• 2015-02-18, 23:56
  • 10

Äntligen har vi ett inlägg från vår Annica! Vi skulle lagt in detta igår egentligen men då hade hon problem med sitt internet så det kommer nu.

Sedan angående mitt senaste inlägg. Får förtydliga. Det gäller alltså mina egna bilder från just min blogg som jag ofta ser på nätet som marknadsföring. Om butiker använder bilder med mig som reklam och det är pressbilder för reklamsyfte, inte från min blogg  är det något annat.

Nu är det tredje gången jag gör en förlängning på Annicas hår. Första gången hon kom in till mig var i somras. Ni som följt mina och hennes inlägg här inne vet hur läget var då. Inte roligt och hon hade tappat mycket hår. Eftersom hon äter en speciell bromsmedicin för sin cancer är det inte säkert att hon tappar håret eller också kan det bli så att hon tappar lite grann. Hon tappade tyvärr en del som hon var väldigt ledsen över men när vi hade kollat igenom noga så bestämde jag mig för att vi gör ett försök. Hon hade redan då fått hår som hade börjar växa ut och tappade ingenting just då. Vi pratade också med hennes läkare ang blekning men allt var grönt så vi körde på!

Annica fick äntligen mer hår och om ni vill läsa mer om henne så klicka på Annica Thimberg längst upp till höger i sökfältet där ni även hittar hennes inlägg. Håret började växa och med förläningen som jag satte i med klippta, supermini fästen gick det bra!

#SC_1152

Titta vad långt det blivit. Som Annica sa- Jag ÄLSKAR min utväxt, haha! Ett bevis på att hennes hår växer. Vi färgade ändå henne och sedan satte jag i nya extensions. Att plocka ur, klippa, färga sedan sätta i 120 stycken ny tar sin tid så vi hade en fantastisk dag med massa mys och prat samtidigt. Goa Annica, ja blir lika glad och imponerad varje gång vi ses. Vi valde Toupema belgal den här gången då hon var jättenöjd med dom första gången jag satte i.

#SC_1184

Fining! Tack för en underbar dag igår, stor kram för att du vill skriva här inne. Jag tror många läsare väntar på dina härliga inlägg-

IMG_5358

Blodprover, Månadskontroll och kladdkaksmuffins

Vad fort en månad går!

För snart en månad sen var jag i Göteborg på Sahlgrenska och var så rädd för att vara resistent. Nu sitter jag här igen med nya tankar, och lite ny rädsla för imorgon är det dags att få ytterliggare ett nytt stick i armen och invänta nya blodprovsvar som visar om medicinerna fungerar eller inte. Det känns lite vemodigt att veta, att så här kommer det hålla på om och om och om igen. Varje månad samma sak. Nu känner jag mig ändå mer coollugn jämnfört mot när man inväntar ett röntgenbesked, den oron är värre än värst. Detta är småpotatis jämnfört med väntan på ett röntgenbesked!  Men jag antar att man vänjer sig. På måndag blir det månadskontroll på Sahlgrenska igen, då kroppsbesiktningen och blodprovsvaren kommer. Om blodproverna har stigit fungerar inte medicinerna längre…

Några av er här har kontaktat mig via mail angående min cancer-resa  ,och det känns SÅ oerhört skönt om något av det jag delar med er som också är ”drabbade”, kan hjälpa er en bit på vägen. Det är en stor anledning varför jag skriver här som gästbloggare. Och ni alla hjälper ju även mig! Vi peppar varandra!

Hopp finns det alltid. Ge upp är ALDRIG något alternativ även fast man känner så, ja så känner jag många gånger. Konstigt vore väl det annars.  Men oavsett om det är sjukdom eller något annat som är svårt och tufft i livet så är ge upp INGET ALTERNATIV! Jag är en ”vinnarskalle”, tävlar i det mesta, och i detta fallet så kanske det kan vara en fördel. (Jag har bestämt mig för att vinna mot den dära elakingen)

Jag stannar ofta upp, sen jag fick min sjukdom, det är väl egentligen det enda som har varit en fördel och fört med sig något positivt när gäller cancern. Jag har blivit så mån om livet. Och jag kan för första gången på mina snart 34 Jordsnurr se så klart. Jag ser allt på ett helt annat sätt, så jättesvårt att förklara. Men jag andas liksom. Jag lever. Jag njuter. Jag ser detaljer på mitt liv som jag aldrig förut sett. Lever mer för dagen, för nuet.  Även fast livet är supermycket jobbigare nu, så njuter jag, och då gör jag det till fullo! Mitt liv är verkligen bra, trots att den här MR C kom på besök!

bild

Idag har varit en bra dag. Ja, en jättebra dag. Jag har jobbat och vilken dunderbra dag!  För åh vilka underbara människor jag får träffa i mitt jobb, som ger mig så mycket. Om någon av er läser detta: TACK för en supermysig dag. Och mina jobbkompisar är så jättemysiga. Husmor, vår vaktmästare och jag jobbar på som ett ”dunderteam”. Idag har vi haft Fettisdagen i fokus, och vi har även gratulerat barn som fyller år, ja även vaktmästaren själv fyllde år. Att han sjöng och spelade för sig själv fick han veta först efteråt .

En bra dag helt enkelt. Och extra bra för jag känner mig så glad över att få känna mig så fin. Igår träffade jag underbara Johanna. En heldag i salongen resulterade i en mycket glad och fin Annica som resultat. Vad osvenskt att säga så om sig själv, men jag bjuder på den då jag faktiskt känner så. Utseendet för mig ÄR SÅ viktigt när man går igenom detta. Om man egentligen inte känner sig sjuk, så vill jag heller inte att det ska synas på utsidan. Rätt skönt att försöka matcha, det man själv känner. Jag känner mig frisk, trots mina jobbiga biverkningar har jag fortfarande svårt att se mig själv som cancersjuk!!!!

Denna gången på salongen satte Johanna i det håret jag hade första gången jag gjorde extensions. Jag var inte så nöjd med förra, det var jättefint men det trasslade sig HELA tiden och blev knutar på det, som att det fastnat tuggummi i det. Stor skillnad på kvalitén! Så nu känner jag mig extra fin. TACK Johanna. Att hänga med den där bruden en hel dag är verkligen mysigt. Vi har så roligt ihop, hon känns verkligen som en vän jag känt länge. Och jag hoppas jag får vara din vän länge gumman.

Sitter här nu helt slut efter en lång dag. Hade planer på att träna lite, att dansa lite Zumba nu när jag ändå har en bra dag, utan biverkningar (det gäller att passa på de dagar som är bra, utan biverkningar).  Men istället bakade jag lite kladdkaksmuffins till grabbarna då de har friluftsdag imorgon och det är det viktigaste av allt i fikaväskan (Vad gör man inte för sina underbara barn?!) Hihi, snacka om kontrast till min plan. Men Zumban får vänta tills imorgon om allt är bra då.

Laddar för att mina Barnmusiksgrupper ska dra igång imorgon. Ca 40 barn anmälda, så det ser jag fram emot. Det är så roligt att bara jobba på och leva ”som vanligt” och försöka låta bli att tänka på cancer hela tiden. Tänk om man hade tänkt så innan man blev sjuk. Att man inte njöt mer av att vara frisk! Jag hoppas jag kommer dit igen, för DÅ, jag DÅ ska jag VERKLIGEN njuta!!!!

Ta hand om er vänner, så hörs vi snart igen.

bild-2

Många varma kramar från mig Annica