• 2020-03-23, 10:42
  • 29

I dag är det två års sedan vår Annica somnade in. Den modigaste och starkaste människan jag mött fanns helt plötsligt inte där längre. Jag tänker ofta på henne, hennes fina make Krille, deras härliga killar och hennes mamma som jag ofta har kontakt med.

Annica lyfte upp sin cancer i ljuset, hon spred glädje och peppade andra på ett oförståeligt sätt trots allt det tunga hon själv gick igenom. När hon fick mardrömsbeskedet att hon bara hade några veckor kvar att leva kunde hon ändå skriva till alla er som följde hennes kamp.

Det sista samtalet jag hade med henne, dagen innan jag, Janne och tjejerna åkte till USA, kommer jag aldrig att glömma. Jag åkte hem till henne, hon var så dålig men ändå öppnade hon dörren glatt när jag plingade på. 

“Hej Johanna” sa hon så där glatt som bara Annica kunde. Vi fick en fin stund i hennes pyntade mysiga vardagsrum och jag berättade för henne hur mycket hon betydde för så många. Att hon har gjort skillnad. Att så många fått styrka och kärlek genom hennes starka kraft och mod. 

 “Det är fint” sa hon och log. Mina tårar brände bakom ögonlocken och det var fruktansvärt att köra bilen därifrån. Tre dagar senare somnade Annica in. 

Tack, älskade Annica, för allt. För allt ditt mod och den glädjespridare du var. Du gjorde skillnad för så många. Jag vet att du dansar på de gröna ängarna där det alltid är sommar och att vi ses igen. 

2020-03-23 Gästblogg

  • 2018-05-03, 19:41
  • 160

Mitt älskade barn. Jag bar henne inom mig, under mitt hjärta, jag jublade över att få bli hennes mamma. Annica var för mig en gudagåva. Hennes fyra bröder hade väntat på henne, vår egen prinsessa.

Hon blev allas vår glädje, vårt eget solsken, men redan som unga flickan engagerade hon sig också för andra, för dem som hade det svårt. Sådan var vår älskade Annica genom hela sitt intensiva liv. Hon hade en viljestyrka som kunde utmana vem som helst, ett stort mod när hon ville hjälpa andra, ett hjärta som präglats av kärlek.

Som ni, alla hennes följare, vet så har Annica lämnat oss. Hennes djupa, trygga Gudstro bar henne även när sjukdomen härjade i hennes kropp, bar henne, omslöt henne också genom hennes sista stund här på jorden.

Annica kämpade en kamp för att få leva, kämpade för att få vara med sin älskade familj.
Men efter alla tuffa behandlingar i 4,5 års tid orkade hennes kropp inte längre.
Hon kämpade inte bara för sin egen del, hennes vänner som bar på samma sjukdom var många. För dem alla ville hon se hur en ökad forskning ska kunna rädda fler liv från denna djävulska sjukdom.

Hon stred för lika vård oavsett var i landet, i vilket landsting man bor.
Cancervänner, som inte fått den vård som hade kunnat ges, för flera kämpade hon så de fick vård/bedömning på annat håll.
Hon var den mesta kämpe jag mött i hela mitt liv.
Jag imponerades av hennes styrka i allt. Styrkan att också våga vara så öppen, att blotta sina tankar, sina önskningar, sin oro. Hon nådde genom sitt sätt att vara rakt in i människors hjärtan, hon berörde.

Många av er följare har hört av sig till oss. Jag har som mamma läst alla kommentarer, kännt en enorm tacksamhet till er alla för det stöd ni på alla vis utgjorde för Annica. Jag tror att ingen kan ana vad detta betytt för henne i hennes kamp. Hon har fått känna stöd och närvaro vid hennes sida genom er alla. Så många har vittnat om vad hennes öppenhet inneburit, hennes positiva livssyn, hennes styrka i sin tro. Annica ville dela med sig, få oss att vara tacksamma i vår vardag, lära oss att leva i Nuet.

Guds paradis välkomnade henne, där finns ingen sjukdom mera och där väntade hennes pappa och två bröder på henne. Kvar är vi med en obeskrivlig tomhet och en djupaste saknad. Hon fattas. Hon gjorde skillnad.
Som hennes mamma, som också då och då, mött er i Annicas gästblogg hos vännen Johannas blogg, så vill jag rikta ett innerligt tack för allt fint ni betytt för Annica.

