dåligt ibland. Jag har märkt att jag är känsligare på hösten när det är mörkt helt klart. Men nu vet jag om det och man kan istället finna ett lugn i att det går över.
Hoppas ni mår bra, vilket underbart väder vi har även idag. Underbart med sol även om det låter klyschigt så gör det mycket.
Kram
Efter rundan blev det ägg, yoghurt med bär och nötter, kokos.
