• 2017-08-29, 20:37
  • 212

Idag skulle Annica kommit hem till mig för att få hjälp med sitt hår. Det är oerhört viktigt att ha en plan när man får veta att allt hår kommer att falla av. Jag har hjälpt många kunder som fått ta starka cellgifter, det går inte sätta sig in i den känslan för oss som står bredvid. För den som är drabbad är det förstås kaos. Man vill förstås överleva. Då är lite hår egentligen ingenting, mot att få en chans att överleva. 

Men nu blev det ingen hjälp. Det blev bara mer kaos. Snälla ni, skänk nu Annica alla varma kärleksfulla tankar ni bara kan!

Sätt er in i den situationen att håret kommer att falla av snart. Det är som att bli av med hela sin personlighet. 

Jag har stått och rakat av håret på flera kunder, då tar man kommandot och bestämmer själv. När håret börjar lossna vill man inte vakna varje morgon av att det ligger stora tussar på kudden. Då är det bättre att man bestämmer själv än att cancern ska göra det. 

Vi hade en noggrann plan för Annica nu, första steget för att göra henne pangsnygg. Jag föreslog att vi färgar och fixar det i veckan, vad spelar det för roll att hon ska tappa det sen? Det är så viktigt att få känna sig fin ändå och hon har varit glad för detta, att vi hade en plan. 

Sedan skulle vi klippa en ny frisyr och sista steget ville inte Annica ens tänka på. Men då sa jag att vi tar en dag i taget och det tar vi då. Man måste inte bestämma något alls, men en plan är oerhört viktigt och jag finns här varje dag för henne, så fort hon orkar så hjälper jag henne med håret. Det är bara att hon inte orkar alls nu.

Hon mår väldigt dåligt just nu. Hon har det tufft med smärtor, kräks hela tiden och idag gjorde hon den stora röntgen som är viktigt för att se hur det ser ut i magen där den har växt igen. 

Jag har smsat med henne precis och hon hälsar till er. 

Jag ber er snälla, skicka all er kärlek och alla tankar ni har till henne. Ni som tror, be gärna för Annica. Jag vet att hon kommer läsa alla era hälsningar när hon orkar.  

  • 2017-01-19, 21:00
  • 75

Ni är många som undrar hur det går för vår älskade Annica och hur hon mår. Just nu väntar hon på svar på sin röntgen förra veckan så hon ska få veta om tumörerna växer igen eller inte. Dessutom har hon en tuff match inta bara mot cancern utan för att få sin ekonomi att gå ihop också. Med tre barn och ingen som kan jobba heltid på grund av sjukdomen är det inte så enkelt.

Men jag vet att Annica alltid läser era hälsningar och att de betyder så mycket för henne, så fortsätt att skicka henne den kärlek och styrka som hon behöver! Nu låter jag henne berätta själv.

Hur mår ni där ute i vårt avlånga land? Så många brukar fråga mig hur jag mår just nu. Det är svårt att svara på för jag är verkligen toksplittrad, om jag ska vara ärlig. I morgon får jag svar på röntgen. Jag väntar på ett ganska avgörande besked på om det sker någon förändring där inne i min kropp, om immunterapin fungerar eller inte.

Mina smärtor har varit hemska och det har skrämt mig jättemycket. Men nu så har smärtorna försvunnit, så jag vet inte längre hur jag ska tänka. Jag försöker tänka positivt, men det är svårt.

Under tiden jag väntar försöker jag fördriva tiden med annat. Jag städar, fixar och donar. Nu har jag precis tokrensat bland barnens gamla kläder. Så skönt att rensa bort och sälja det vi inte längre använder. Vilken skön känsla! Idag har jag gjort varm O´boy till mellanpojken Gabriel och hjälpt honom komma iväg på sin friluftsdag, han skulle åka slalom. Så rolig dag för honom! Och vädret är som tur är toppen för slalom här i Skövde. Nu har jag lagt mig i soffan och pausat, för idag rensar jag min egna garderob. Jag har gått ner så mycket i vikt så allt passar inte längre. Ni vet hur garderober blir, lite huller om buller. Så skönt att städa undan lite.

Häromdagen gav jag en tiggare utanför Ica några säckar med kläder och skor och dessutom en chokladask, ett stort hjärta med massa goda chokladbitar i. Lite kärlek liksom. Jag har inga pengar att ge, men jag gav henne mina kläder i stället. Den lyckan var obeskrivlig. Det kändes gott i hela hjärtat.

Nej, nu ska här rensas vidare, och imorgon kommer telefonen ringa. Å vad jag hoppas på ett ruskigt bra besked!

Snälla ni, be och tänk på mig. Jag behöver det extra mycket just nu.

Stor kram
Annica

Ord kan inte beskriva hur jag lider med Annica, jag känner ingen som har kämpat så mycket med smärta som hon.

Och så är det pengarna som bekymrar också. Förlåt, Annica, jag vet att du inte vill prata om det, men det är ju sant. När hon blev sämre så fick maken Krille ta allt mer ledigt från jobbet och vara hemma för att ta hand om hushållet, barnen och fixa allt som man behöver fixa i en familj. Han får ta på sina pappadagar för det är tydligen för krångligt med sjukskrivning, då kan man inte jobba hur man vill och det går inte att tajma med när han behöver vara hemma och när han behöver vara på jobbet.

Med Annicas låga lön från början sänkt ännu mer för att hon är sjukskriven och Krille på pappaledighet… Vem som helst förstår att de har det tufft. Just nu har Annica blivit lite bättre och har inte lika svåra smärtor, så den här veckan rensar hon för fullt hemma och säljer en massa begagnat som hon lägger ut i sina sociala kanaler. Allt från gamla bebiskläder till sånt där som man har i skåpen och inte använder. Jag tycker det är fantastiskt att hon orkar detta, men det blir lite som terapi samtidigt, tror jag.

Så titta gärna på det Annica säljer på hennes instagram eller Facebook, det är fina saker och ni vet att pengarna behövs!

 

  • 2015-11-23, 22:52
  • 34

Cellgifter omgång 5, dag 21. Annica har skrivit och är just nu på Sahlgrenska.

Vi som följer henne här inne känner till hennes kamp, nya läsare kan klicka in er på Gästblogg i menyn längst upp så hittar ni alla hennes inlägg. Även hennes anhöriga har skrivit några gånger. Hon har spridd MM som tyvärr spred sig väldigt snabbt i somras på många olika ställen i kroppen, allt gick på några veckor efter hon blivit resistent av hennes bromsmediciner. Hon fick börja med cellgifter på en gång som hon just nu är inne på 5e veckan. Hon åker ner till Sahlgrenska en vecka i månaden. TACK Spar hotell för all hjälp!

Annica är en stark kämpe som sprider mycket ljus och glädje runt omkring sig. Men hon lyfter också fram tunga saker som jag tycker fler ska få läsa för det berör. Hennes starka inlägg kan hjälpa andra i liknande situation, hon får ofta mail från sjuka människor som får hopp och tröst av hennes positiva syn på livet.