Tack för allt ni gjort för henne! Ord räcker inte till för att kunna beskriva vad jag känner. Många har nu skrivit personligen till mig och för detta riktar jag ett särskilt tack. Jag känner glädje och stolthet av att läsa era personliga skildringar kring vad Annica kommit att betyda.

Ett hjärtevarmt tack går till Johanna Toftby som varit ett stort stöd som vän till Annica. Johanna har ett stort hjärta och har följt Annicas kamp.

Annicas barn o make måste nu skapa en ny vardag där Annica inte är med, men där hennes älskade person alltid kommer att vara levande i deras minne. Nu behöver de lugn och ro för att hämta nya krafter. Barnen har en helt fantastisk pappa som tar hand om dem och gör allt för dem.

Annica saknas oss. Annica gjorde skillnad.

kram till er alla,
mamma Anitha

 

 

2018-05-03 Gästblogg

  • 2018-04-18, 19:53
  • 58

Nu har jag sagt farväl till allas vår älskade Annica och mina tårar vill aldrig ta slut. Min älskade vän, solen skiner idag precis som du lyste upp livet för så många som hade det jobbigt oavsett hur mycket värre du själv hade det. Det har varit en vacker dag. Och en otroligt tung dag.

Jag, Janne och tjejerna gjorde sällskap till att vinka adjö till Annica på hennes sista resa. Annica berörde så otroligt många. Alla ni där ute, alla ni tusentals som följde henne, hämtade styrka från henne och gav henne kärlek tillbaka. Hon gjorde så otroligt mycket gott när hon själv mådde så dåligt.

Det rör fortfarande runt massor av olika känslor inom mig. Sorg och saknad, men också en hel del stolthet över att ha fått känna Annica och få dela en liten del av hennes resa. Hon var så modig och blev en förebild för så många andra som också är ledsna idag.

Farväl älskade vän, vi ses igen.

 

 

2018-04-18 Gästblogg

  • 2018-04-17, 13:30
  • 88

I morgon säger jag farväl när vår älskade Annica ger sig ut på sin sista resa. Det blir en tung dag och jag har redan en stor klump i magen. Att ta farväl och skicka en sista hälsning är så smärtsamt och svårt, men samtidigt så ljust och fint. Det jag mest tänker på nu är hur jag ska kunna ge så mycket styrka som bara är möjligt till Annicas underbara familj.

Alla ni underbara läsare som vill skicka blommor, gör samma sak ni med! Det är vad familjen vill. Cancerfonden har postgiro 901986-0 och du kan även ge pengar direkt på nätet på www.cancerfonden.se

Tack av hela mitt hjärta till alla er vänner där ute. Ni är underbara och jag vet hur mycket Annica älskade att få alla era härliga hälsningar. De betydde så mycket för henne, precis som ni alla gjorde.

Jag har pratat med familjen om hur många av er som hört av er om att skicka blommor. Deras och Annicas önskan är att inte skicka några alls utan i stället hjälpa andra genom att ge pengarna till Cancerfonden.

Det var ju så Annica var, någon som alltid tänkte på andra först oavsett hur svårt hon själv hade det. Kommer ni ihåg när hon sprang löpartävlingen Spring för livet på Billingen för att samla in pengar till cancerforskningen?

Hon hade massor av olika startnummer så hon kunde springa åt alla som inte kunde göra det själva och samla in mer pengar.

Idag knäpper jag mina händer och tänder ett ljus. För Annica, för hennes familj och för alla andra som kämpar.

 

 

2018-04-17 Gästblogg, Mitt liv

  • 2018-04-11, 17:20
  • 23

 

Jag tände ett ljus för Annica i kyrkan i Key West. Det är svårt att förstå, att hon inte finns hos oss längre.

Vi hördes varje dag, jag kommer på mig själv att ta upp telefonen för att skriva något till henne. Hur mår du idag?

Hon var den modigaste, starkaste människan jag känt.

Hon var så kär i livet och hade sin starka tro och sin älskade familj. Det bar henne längre än vad vi kan förstå.

Hon gav så mycket till oss andra, spred ljus och kärlek trots sin svåra sjukdom. Fick oss andra att få perspektiv, att inse vi lever här och nu.

Oavsett vilka besked vi får, vi lever här och nu.

Jag försöker att ta in att hon är borta och jag vet att hon har det bra. Men vi kommer alltid att minnas Annica.

Alla mina tankar går oavbrutet till hennes familj i deras stora sorg.

 

2018-04-11 Gästblogg, Johanna Toftby

  • 2018-03-31, 01:46
  • 59

Bästa platsen på hela skeppet är på akterdäck. Här sitter vi varje kväll och vi får nästan vara helt själva, inte många som förstått hur bra det är. Segla ut från öarna och se propellerskummet färgas turkost. Jag njuter av vår efterlängtade resa med mina älskade.

Jag har däremot fått några kommentarer om att jag redan efter några dagar “repat mig”, slutat sörja, låtsas som inget och hur kan jag vara iväg på semester efter allt som har hänt.

Helt otroligt.

Vet ni vad. Det sista Annica talade om för mig när vi kramades och sa hej då var att ha det så kul på resan nu och njut. Det var sista gången vi sågs.

Tre dagar senare somnar Annica in och finns inte längre kvar hos oss. Ni kan inte förstå den smärtan och sorgen. Att dessutom sitta på andra sidan jorden, allt blev kaos.

Men jag har lovat henne att leva i nuet och det tänker jag göra. Vi måste sluta slänga ut vidriga kommentarer efter någon gått bort. Det är ofattbart.

Jag kämpar för att inte gråta hela tiden, men Annicas mamma har skrivit till mig att vi ska ha kul på resan för det hade Annica velat. Jag har en fantastisk resa, men jag har ett stort hål i mitt hjärta.

(Klockan är halv åtta hos oss här men tidsomställningen gör att det blir postat mitt i natten hos er)

2018-03-31 Gästblogg, Johanna Toftby

  • 2018-03-24, 11:59
  • 665

Vår älskade, modiga, starka Annica finns inte hos oss längre. Efter allt hon kämpat har hon fått somna in med sin fina familj hos sig. Tack för allt du gjort för oss, Annica, tack för alla du orkat stötta när du själv haft det som jobbigast.

Jag tänder ett ljus på andra sidan jorden och är tacksam för att jag fått lära känna dig. Jag tänker på dina närmaste, dina tre barn som inte längre har sin älskade mamma, Krille som förlorat sin livskamrat och bästa vän och Anitha som varit tvungen att säga adjö till sin dotter.

Men mest tänker jag ändå på dig. På allt du gav oss, på hur många du på något oförståeligt sätt kunde ge styrka till trots att du knappt hade någon åt dig själv ens. Du gjorde skillnad för tusentals människor som följde din kamp och som fick kraft av dig för att själva orka kämpa vidare, leva i nuet och inte ge upp.

Vi har hörts av nästan varje dag i fyra år nu. Du har suttit och smsat till mig på kvällar och nätter när familjen sovit och du varit ledsen men inte velat störa dem. Vi pratade mycket om döden, om att du ville att jag skulle fortsätta att skriva om dig när du inte finns längre och berätta för alla att de ska leva i nuet för att det är det enda vi kan göra, vi vet aldrig vad som händer i morgon.

Att du ville att jag inte skulle vara ledsen för att vi ses snart igen. Fast där sviker jag dig. Jag är ledsen, så otroligt ledsen och allting känns så tomt.

Det är bara ett par dagar sedan vi sågs, jag tittade förbi hemma hos dig innan jag åkte till flygplatsen. Vi fick en fin stund i din soffa och jag fick chansen att säga hur många du hjälpt, hur mycket ljus du spridit och hur många du skänkt hopp genom att visa att du orkat kämpa trots allt.

Du bara log och sa att det var fint sagt. Det var du som tröstade mig när jag höll på att bryta ihop när vi kramades och du önskade mig trevlig resa. Det gjorde så ont och kändes så bra samtidigt.

Farväl älskade Annica. Och tack. Det är DU som är helt amazing!

 

  • 2018-03-20, 12:19
  • 218

Inte, inte, inte…

Min röst ropar NEEEEJ!!!