Det hjälper även oss andra för vi ser saker och ting på ett annat sätt efter att fått lära känna Annica här inne. Vi kan inte gnälla om småsaker längre. Man får perspektiv på saker och ting.

Detta inlägg handlar om hur just du skulle känna dig om du vore Annica för en dag. Just den där dagen när du väntar på ett besked som handlar om liv eller död. För henne är det så en gång i månaden. Hur svarar hon på cellgifterna, har dom stigit eller gått ner? Har hon blivit resistent igen? Hur ser hennes värden ut?

Jag kan inte förstå den hemska oron, ångesten och rädslan hon har. Och alla andra som lever med cancer. Men forskningen går framåt hela tiden. Tack vare dom nya medicinerna har Annica kommit en lång bit på väg även om det är en tuff resa. Hon har ändå lärt sig att tänka positivt. Det kommer ta hennes långt. Hon måste och hon kämpar för sina barn och sin familj. Hon tränar också mycket för hon märker vilken kraft och energi det ger henne.

Vi smsar en hel del om det, hon älskar Zumba som hon kör flera gånger i veckan. Jag har lovat ta med henne på lite styrketräning en dag. Så kul att hon gillar träningen och bli glad av träningsinlägg här inne så det ska jag försöka göra ännu mer.

IMG_5763.JPG

Idag var hon stuptrött efter dubbla cellgifter plus mycket mediciner mot illamåendet. Ändå ville hon träna på hotellet i kväll och jag fick bilder från gymmet! Jag säger bara WOW! Helt fantastiskt gjort och häftigt att det hjälper även det mentala. (Självklart har hon fått ok att träna och köra på som vanligt)

Tänk på Annica när ni tycker ni är för trötta för att gå och träna fast ni egentligen vill men soffan lockar mer. Tankens kraft.

Och hennes man Krille finns med henne i vått och torrt. Kämpar tillsammans med sin Annica. Du är grym Krille!

Älskar er!

Här kommer hennes starka inlägg.

hjärta

Blunda när du läst detta. Försök, se detta när du blundar framför dig som jag nu ska beskriva.

Hjärtat tickar, tankarna flyger iväg åt alla möjliga håll. Du känner dig orolig. Vill tro glada, lätta tankar, men det är jobbigt, det är fruktansvärt svårt. Hela själen skriker efter att dagen ska komma då lättnaden bara byter plats med det tunga som satt sig så länge i själen. Du jobbar på ett jobb du trivs så jättebra med, du öppnar dörren och hälsar dina vänner som kommer till frälsis välkomna. Du ler, du frågar hur de mår. När hela ditt inre bara vill skrika hjälp mig!

Du väntar på ett samtal. Du väntar på att mobilen ska ringa. För den kommer ringa, någon gång under förmiddagen. Du vet inte när, bara någon gång snart… Du är Annica, du är mig…

IMG_5706.JPG

Precis då mitt i ditt jobb, i din roll som glada Annica som är Barnmusiksfröken. Den tjejen som vill visa alla att hon fixar detta. Det är svårt, den dagen i månaden som hon väntar på detta samtal. Det samtalet som avgör om hennes behandling verkligen fungerat. Det samtalet som avgör om hon får fortsätta cellgiftsbehandlingen som läkaren vet funkat så bra. Det samtalet som kommer berätta för dig hur du mår inuti. Första gruppen avklarad. Ingen ringt. Du går och tittar på din tfn, du öppnar knapplåset för att verkligen se att du inte missat samtalet.

Du känner extrem hopplöshet att telefonen inte ringt. Dunk dunk säger hjärtat “när ringer det?!”! Ler lite till, pratar lite med dina goa föräldrar som kommit för att sjunga med dig. De ger dig allt. Så fina människor och så ljuvliga barn de har. Ni tar lite fika. Det ringer… Ditt hjärta dunkar, du börjar darra, känner dig yr. Svetten kommer, nu gäller det. Är de det viktiga samtalet? Du springer ut till köket för där ligger telefonen. Föräldrarna omkring dig vet hur samtalet spelar stor roll för dig. Så inga störande jobbiga blickar. Utan du känner mer att de stöttar dig. Det står “inget uppringnings id” du fattar direkt…. Du var jag… Du var mig för en liten stund! Vi släpper det där.

IMG_5700.JPG

För jag vill inte att någon ska va mig i detta. Vill INGEN ska behöva uppleva detta. Vill lyfta bort detta från alla som måste gå igenom detta. Den ovissheten, rädslan, skräcken och enorma hopplöshet att vänta på nya besked. Den fruktansvärda rädslan. Kan du se detta framför dig?!
Elvira ringer från onkologen. Det är min goa sköterska som har hand om mina cellgifter varje månad. Hon frågar hur det är. Jag svarar med “säg nu direkt. Hur ser det ut?!” Hon svarar “Annica det är bra, dina värden är fina”!

Nu kan ni titta. För det kan jag igen. Tårarna kommer. Jag lägger huvudet i händerna och andas ut. Andas ut djupt. För så mycket har jag andats in, jag behöver släppa ut. Släppa ut luften som nästan stryper ihjäl mig varje månad. Gått en hel månad och inte vetat om denna månads behandling funkar. Men den gjorde det! En månad till. Ja, Jag köper mig en månad till. Det samtalet får jag en gång i månaden. En gång i månaden känns det extra i hjärtat. Och det slår mig gång på gång, så här ser mitt liv ut. Om och om och om igen. Jag kan nu andas. Jag kan se klart. Jag behöver inte tänka mer än att nu kör vi igen.

IMG_5701.JPG

Jag har i bakhuvudet gång på gång att det kommer ett samtal precis som i somras “Annica, ta inte med dig barnen denna gången”! “Det ser inte så bra ut”! Jag vet inte ordagrant den gången vad de sa, allt blev väldigt mörkt, och jag mådde väldigt illa. Jag var inte beredd. Nu förbereder jag mig varje gång, genom att nästan tro det värsta, så jag inte blir besviken. Jag minns den gången mest att de sa att det inte var så bra. Vi var i Göteborg på semester. Världen rasade där och då. Från att i stort sett fått bort cancern till att den lever amok i min kropp igen. Den rädslan att få det beskedet igen, jag har det i bakhuvudet varje månad.

Cellgifter fungerar oftast inte så länge på spridd malignt melanom. Men för varje månad det fungerar så köper jag mig mer tid som Annica. Köper mig tid till att få bort mer och mer elände ur min kropp. Ja, jag är jätte rädd! Verkligen! Men jag är även en fighter som vägrar ge upp! Nu är det bara en söndag kvar med lilla Goa familjen sen bär vi oss iväg igen till Sahlgrenska för att duellera mot cancereländet igen. Och jag måste vinna…. 5 dagars cellgifter står på schemat och jag bara måste fighta detta.

En promenad efter cellgifterna idag med mannen i mitt liv. <3

En promenad efter cellgifterna idag med mannen i mitt liv. <3

Jag tränar för att bygga på energiförrådet. För om det är något jag måste få i mig i detta för att orka med behandlingen och för att vara den bästa mamman när jag kommer hem, till kärleken i mitt liv: dvs mina barn, så är det just energi. Och det får man av träning.