Jag kan inte fatta,  inte ta till mig det som min älskade Annica berättar. Jag vägrar tro att det är sant…

Att doktorn sagt att de har gjort allt vad som står i deras makt…men att det inte räckt till. Mitt hjärta säger nej, min hjärna likadant. Inte min älskade Annica, inte min dotter, min finaste, närmaste vän. Hon, den tappraste kämpe som jag mött i hela mitt långa liv, hon är den tappraste nu också, när hon ska berätta om detta svåra. Med henne som förebild, försöker jag att vara tapper och leva, som hon lärt mig, i nuet.

Att läkarna och alla sköterskor, verkligen gjort vad de kunnat, det är jag förvissad om. Under Annicas hela sjukdomstid, under dessa år har också ni alla som följer henne, kommit att betyda väldigt mycket. Alla goa hälsningar, alla hjärtan, hållna tummar och tår, alla böner för henne, tack ni alla.

Och snälla, fortsätt gärna med det. Annica är väldigt trött och orkar själv inte nu vara så aktiv, hon behöver vila och ro med sin familj.

Men som mamma lovar jag att läsa era hälsningar och förmedla till henne. Igår var det 868 inlägg som jag läst, och fler har kommit idag. Jag berättar för Annica och tillsammans känner vi den kärlek som omsluter henne och hennes make och barn.

Som mamma är jag rörd in i mitt hjärtedjup över all denna värme och omtanke som Annica möter. Av hela mitt hjärta önskar jag att ett Guds mirakel må ske så Annica får bli helt frisk. Det är mitt enda hopp.

Annicas mamma Anitha

2018-03-20 Gästblogg

  • 2018-03-19, 13:07
  • 66

Massor av er underbara läsare har hört av er och undrat om ni kan hjälpa Annica och hennes fina familj sedan hon skrev sitt senaste blogginlägg. HÄR. Därför kommer maken Krilles Swish och kontonummer här:

Kristian Thimberg, 070-334 89 75 och 8299-0, 403 533 206-5.

Tack alla ni härliga läsare som gör så mycket för dem!

Många undrar förstås också hur det är med Annica och tyvärr måste jag säga att det inte är bra alls. Jag pratade precis med Krilles mamma Rakel som är hos dem nu. 

Annica själv behöver också mycket hjälp och stöd, så familjen kan inte svara alla oroliga och hjälpsamma som hör av sig till dem. De måste ta hand om varandra och sig själva nu.

Jag och Rakel håller kontakten så jag har fått lov av familjen att lägga ut kontonumren igen. Alla godhjärtade människor som hör av sig och kommer med tips eller vill bjuda ut dem, ni är fantastiska, men nu behöver de ägna all sin tid och energi till att vara tillsammans.

Snälla ni, respektera det.
Kram Johanna

2018-03-19 Gästblogg

  • 2018-03-16, 12:20
  • 67

Mina läsare och kompisar, jag måste tacka er från djupet av mitt hjärta för allt ni gjort och gör för vår älskade Annica! Nu har hon det jobbigare än någonsin, som hon själv skrev om här. Och jag vet att hon är lika tacksam som jag över hur ni tänker på henne, ber för henne och gör allt ni kan för henne och hennes fina familj nu när det är som svårast.

Genom åren som Annica har skrivit här på bloggen har hon fått så mycket kärlek. Ni har dessutom själva tagit initiativet till att samla in pengar så att hon, Krille och killarna kunnat få en lite bättre tillvaro, kosta på sig lite extra och pigga upp en vardag som annars bestått av så mycket oro. Det är dyrt att vara sjuk, inkomsterna blev snabbt lidande när Krille inte heller kunde jobba heltid. Och då fanns ni där!

Annica är en stor inspiratör och förebild för många och hon har lärt oss så mycket. Vi lever här och nu, en dag i taget. Jag vet att hon stöttat så många som är sjuka, hon ger så mycket av sig själv, hon är den modigaste jag känner.

 

Jag vet inte när Annica, hennes mamma Anitha eller Krille kan skriva till er härnäst, nu är det familjen som gäller för dem. Men jag ska se till att alla era hjärtliga hälsningar når fram och att ni får veta vad som händer. Livet är inte bara den stora dramatiken, det är också de små stunderna i vardagen. Dem har ni gjort så mycket bättre genom att vara så underbart givmilda och omtänksamma.

Som Annica brukar säga: ni är helt amazing! 

2018-03-16 Gästblogg