IMG_5705.JPG

Så jag kör mitt race nu, för just nu med vetskapen att mina blodprovssvar och cancervärden ser “ok” ut, det ger även mig lite extra energi för att bekämpa detta eländiga skitcancern!

Tack snälla fina ni för att ni är med mig och min familj på denna resa. Ni är otroliga!

TACK AV HELA HJÄRTAT! Kram Annica m familj

IMG_5703.JPG

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  • 2015-08-03, 16:28
  • 76

Ta fram näsduken för detta berör ända in i själen. Annica får just nu cellgifter och hon bloggar från sitt rum på Sahlgrenska. Hon vill skriva av sig, hon får så mycket pepp från er. Samtidigt är det väldigt många som tänker på henne och undrar hur det går. Därför skriver hon till er denna veckan varje dag, korta inlägg men hon vill ha en plats där allt är samlat så får också alla veta. <3

Hon får en liten “egen blogg” här, ni hittar hennes inlägg under kategorin Gästblogg.

Hon kommer få cellgifter varje dag denna veckan men får permission på kvällarna. Hon vill vara med sina barn så mycket hon kan. Flera månader framöver måste hon vara inskriven på Sahlgrenska en vecka i månaden. Hennes fina man är med henne hela tiden och dom är ett sådant team. <3

Hon är så rädd. Så rädd. 

Av hela mitt hjärta Annica. Du har en styrka som kommer ta dig genom det här, dina barn och din man kommer ge dig kraft. Vi är många som är med dig och även om jag gråter när jag läser dina rader så kommer vi kämpa järnet med dig. Jag blev så berörd när jag fick se bilden hon skickade från sitt rum med alla påsar.

Min fina vän! Du är fantastisk och berör så många. Här kommer hennes  hälsning från Sahgrenska som hon skrev för 1 timma sedan från sitt rum.

“Mamma, lycka till allt kommer gå bra”

Sitter nu på mitt rum avdelning 69 på Sahlgrenska! Jag är inskriven här nu och fått ett enkelrum. Har bett om permissioner varje dag för att kunna få träffa mina barn! Jag sticker inte under stolen med att jag är livrädd för det är jag! Igår ballade magen ur efter vi varit borta på Elias fotbollscup.Hade ätit dåligt, spänning av att se min 11-åring spela med sitt lag, de vann för övrigt i b-slutspelet! Så underbart att få vara med dem i det! Men tankarna på detta idag fanns där hela tiden!

IMG_3208.JPG

Har precis varit nere på gyn och gjort ultraljud på cystan. De är osäkra på vad de ser. Kan vara en “vanlig blodcysta” eller en cysta som blivit angripen av cancern. De är osäkra och vill därför operera bort både cystan som är 7cm och även den ena äggstocken! Mina läkare vill ta körteln som är förstorad samtidigt i samma operation. Tydligen är körteln mer komplicerad än vi visste! Den sitter bakom alla mina vitala organ, bakom stora kroppspuls ådern och det gör allt mer komplicerad!

Nu vet jag inte riktigt planen förrän de har kommit överens hur operationen ska gå till väga. Har träffat en underbar sköterska precis som förklarat för mig hur dagen ser ut. Jag kommer få 2 olika cellgifter som kommer ta sin tid och jag kommer nog inte härifrån förrän efter sju ikväll… Tidigast!

IMG_3213.JPG

Imorse när vi åkte hemifrån sa min son till mig, min elvaåring att “mamma, lycka till! Det kommer gå bra” så mycket kärlek i det han sa, så mycket klokt! Vad skulle jag gjort utan mina barn? Utan min man? Utan min familj som får allt det praktiska att flyta på när allt det omkring är så jobbigt? Utan mina vänner?

IMG_3212.JPG

Och utan er fina Johannas bloggläsare som ger mig så mycket pepp! Tack!

Nu precis har de satt en nål i armen! De börjar så, så Jag slipper “venen”, den är jag orolig för, den känns skrämmande! Jag har precis fått medel som motverkar illamående! Spydde i bilen på vägen hit, antar att hela systemet spelar ett spratt nu… En underbar människa kom precis på besök! Det var min “forskningssköterska” malin❤️️. Så glad jag blev över att se henne. Frågade direkt om hon även var på denna avdelningen. Hennes svar var så fint. Hon hade läst att jag “hamnat” här och ville bara ge mig pepp! Jag hade berört henne! Hon fick mig att börja gråta!

IMG_3207.JPG

Snacka om rätt människa på rätt ställe! Jag ska nu lägga ner min tfn, försöker skriva med vänstra handen var inte enkelt. Cellgifterna sprutas in i högra och varje gång jag böjer på armen går larmet. Jag försöker skriva lite uppdateringar varje dag nu, korta. Men samtidigt är det galet skönt att “skriva av sig” då en tuff vecka väntar. Och samtidigt får alla omkring mig veta. Skönt!

Kram till er alla från mig❤️️

IMG_3214.JPG

Ett litet tillägg från Johanna.

Det är otroligt många som hör av sig till Annica på fb mm. Det är svårt för henne att svara alla, jag tror dels för hon är trött men också att det är så många så många. Hoppas ni förstår. För hon läser däremot varenda kommentar. Hon är SÅ tacksam ska ni veta att vi tänker på henne. Hon går igenom en tuff period nu och jag vet att ni betyder mycket.

Kram

  • 2015-07-28, 23:59
  • 39

Tusen tack underbara ni för alla hälsningar till Annica! Hon har läst varenda kommentar och vill att jag ska hälsa till er från sitt hjärta. Hon gråter när hon berättar om alla som peppar henne. Blir rörd ända in i hjärtat, för det hjälper henne med positiv pepp. Man behöver få känna att det finns hopp, livsglädje men samtidigt få vara ledsen. Jag tror mycket på den inre styrkan, jag är övertygad om att den inre kraften kan ta henne väldigt långt.

Hon har varit hos mig på salongen idag. Jag och Lisa-Marie körde från Göteborg, hade håret och grejer med oss. Det var mycket tankar som for genom huvudet när jag satt i bilen. Var det lugna låtar grät jag. Var det härliga glada låtar ja, då grät jag då med. Kände att vi måste bara hjälpa henne genom detta. Hon får inte ge upp. 

IMG_2383.JPG

Det var väldigt härligt att få ta hand om henne idag. I nästan 5 timmar var hon på salongen och vi tog först ur hennes gamla extensions och jag klippte topparna lite. Om ni visste hur glad hon är att hennes hår växer. För ett år sedan var det inte roligt. Kanske en del tycker det är en “småsak” i sammanhanget, men det är faktiskt inte det. För alla är olika och hanterar cancer på olika sätt. Annica kan inte se sig själv utan hår, fransar och ögonbryn. Även om det självklart går att fixa så förstår jag hennes rädsla. Hon vill inte känna sig sjukare än vad hon är.

Hennes resa berör tusentals. Hon vill inte starta en egen blogg för att hon läst några cancerbloggar som tyvärr avslutats med ett inlägg från en anhörig. Därför gästbloggar hon här hos mig så hon kan dela med sig av sin resa, för den kommer ni få följa här ännu mer nu. Hon vill blogga från Sahlgrenska nästa vecka när hon ska få cellgifter och skriva dag för dag. Hon får så mycket energi från er! Det känns bra att ha ett ställe där man kan “samla allting” sa hon idag. Att kunna skriva vad som händer som en dagbok så vet alla hur det går för henne och det finns sparat.

(Mina inlägg kommer vara som vanligt)

annica

(Lånade en fin bild från hennes facebook)

På en månad har cancern spridit sig. Förra månaden när hon kollade sina värden var dom ok, men nu helt plötsligt var dom jättehöga. Just därför är det viktigt att dom har koll hela tiden. Ofattbart att metastaser bara kan dyka upp så snabbt.

Hon är min nära vän och jag kommer hjälpa henne så mycket jag bara kan. Hon kommer även blogga här när hon orkar, jag har lovat att skriva till er när hon inte orkar. 

Från och med nu ska hon kämpa sig genom detta och hon sa att hon måste försöka ta sig ur det deppiga och svåra. Även fast hon vet att det är ett halvår just nu med mycket cellgifter och operation.

Jag har skrattat mycket med henne idag och stått och gjort håret i flera timmar så vi har haft mycket tid. Jag har även pratat om hennes känslor, hur hon känner och försökt också peppa.

Här kommer bilderna från vår dag på salongen! Jag har satt i vaxfästen men delat många så dom blir mindre. Det blir inte sådan “dragning”.

IMG_2376.JPG

Här har vi tagit ur dom gamla. Håret växer!

IMG_2385.JPG

Här sätter vi igång. Jippie! Jag blandade två blonda nyanser, en superljus och kall och en något mer dämpad “naturligt” blond.

IMG_2426

… några timmar senare! Gissa om hon var nöjd med tjockt och långt hår igen. Efter några timmar i stolen märkte jag att hon kändes mer och mer uppåt, hon känner sig fin. Håret betyder sååå mycket för henne och jag är så glad att det lilla kan hjälpa henne lite. (Ljuset slår fel över håret så det blir tvåfärgat, det är det alltså inte ;)

Inte nog med det…

IMG_2373.JPG

Har ni sett något sötare paket? Så väl inslaget, med blomma, fjäril och ett fint kort. Det var Susanne från Clarks som ville ge henne en present och hade skrivit ett sådant fint kort.<3  Hon följer Annica i hennes kamp.

IMG_2406.JPG

IMG_2401.JPG

Flera selfies har vi också tagit förstås =)

Titta vad jag fick! Hon hade blommor och ett gulligt kort med till mig. Gulliga! Blev så glad, fast det är ju hon som ska ha blommor.

IMG_2410.JPG

IMG_2425.JPG

Visst är hon fin?!

Puss på dej min fis. Du kommer fixa detta!

(Uppdatering idag onsdag. Fick se detta på Facebook)

  • 2015-07-20, 23:01
  • 16

Annica skulle egentligen skrivit ett inlägg i dagarna, men den här veckan har hon fullt fokus på alla prover. Jag ska hälsa till er fina läsare från henne och har smsat med henne i kväll. För just idag firar hon och hennes fantastiska make bröllopsdag! <3 Dom har haft en underbar dag tillsammans från morgon till kväll. Ätit på hennes favoritrestaurang, varit på bio och bara varit med varandra.

Alltså jag blir så lycklig ända in i själen av dessa två människor. Beundrar deras styrka och äkta kärlek. Länge leve kärleken.

Stort GRATTIS på er dag! 

11755824_10206156112773541_9151426094211010595_n

Till nya läsare: Jag har tillåtelse att skriva och visa bilder på Annica, hon gästbloggar här inne hos mig. Hon delar med sig om sin obotliga cancer och har spridit så mycket kärlek och pepp trots det hon kämpar med. Hon vill inte starta en egen blogg pga att hon läst för många bloggar som sedan slutat illa och en anhörig har fått skriva ett sista inlägg. Därför bestämde vi att hon skriver här inne hos mig ibland, för hennes inlägg berör och ni kan hitta dom genom att skriva Annica Thimberg längst upp i sökrutan. 

Jag vet att ni är många som ofta frågar hur det går med henne, här kommer en liten uppdatering om vad som händer.

Bilden ovan fick jag se på min facebook idag. Där har ni Annica. Alltid något lurt och busigt, alltid något charmigt och mysigt. Hon ger så mycket av sig själv, ändå sitter hon med en skitcancer som är obotlig. Jag tycker hon är så jäkla grym så det är svårt att förklara med ord.

Om jag ska gå in på känslor gråter jag. Kan sitta och läsa hennes sms ibland, fundera på allt hon går igenom som den här skitveckan som hon själv kallar det.

I morgon tisdag väntar mycket prover. Onsdag: Röntgen. Måndag svar på röntgen och tisdag gyn angående den där cystan hon skrev om här för ett ett tag sedan. Har något spridits sig? Efter dom dagarna: svar på alltihop.

Fattar ni. Spridd cancer eller inte. Vinna eller försvinna. Kanske ni tänker. Men för henne är det inte så, för henne är det livet som gäller hela vägen ända in i mål.

Jag blir så glad ända in i själen när jag ser hennes mysiga bilder som bara sprudlar livsglädje och kärlek. Den här bilden lade hon precis ut från deras kväll.

IMG_5626

Hon vill leva, men lever varje dag med den där förbannande skitcancern. En liten fläck i ryggen som var Malignt melanom hösten 2013 som också hade spridit sig till hela levern. I Skövde på KSS sa dom att hon “har några år kvar” men på Sahlgrenska i Göteborg är det något helt annat.

Nu äter hon bromsmediciner som även har mosat sönder mycket metastaser i levern. Hon är en kämpe som gör allt för att överleva. Hon fastar flera timmar varje dag, året om för att hon ska ta sina starka mediciner som ska bromsa upp cancern. Hon vet om enligt statistiken att hade hon inte fått dessa mediciner kanske hon inte hade levt idag.

Hon pratar om detta, hon är så stark.

Hon lever livet, för hennes fina tre barn och hennes man. För hela hennes familj och alla vänner. Men hon berättar också för mig hur dåligt hon kan må, att hon mår psyk och riktigt skit ibland. Som den här veckan. Nya prover ska tas, nya resultat. Hon orkade inte skriva men hälsar så mycket till er alla ska ni veta. Hon är så tacksam, glad och rörd över alla era hälsningar hon får. Folk kommer fram till henne på stan, i affären och berättar att hon läser hennes inlägg på min blogg.

11210497_10206163619041193_4670763021553482851_n

Tycker tänker extra mycket på henne nu när hon ska få ta alla prover och vänta på besked. Jag tror på Annica, jag tror på att hon kommer klara det hela vägen. Jag bara känner det i hjärtat.

Ge aldrig upp, även om det kan bli tufft så vet jag att du kommer fixa det.

Snart ska jag plocka ur hennes gamla extensions och i med nya. Om några veckor ska hon på ett efterlängtat bröllop och vill vara fin. My god så snygg du kommer bli baby! Det är roligt att få känna sig extra fin och jag vet hur mycket håret betyder för henne.

Massa kärlek från mig , jag vet att du fixar det.

  • 2015-04-27, 11:17
  • 37

Annica har haft en fruktansvärd vecka och idag har vi smsat och bestämt att hon skriver alla detaljer och en hälsning här inne till er eftersom så många undrar hur det gått för henne, även hennes vänner. Jag finner knappt ord över vad jag ska skriva mer än att hon är fantastisk och att hon kommer fixa det. Jag peppar henne så mycket som möjligt och hon har en underbar familj och vänner som hjälper henne. Men hon är också den starkaste jag känner, för hon hjälper andra. Hon peppar, sprider glädje runt omkring sig, ger andra energi trots hon går igenom det svåraste en människa kan gå igenom. Leva med spridd cancer och vänta på besked månad efter månad. Hon köper sig tid som hon brukar säga. Men jag är övertygad att med hennes styrka och kraft så kommer hon att fixa detta.

Till mina vänner….

Jag skriver här på Johannas blogg, för det är många av mina vänner som inte vet alla detaljer om vad som hände förra veckan i samband med mitt läkarbesök. Och det är Så mycket lättare att förklarar genom att skriva till alla här samtidigt….

Det är måndag morgon och klockan är 08:00. Om ca 20 minuter ska min telefon ringa och jag väntar på ett besked som jag är SÅ LIVrädd för. På ett sätt känns det som att ta många kliv bakåt på min resa. Många stora steg bakåt i min psykiska stress jag upplevt. Jag trodde jag hade förberett mig. Jag Har förberett mig på att den dagen kan komma att jag blir resistent, när mina mediciner inte längre tar på cancern därinne och plan A slutat fungera. Men jag har aldrig ens tänkt tanken att bli drabbad av en ny cancersort…

Förra veckan skulle jag in till sjukhuset, till gyn. Det var längesen jag var på en undersökning på gyn. Egentligen skulle jag dit den där hösten 2013. Men det var precis då jag hade fått mitt besked angående min spridda MM. Inte hade jag en tanke på att gå till gyn då, utan jag orkade bara inte. Jag skulle till Gyn för att undersöka min skada jag fick i samband med min tredje sons födelse. Sånt här är på nåt sätt lite tabu att prata om, men sen jag fick cancern så tycker jag det kommer fram fler och fler som vågar öppna sig för mig, då jag valt att vara öppnare. Varför ska man gå och dra på sånt, om man själv klarar att prata om det? När det istället kan hjälpa andra i liknade sits? Jag fick en ovanlig skada som omföderska. Samuel är en nyfiken liten go kille som ville se dagens ljus oerhört snabbt och det resulterade i att jag fick hålla i honom ca 20 minuter efter förlossningen och sen in på operation i 2 timmar. Såna här skador är oerhört viktigt att man kollar upp efter ,så att kroppen läks ordentligt. Och att det inte blir skador för livet. Nu i alla fall förra Tisdagen så var jag där. Kändes nervöst. Men efter en bra undersökning och läkaren tyckte det var bra så gjordes lite kontrollundersökningar när jag ändå var där. Då såg jag läkarens min. Jag kände det direkt…. ”har du hittat något” frågade jag spänt.

”ja”, svarade läkaren. De hittade en 5 gånger 6cm cysta på ena äggstocken. Det KAN vara en vanlig cysta men det sticker ut och ser annorlunda ut. Och det finns en misstanke om att det KAN vara en malign… NEJ! Jag fixar inte det. Jag måste! Men hur i all världen ska man få kraften och orka med ytterligare en ny cancersort? Jag har nu tagit blodprover på äggstockscancer. Så inte nog med min spridda MM, så undersöks jag nu för äggstockscancer… Att det är metastaser från min ursprungscancer är uteslutet, utan då är detta isåfall en annan cancer.

bild.PNG

I onsdags var jag inne hos min läkare på Sahlgrenska. Jag skulle få mina röntgenresultat från senaste MR på lungor och MR på buk. Den här stressen går inte förklara. När jag kom till Sahlgrenska fick jag svar att lungorna såg fina ut, inga förändringar. Skönt, något att bocka av från skräcklistan. Men den lite mer avgörande MR på buken, på levern där min cancer bor i mig, dem svaren hade inte kommit än. Den färden från Skövde till Göteborg tar inte 2 timmar den dagen, den tar flera dygn i mitt inre. Att åka, sitta still, fastspänd i passagerasätet, titta ut på alla träd och villor utmed vägen, alla tankar som far omkring i mig, allt det tar en evighet i väntan på svar. Och då inte få ett svar, utan få åka hem igen lika vilsen och rädd. Det är bland de jobbigaste. När vi körde hem till Skövde och körde upp in på garageuppfarten, ringde tfn. Det var min underbara läkare på Sahlgrenska som glatt meddelade att  den resterande röntgenplåtarna hade precis kommit. Och det visar på inga nya förändringar. Inga NYA metastaser, INGEN NY spridning från mitt MM. Utan just nu tycks det ligga vilande. Däremot ser man cystan även på MR undersökningen, men att röntgenläkaren tror att den är benign (ofarlig).

Nu är det väntan. Antingen är det ”superbra” just nu, eller megakass. Superbra genom att jag ”bara” har en cancersort och den tycks nu ligga vilande. Vilket är ett Guds underverk!  Och det andra jag helst av allt bara vill rymma från är ”superkasss” att den där fulingen i äggstocken är malign och jag blivit drabbad av en ny cancersort, med nya behandlingar, mer sjukhusbesök, nya rädslor. Hur mycket ska en människa gå igenom och orka?

Sen att äggstockscancer är ovanligt om man är under 65år, jag är snart 34… Att de tror att det är lugnt etc etc. Det där är svårt för mig att ta in. För några år sedan drabbades jag av ett grovt missfall, som heter druvbörd. Ovanligt det med, men JAG blev den där procenten som fick det. Och efter ett sånt missfall får man gå på kontroller, först flera gånger i månaden, till varannan månad, i ett års tid. När jag födde mitt tredje barn fick jag en psfinkterruptur grad 4, ovanligt som omföderska, speciellt som tredje föderska. Men JAG blev den där procenten. Hösten 2013 fick jag spridd Malignt melanom. Många får malignt melanom som man opererar bort. Men inte lika vanligt med spridning, men JAG fick det. Sitter inte här för att tycka synd om mig själv. Men procenten…. Det har varit jag!  Den här gången tycker jag att jag kan tillhöra åt andra hållet. Den bättre ”vanligare” högre procenten…  Det är som min älskade storasyrra säger… Annica DU kan inte alltid vara procenten. Nu är det dags att det vänder….

bild.PNG-2

Åh paus…

DÄR ringde tfn. Blodproverna visade inte på någon äggstockscancer. TACK GODE GUD!!!  Vi vet inte exakt än om det är det slutgiltiga beskedet.  Min läkare måste ringa mig mer och förklara vad hon och de nya onkologerna kommit fram till. Kanske måste man in och operera ändå. Och ta prover på cystan för att kunna fastställa helt?!

Jag kan andas lite lättare nu när blodproverna ser bra ut. Ja, jag sitter faktiskt och gråter lite av lättnad. Ändå vågar jag inte andas ut helt.  Det är som en upplåst ballong, där man släpper ut lite luft i taget, fast luften inne i den är kvar. Tänk när jag istället får ett bra resultat och kan få nåla sönder hela ”ballongen”, så luften pyser ut direkt och jag slipper må så här av rädsla.

Det som var så lurigt på den här cystan, det var utseendet. Den är vätskefylld, vilket är bra. Men ca 2-3mm i kanten sitter det något som SER ev. malignt ut. Nu hoppas jag att den nya läkaren ringer mig IDAG. Hon skulle ringt mig i fredags egentligen. Och jag låg klubbad från onsdags-fredags och grät i min säng. Kunde inte jobba. Magen värkte och jag mådde fruktansvärt. Att vänta på besked efter besked knäcker mig emellanåt. Men jag bestämde mig i fredags kväll för att ”skita i det här” och ha en bra helg, och konstigt nog har jag haft det. Varit och hejjat på mina älskade söner som spelat i Giff-cupen (fotboll) och det gjorde min helg. Att få vara med. Att få stå där, frysandes, med en varm kaffemugg i handen och hejja tillsammans med alla föräldrar- gör mig till Annica igen. Att se Gabriel och Elias med sina kompisar spela fotboll, det gör mig sååå lycklig och SÅ STOLT!  Förut var det så självklart, det är det inte längre. Igår var det en rysare, för Elias kom till A-slutspel och spelade 2 matcher med golden goal, där 2 plus målvakt möter de andra laget med 2 plus målvakt och första målet vinner. Och om det inte blir mål under 10 minuter blir det straffar. Kan ni tänka er vilken känsla när MIN Elias spelar i golden. Jag grät av Stolthet när de vann första matchen efter genomfört en golden och sen straffar. Vilket gäng. SÅ grymma!  Och där får jag vara med och hejja på. Japp, det gjorde min helg! Det är ju här och nu vi lever, speciellt som cancerpacient blir man så påmind om det hela tiden, när dessa besked ska komma.

Men jag kan inte bara sitt här och tycka synd om mig själv, jo, det är okej för en liten stund. Förra veckan sa jag, att jag kommer ge upp om jag ytterligare får en cancersort. Och det KLART som KORVSPAD att jag inte gör. Det vore det korkaste jag skulle kunna göra, när jag kommit så här långt.. Den andra cancern ligger ju vilande, och det är ju HUR BRA SOM HELST. Ge upp är aldrig ett alternativ, oavsett hur tungt och jobbigt det tycks se ut.  Ni vet vad jag tror på, och jag är helt övertygad. Det som var SÅ kört att jag skulle kunna bli frisk, att det inte går att få bort spridd MM, ser just nu bättre ut, för alla mina metastaser är borta. Och det som finns kvar, tror de att det är bara rester som är kvar, för det är ingen canceraktivitet just nu i de och det är tackvare, det jag tror på. Helt övertygad. Jag tror att min Gud leder mina läkare, det går liksom lite hand i hand.  Och då klart han inte tillåter någon DUM äggstockscancer.

Jag är mot att man prackar på någon sin tro. Avskyr sånt faktiskt. För jag tycker alla har rätt att tro på det dem tror på. Eller inte tro på något heller för den delen. Men jag är glad och stolt över min tro, den är rätt för MIG. För utan den hade jag inte varit nåt. Jag hade ALDRIG orkat genom den här resan jag måste göra om det inte varit en tro på att min Gud finns och hjälper mig genom detta!

Nu väntar en ny dag, med ny väntan på att läkaren ska ringa och berätta hur fortsättningen kring cystan ska bli. Mina äggstockar kan de plocka ut och behålla, det känns inte som en stor sorg, då jag har 3 helt fantastiska söner, och vi hade inte planer på att få fler barn. Dessutom hade det varit en liten chansning att bli gravid igen, då det kan trigga igång cancern ytterligare med alla hormoner. Men min rädsla är mer kring: MER tid på sjukhus, fler jobba behandlingar som klubbar mig. Det räcker liksom nu med det jag har. Med de biverkningar jag går igenom. Jag orkar, det gör jag. Det måste jag göra. Jag får den ork jag behöver.  Och nu ser jag istället fram emot och måste tagga inför spring för livet som är nu på Fredag den 1.a maj. Jag ska springa för 80st för att smasha den där cancern all världens väg. Jag springer för de som annars inte hade kunnat springa och det drar in 10.500:- till cancerfonden. Tack till alla er jag ska springa för. En ÄRA att springa för JUST ER!  Jag kommer vara TOTALT LAPPAD! Tänk vad de där 10.500:- gör för cancer forskningen. Vilket TEAM WORK! Ni är helt otroliga!

bild-2

Nu ska jag gå till min lilla familj. Min mellanpojk är dålig idag och hemma från skolan. Magsjuka! Något som jag helst ska undvika, inte lätt när man har barn som går i skolan och man dessutom träffar själv små barn i jobbet.  Min man får vabba, för jag ska INTE ta i spyorna, då jag riskerar att själv bli sjuk och jag MÅSTE behålla min cancermedicin…

Massa kramar till er alla därute, och TACK för att ni finns med oss

KRAM Annica

 

 

 

  • 2015-04-22, 09:26
  • 22

Hej vänner!

Det var ett tag sedan Annica skrev här inne nu, men nu får ni läsa hennes starka inlägg igen. Hon är helt fantastisk! Läs om hennes träning, vad det gör mycket i hennes kamp och att hon springer loppet “Spring för livet”! Alla startavgifter går direkt till cancerfonden. Läs också om hennes tuffa biverkningar. När vi får huvudvärk eller klagar på att vi är trötta, det är då vi får tänka på att vi är friska. Det finns dom som har det mycket, mycket värre.

Idag är hon på väg ner till Sahlgrenska för att få reda på röntgensvar och nya blodprov. Dom har gjort månadskontrollen och ska kolla över hur tumören ser ut. Hon är väldigt rädd och jag tror inte vi kan förstå den ångesten att sitta och vänta på besked varje månad. Har det spridit sig mer? Har tumören växt? Fungerar medicinen?

Skriv gärna en kommentar till Annica, vem vet. Våra tankar kanske hjälper. Jag vet Annica är otroligt positiv, jag är övertygad om att tankens kraft hjälper henne mycket i sin sjukdom.

Dom sista raderna är riktigt tunga att läsa. Man fattar det knappt…. <3

Kram Johanna

”Kaos, Fatigue och spring för livet”

Nu sitter jag här nere i källaren och grubblar som jag brukar göra när det närmar sig.

Detta är förberedelse veckan. Veckan då jag ska ta blodprover, röntgenundersökningar på lever, buken och lungor och VÄNTAN på den där hemska veckan som återkommer och återkommer och återkommer, närmare sagt var tredjemånad. De ”vanliga” månaderna innebär blodprover, men jag har faktiskt börjar vänja mig vid dem undersökningarna.  Men just röntgenmånaderna är HEMSKA. Förra gången visade det inte på någon förminskning av tumörerna, vilket kan vara varningsklockor på att medicinerna kanske inte är lika effektiva längre. Men det viktigaste förra gången och även denna gången är att det inte ska vara någon tillväxt och absolut inte några NYA metastaser. Oboy, jag tror ingen kan förstå denna hemska känsla av ensamhet. Jag vet att jag har SÅ många tappra medmänniskor som kämpar med mig på sitt sätt genom tummar och tår och böner och tankar, så ibland känner jag mig starkare än starkast. Tack vare er alla orkar jag!! TACK!!

Men emellanåt kommer de där fruktansvärda känslorna av total ensamhet. Kanske blev det mer påtagligt idag när min man ringde från jobbet och berättade att han tyvärr inte kunde få ledigt från jobbet och följa med mig på nästa Sahlgrenskabesök, då vi ska få mitt röntgenbesked. Det blev så ensamt, och en så stor rädsla. Ensamheten känns som ett eko som aldrig tar slut. En rädsla över så mycket. Och när de där tankarna tar över, vill man bara ta sina närmaste och rymma iväg, springa och gömma sig i ett något exotiskt land, ja kanske en öde ö och låtsats som att detta inte händer. Men så är det inte nu, så det gäller bara att ”gilla läget” och istället fighta den dära besten. Efter samtalet med min krille ringde jag Sahlgrenska för jag kan inte tänka mig tanken att få ett ”dåligt besked” ensam, utan min stöttepelare. Det blev kaos i min hjärna av bara tanken att åka själv.  Som tur är, så är Sahlgrenska BÄST och gör allt de kan, så jag fick ett nytt datum 2 dagar längre fram. De tycker absolut inte heller att jag ska åka utan min man. Utan de har sagt från början hur viktigt det är att vi båda kommer tillsammans. Det får inte heller ta för lång tid mellan besöken. För det kan vara en ren fara om det visar att medicinen slutat fungera.  Det är prover som ska tas, röntgen och läkare som måste klaffas. Så det är inte lätt att få ihop det. Men den här gången gick det, så tack Gode Gud- jag behöver inte åka utan min Kristian!

Jag är egentligen ingen tjej som ger upp. En tävlingsmänniska så det står härliga till, och avskyr att förlora. Och i detta fallet har jag verkligen bestämt att ge den dära MR C en rejäl käfta smäll. Jag har en grej som gör mig glad. Ja jag har många saker omkring mig som gör mig glad. Jag är en tjej som njuter till fullo av mitt liv. Trots många käftasmällar på min väg så har jag så oändligt många grymmebra saker i mitt liv som gör allt så där komplett. Min man, våra barn, min familj, mina vänner, mitt jobb, ja listan kan göras lång. Det som peppar mig lite extra just nu är träning. Jag har kommit in i ett ”träningsmoode” och jag tror att den dära cancern ska flyga all världens väg genom att träna och att mina celler mår mer än jättebra av att jag rör på mig. (och då kanske inte kan dela sig fel igen)  Det man blir glad av, det mår cancern dåligt av, min filosofi…

IMG_9443.JPG

Nu ska jag göra en repris på förra året… För ett år sedan, sa min underbara man Krille till mig att han tyckte vi skulle vara med på ett lopp där alla startavgifter etc går oavkortat till cancerfonden.

Jag hade den veckan legat i feber, som biverkning av mina starka mediciner, men då klarade jag genomföra loppet, och SÅ stolt jag var över mig själv den gången. Nu är jag mer laddad än någonsin!

Jag vet inte hur det ser ut precis när loppet är den 1:a maj, hur jag mår med mina biverkningar, men OAVSETT så ska jag genomföra det. Det har jag lovat mig själv och alla andra som tror på mig. Denna gången är det extra viktigt för jag springer inte bara för mig. Jag springer för alla er andra, att ingen av er ska få cancer. Att inga av era anhöriga ska behöva genomlida ett cancerbesked. För jag tror att ju fler bidrag som strömmar in desto närmare kommer de för att lösa cancergåtan. Och när de löst det, då kommer det se bra ut. Hoppet finns, viljan finns.

Jag springer för mina älskade fina vänner jag lärt känna som haft samma kamp som jag. Ja nästan exakt samma kamp som jag, då vi har haft samma cancersort. När jag säger har haft, är för att de nu lämnat oss. Jag tror de finns på en bättre plats, men alldeles för toktidigt fick de lämna oss. De gör så ont, för vi har delat samma kamp, samma hopp om bättre mediciner. Nu när deras kamp är över så fortsätter min och alla andras.

Jag har på Facebook och på Instagram gått ut med en utmaning. Den 1:a maj här i Skövde ”springer vi för livet”. Man kan välja på 2,5 km, 5km eller 1mil. ALLA pengar som kommer in går direkt till cancerfonden. Vilket JÄTTE initiativ av en SUPERGO tjej,  Cissi Hagberg  jag träffade förra året på mitt första lopp EVER! En Fantastisk tjej som har förlorat en av sina vänner i den här hemska cancern och bestämde sig att göra en insats. Jag är SÅ impad av dig vännen. Och SÅ stolt över att vara en av de skövdeborna som springer den 1.a Maj för att göra skillnad.

bild-3

Jag springer inte för jag gillar springa, utan jag springer för målet, för syftet. Förra året sprang jag 5km, det ska jag göra igen. Vore SÅ kul om fler hängde på. Det kostar 100:- för 5km, och du får dessutom frisk härlig luft på köpet och även ett gott härligt hjärta över att just DU gör skillnad! Och min utmaning är till de som INTE har möjlighet att springa, anmäl er ändå!!  Anmäl er på 5km, betala in en hundring och maila mig: [email protected] SÅ SPRINGER JAG ÅT ER!! Jag springer med DIN nummerlapp. Då hjälps vi åt att besegra den där eländiga MR C!!!

Anmälningarna måste in senast: 24 april och anmäler gör man på www.springforlivetskovde.se

Glöm sen inte att maila mig så jag vet vem jag ska plocka nummerlapp åt! Jag vill bli fullständigt lappad!!! Jag tror just nu att jag är uppe i 10st, det är 1000:- till cancerfonden, men bättre kan vi. Hjälp mig!

Min man Kristian, han är mitt stora moraliska stöd i detta. Och han har även lovat om jag skulle bli superduper sjuk och inte KAN genomföra loppet (kommer inte hända) , så tar han varendaste nummerlapp, så springa- DET SKA VI!!

Nu när mina biverkningar varit lite lugnare, så har vi tränat. Och det har varit SÅ skönt att komma iväg på en liten minidate i skogen på en joggingtur. Finns inget bättre än att bli peppad av min älskade Krille som pushar mig igenom hela träningen. Det har gått bra, emellanåt får jag så galet ont i lederna, men det är ju rena biverkningar och ingen fara liksom. Utan jag tränar på så gott det går. Att träna ger mig så mycket mer än bättre kondition. Jag blir piggare, trots att jag ständigt är komatrött av alla cancermediciner. Det är nog egentligen min starkaste biverkning. Jag kan somna på ståendes fot. Speciellt efter jag varit igång och jobbat. Jobbet ger mig SÅ mycket, men sen när jag kommer hem blir det oftast sängen. Det kallas Fatigue och är en vanlig cancerbiverkning. En trötthet som är obeskrivbar. Man känner sig helt kraftlös och oavsett hur mycket man sover så är man lika trött. Jag tror många inte förstår hur jag egentligen känner mig innerst inne. Det är inget jag visar. Jag försöker ofta vara tjejen med leendet. För jag är en glad tjej, som älskar livet trots att jag egentligen är jätte sjuk.

Men biverkningar tror jag är bara är bra, att det är ett kvitto på att medicinerna fungerar, Så vi kör på den känslan tills vi får de nya röntgenbeskeden.

spring-2

När jag fick mitt första besked, så skrev jag så mycket till mina barn om det. Om mina dystra tankar, om rädslan för framtiden. Jag har sen de varit små skrivit roliga episoder i en bok till dem var.  Jag har skrivit om mina känslor till de, ja en dagbok om deras uppväxt. Men när jag blev sjuk förändrades mitt sätt att skriva. När jag tänker på det mår jag dåligt. Jag vill inte att barnen ska läsa de där sidorna. Kanske river jag ut de en vacker dag, eller låter jag de stå kvar, jag har inte bestämt mig än. Jag vill oavsett vad som sker i framtiden att mina älskade gossar ska minnas deras mamma som en lycklig mamma, trots min fight med den här eländiga sjukdomen. Jag vill att de ska minnas mig som en glad mamma, trots att jag är tokig och lite crazy på en och samma gång. Jag vill att de ska minnas mig som en FIGHTER! Som fighta allt detta för deras skull. Att när allt blir jobbigt, så är mina tankar endast hos dem.  Jag vill att de ska minnas mig som en kärleksfulll mamma. För mina barn är mitt allt!  Så mina sidor jag skriver nu ska ändras till hopp, och bara en massa kärlek.  För det är faktiskt som min kloka man Krille en gång sa till mig när vi pratade om framtiden ” låt oss säga OM det skulle skita sig, att vi inte får mer än 5 år tillsammans till. Då ska vi LEVA de åren, och NJUTA av nuet”. Ja så är det, för om jag inte njuter nu, då har cancern redan vunnit, och jag är ju som sagt en tävlingsmänniska och denna kamp kommer JAG att vinna! FIGHT CANCER!

 

  • 2015-02-17, 23:43
  • 5

Tusen TACK alla som skriver under MVC inlägget. Så många som varit med om jobbiga och svåra upplevelser kring cellförändringar. Sprid vidare, prata med tjejer och alla kvinnor om hur viktigt det är. Vi som varit med om förändringar vet hur snabbt det kan gå. Snälla, strunta inte  i kallelsen.

Jag hatar den här väntan på provsvar och är livrädd för att dom ska höra av sig att något är fel… men får ändå vara glad att det kollas upp.

Hektisk dag och sitter fortfarande och jobbar. Telefonen är full med sms både jobb och privat, hinner inte med att svara hur jag än gör. Så frustrerande… Har jobbat med kunder på salongen och direkt efter ett möte. L-M är krasslig här hemma pluttisen men Marilyn var iväg och körde spinning. Var så sugen på att hänga med men tog en vilodag från träningen istället idag.

Igår körde jag hårt tabata pass samt cykling efteråt. Hur skönt är inte det! Bästa träningen även fast man nästan spyr under passet. Det jag märker dom senaste åren är så stor skillnad vid just hård träning. Körde jag ett sånt mördarpass högintensiv träning för ett par år sedan när jag var inne i en icketräningsperiod tog det så lång tid innan jag återhämtade mig. Även fast jag inte var jättekraftig hade jag dålig kondis. Jag kunde nästan må illa, blodsmak och må dåligt hela dagen efter ett pass. Yr och svimfärdig. Där bestämde jag mig för att det går inte att ha så illa kondition. Vi ska träna för att bli gamla och orka i många år till. Därför behöver hjärtat få pumpa så den får lägre vilopuls. Efter passet igår mådde jag prima redan efter 5 minuter och gick och satte mig på cykeln istället för gå hem. Skön känsla att snabbt bli pigg och “normal”.

Om ni vill få upp er kondis kör cardio. tex Börja jogga, gå 20 steg, jogga och öka hela tiden och gå färre. Jag tycker inte egentligen man måste räkna om man inte vill, testa även spring så länge du orkar och sedan försök öka. Intervaller är också grymt för att förbättra konditionen. Tabata, Grit kanske inte är ett pass jag rekommenderar helt nybörjare, men var inte rädda för pass eller gruppträning. Man får mer ork när man är fler och sån skön energi. Finns massa roliga pass.

Vill man köra hemmaträning finns det också roliga grejer- Sök i sökfältet längst upp- hemmaträning, träning, tips.

Sist men inte minst! Dagens sista utmaning- Nu vet ni vid det här laget hur många vi ökar med varje dag. Så ni som kört hela vägen har alltså lyckats med totalt 30 dagars utmaning! Dessutom en tävling- Den som lägger upp en film på instagram under morgondagen och visar någon utav övningarna i vår utmaning vinner jackan! Glöm inte hashtaggen #toftby30dagarschallenge så jag hittar er. ;) Bloggar ett till inlägg enbart om detta i morgon.

DSC_0465

Jackan finns att beställa och ni har fortfarande bra rabatt på deras hemsida HÄR.  (Detta är en kampanj så priserna gäller enbart just nu)

Utamaningens sista dag 30! Stort GRATTIS och bra kämpat!

90 Squats

75 Utfallssteg

70 höftlyft

60 crunches.

Kolla vilken pangbrutta jag har haft på salongen då?! Känner ni igen vår fina Annica?!

IMG_5355

Här har vi tagit ur alla extensions och jag har även färgat hennes utväxt.

IMG_5358

Tadaaa! Jag satte i Toupema belgal extensions och visst blev hon fin. Vi hade en heldag och det var så mysigt. Pratade om livet, glädje,  kärlek och förstås om skitcancern. :( Vet ingen människa som är så positiv och grym som hon.

Ska skriva mer om detta i morgon för då ska nämligen Annica gästblogga igen. Så efterlängtat av många här inne tror jag.

I morgon så håll utkik.
Vi hörs snart, stor kram

Johanna